Kristen "snällhet"

Över kristenheten i Sverige vilar en "snällhet". När vi
undrar "ska jag höja min röst och säga vad sant är
från bibeln" i en fråga; så backar vi istället. Vi tänker
att det kan ju såra någon.

Vi har vant oss vid den stilla viskningen inombords
som säger var försiktig, visa kärlek men säg inte
för mycket. Men är det den helige Ande?
Vad vi säger är att Gud vill inte såra någon, han är
hellre tyst. Då säger vi också att Gud är ganska nöjd
med alla, eller så är det bäst att HAN får tala till den
människans hjärta..

Med det så blir vi väldigt mycket vän med allt och
alla. Man är nog inte så förlorad trots allt fast man
inte vill ha med evangelium och Jesus att göra. Vi går
inte utanför lägret som Jesus, bär inte hans smälek.

Kyrkan blir vän med folket och ofta även vän med över-
heten. Det kan se väldigt fint ut. Och överheten prisar
kyrkan för dess fina gärningar, Många pastorer
tröttnar i dessillusion, och blir - begravnings-
entreprenörer. Ja, faktiskt inte helt ovanligt.

Ofta höjer vi rösten i profana sammanhang och frågor
istället (vi har ju ett gudagivet behov kvar att tala ut, stå
för något inför andra) när vi skojar, skålar (!) och hyllar
våra stand-up favoriter. Men vi höjer inte rösten i tros-
frågor, för vi är rädda att hamna fel. Vi vill ju visa att vi
kristna är helt vanliga människor.

Oftast handlar det om en sak.. fruktan. Och bibeln
säger att all slags rädsla är en rädsla för döden, d v s
dom. Och vem är domaren, d v s vem är vi rädda för? Jo
för honom som sagt att vi alltid ska vara försiktiga och
milda.

Vi har en dold rädsla för Gud, som vi inte själva ens för-
förstår. Vi har inte betalat priset för att verkligen nå en
högre frihet från fruktans makt. Vårt böneliv påverkas
och når inte de höjder som finns till förfogande. Det är
ju inte så kul ändå att be till en sån Gud.

Vii tror ju någonstans att det är han som tuktat ner oss till
att vara snälla, vänliga, tysta i tron. Men det är istället vi
själva som inte låtit oss befrias från fruktan.
Men världen - den är sannerligen inte tyst och stilla om
vad den tror på, står för och de livsstilar den vill leva ut.
Och därmed lockar, vid en jämförelse, världen våra unga
så mycket mer än en tyst kyrka gör. Och djävulen firar
triumf.

Vi får fråga Gud varför vi aldrig blir speciellt många fler
i kyrkan om vi nu nått så långt. När David Wilkerson var
i Stockholm för ett 10-tal år sedan, så hade han ett
profetiskt ord att dela och det handlade om kompromiss
och ljumhet och liknöjdhet.