Saturday, November 16, 2019

Rättfärdiggjord, eller "Syndare frälst av nåd"?

Bland välmenande kristna, ibland hela samfunds-
rörelser, finns en bekännelse att som kristen är man
en syndare frälst av nåd.

Uttrycket är minst sagt missvisande; helt enkelt en
felaktig lära, och man undrar hur de som uttrycker
sig så, kan rätt uppskatta Jesu dyrbara frälsning.

Bibeln lär oss att vi var syndare innan vi tog emot
Jesus som vår frälsare. Bibeln lär vidare att Jesus
blev gjord till synd i vårt ställe, för att vi skulle
bli rättfärdighet från Gud.

Romarbrevet 5 säger att vi har blivit rättfärdig-
gjorda av tro, att vi inte alls är syndare längre i
vår natur sedan vi tagit emot Jesus.

Vi har alltså inte bara förklarats rättfärdiga - som
under det gamla förbundet, där Kristus ännu inte
hade utplånat synden, som bibeln säger att han har
gjort.

"I Kristus" är ett bibliskt återkommande begrepp,
och det är I Kristus som synden är utplånad.
Bibeln säger att om någon är i Kristus så är han en
ny skapelse. Detta är inte fin poesi - utan krass
verklighet.

Om vi fortfarande skulle vara syndare till vår natur
så skulle vi inte kunna vara Guds barn. Barn har ju
samma natur som sina föräldrar.

Bibeln säger faktiskt, för någon kanske lite hår-
resande, att vi blivit delaktiga av gudomlig natur
när vi levandegjorts med Kristus (2 Petrus brev).

Gud skulle inte heller kunna bo i oss om vi var
syndare (och inte barn), på det sätt som bibeln be-
skriver att han gör.

Bibeln lär nämligen att som kristna har vi blivit
den helige Andes (vandrings-)tempel, tabernakel,
och att Gud bor i oss och vill uppenbara sig genom
oss för omvärlden.

I vilken del av templet i det gamla förbundet up-
penbarade sig Gud? I det allra heligaste dit bara
översteprästen fick ha tillträde.

Guds Ande har i frälsningen, när vi blev födda på
nytt, levandegjort vår mänskliga ande. Anden bor
nu i vårt innersta, i vår egen ande.

Detta är något unikt, en hemlighet som varit be-
varad, men som uppenbarats i och med församling-
ens födelse.

Tabernaklet och det fysiska templet i Jerusalem före-
bildade just det som vi idag vandrar i som kristna.

Jesus säger om Johannes Döparen att ingen större
profet hade funnits under det gamla förbundet,
men - säger Jesus, den minste i himmelriket är lik-
väl större än Johannes.

Detta har som vi förstår inte med tjänst och kraft
att göra - utan med identitet; att vara Guds barn
är en unik hög ställning i nya förbundet i Kristus.

Psaltaren 8 säger att "av spenabarns mun har Gud
upprättat en makt" till att nedslå fienden.

Hebreerbrevet säger att Mose var trogen som
tjänare i Guds hus, men Kristus var trogen som
Son (arvinge).

Vi vet att Jesus inte blygs för att kalla oss bröder,
och vi är Kristi medarvingar. Mose var tjänare
men aldrig barn till Gud, vi kristna är barn till
Gud.

Det judiska templet som det beskrivs i GT be-
stod av 1/ det allra heligaste 2/ det heligaste, och
3/ hedningarnas förgård.

Människan är också tredimensionell, eller hur
man nu ska uttrycka det. Enligt bibeln är vi ande,
själ och kropp, räknat inifrån och ut och i direkt
jämförelse med templets delar ovan;

 1/ Bibeln säger att Anden vittnar med vårt in-
nersta, vår pånyttfödda ande att vi är Guds barn.

2/ De problem vi fortfarande kämpar med som
kristna har med vår själs helande/helgelse att göra.

3/ När Anden mer och mer får dominera vår själ
så syns Gud för vår omvärld, genom att hans
härlighet strålar ut från oss genom den yttre och
synliga delen av vår varelse, vår kropp, i form
av Andens frukter, och genom de Kristi gärningar
vi utför med våra kroppsliga lemmar.

Om rättfärdiggörelsen genom tron på Kristus
finns oerhört mycket mer att säga, den är starkt
underbyggd i skriften.

Läran är helt enkelt grundläggande för att för-
samlingen ska byggas upp till ett sant tempel i
Herren, för att församlingen ska bli fri från
fruktan.

Fruktan är enligt bibeln (Joh brev) alltid en
fruktan för straff (från Gud). Vi kommer i Kristus
inte under någon dom, Jesus blev ju dömd i vårt
ställe, utan vi har genom tron övergått från
döden till livet.

Genom förståelsen av vår rättfärdiga identitet kan
vi bli sant ödmjuka och hålla Gud för trovärdig.

Vi kan frimodigt bemöta varje dömande anklagelse
från Satan (brödernas åklagare) med att säga att
"den du talar till Satan är redan död och begraven
med Kristus - just på grund av alla de synder du
påtalar"!!

I Kristus vägrar vi att längre lyssna på uppfostran
från Satans håll, som vill göra oss till antingen
syndare ute i världen eller laglydiga fariséer.

Istället lyssnar vi till Andens stilla underbara röst,
när han undervisar oss, tröstar oss, uppmuntrar oss -
eller för den delen förmanar oss.

Andens röst innehåller aldrig fruktan och trycker
aldrig ner någon. Genom träning att lyssna till
Anden och lyda Andens fostran, Anden som för-
medlar från den Gode herden (en annans röst följer
fåren alls icke), kan vi träna upp ett rent och gott
gott samvete.

Ett rent samvete är den absolut bästa, helt nöd-
vändiga plattformen för en växande tro på Gud
och för att leva i trohet mot Gud.

När Paulus i Apg 23 står inför översteprästen, så
säger Paulus att "jag har intill denna dag tjänat Gud
med ett i allo gott samvete". Det blev för mycket
för översteprästen, som nästan reflexmässigt såg
till att Paulus fick ett hårt slag över munnen.

Översteprästen hade troligtvis försökt lyda Gud på
ett lagiskt sätt hela sitt liv och hans samvete hade
aldrig vittnat för honom, utan bara vittnat mer och
mer om att om du ska lyda lagen så räcker det
att du felar endast i ett - så är du skyldig i allt.

Vilken frustration att vara "religiös", och bara
komma längre och längre bort från Gud ju mer
man försöker vara lydig. Detta för att man försöker
åstadkomma det i egen kraft, till egen berömmelse.

Tack gode Gud att vi just genom lagen har fått dö
bort från lagen - för att istället leva för Gud
genom nåden i Kristus Jesus.

Och att vår helgelse inte är att lyda en anklagelse-
skrift (lagen), utan vår helgelseprocess utgår från
att vi redan är rättfärdiggjorda av tro på Jesus
från första stunden när vi tar emot Jesus - av
endast nåd.

Älskade av vår Far. Abba sa Jesus om Gud, det
betyder pappa!

Björn Hellman



Sunday, November 10, 2019

Socialdemokratins oberättade historia

Mycket intressant film från Samtiden.

Missa absolut inte - du kommer att
bli chockerad när du inser svensk
socialdemokratis oberättade historia. 

Oerhört avslöjande och skrämmande
dokumentär om Socialdemokratiska
partiets, och Aftonbladets, rötter.


https://dokumentar.samtiden.nu/



 

Thursday, November 7, 2019

Esters kallelse - Esthers calling

In Swedish and in English
-----------------


Händelserna i Esters bok i Gamla Testa-
mentet tilldrar sig ca år 480 före Kristus.

Kung Ahasveros regerar ett världsrike som
sträcker sig från Indien till Etiopien.

Ahasveros regerar som kungars kung från
"Susans borg" i Persien, närmast mot-
svarande dagens Iran. 

Inom Ahasveros väldiga rike finns ett antal
folkslag. Bland dessa bor många judar, ut-
spridda i samband med den babyloniska
fångenskapen.

Även i Susa finns en judisk koloni, och där
finns en ung kvinna vid namn Ester.

Berättelsen om Ester är ett stycke judisk
historia, som ihågkoms vid judarnas Purim-
högtid.

Men Esters bok är även i hög grad profetisk,
med ett viktigt budskap in i ändens tid. Den
berör den kristna församlingens ansvar för
det judiska folket och Israel.


Drottning Vasti visar en längre tid förakt
för Kung Ahasveros. Till slut förskjuter
kungen henne och söker en ny drottning.

Ester är en av de utvalda jungfrur som får
gå inför kungen. Hon är judinna, och hon
fostras av Mordokai, sin styvfar.

Kungen fäster sig mycket vid Ester. Hon
står brud och blir ny drottning. Hennes
judiska identitet förblir hemlig.

Kungens nye tjänare Haman märker att
Mordokai inte bugar för honom i porten,
och han får höra att Mordokai är jude.

Ett hat växer inom Haman mot alla judar i
riket. Han kommer inför Ahasveros och be-
rättar om ett folk som inte lyder kungens
lagar.

Haman får kungens auktoritet att göra vad
han finner för gott med judarna.


Mordokai får vetskap om hotet om ut-
plåning där han är "orsak". I förtvivlan
sänder han bud till Ester:

Ester måste gå inför kungen och söka nåd
för sitt folk.

Ester tvekar, det är förenat med livsfara
att gå inför kungen utan att vara kallad,
även om man är drottning.

Mordokai sänder då åter bud till Ester;

"Tänk inte att du ensam bland alla judar
ska slippa undan, därför att du är i kung-
ens hus.

Nej, om du är tyst vid detta tillfälle så
ska nog hjälp och räddning beredas
judarna från annat håll, men du och din
fars hus ni ska förgöras.

Vem vet om du inte just för en sådan
tid som denna kommit till kunglig
värdighet?" (Ester 4:13-14)

Ester blir utmanad. Hennes folk är i fara,
även Mordokai, han som ”varit hennes
uppfostrare” till nåden hon nu står i.

Ester är i en unik ställning att kunna plä-
dera för judarna inför kungen. Kommer
hon att undandra sig ansvar och kallelse
av rädsla eller av bekvämlighet.

Kommer Ester att förneka sitt ursprung?
Hur går det då med Ester, hon är ju själv
judinna?

Efter en tid av fasta går Ester ”på tredje
dagen” inför kungen - och hon ”undfår
nåd”. Ester bekräftar sin judiska börd och
berättar om Hamans anslag mot judarna.

Kungens vrede upptänds. Haman, som
anklagat Mordokai för att inte hålla lagen,
hängs upp på pålen han förberett för
Mordokai.

Mordokai, som endast vägrat buga för
Haman, frias.


Esters bok är brännande aktuell i en sen
tid. Över judar ännu i förskingring vilar
hotfulla skuggor och staten Israel blir an-
satt från alla håll.

Onda sinnen och tungor smider anslag,
desinformerar, använder lagutrymme - i
tro att man kan hindra Guds vägar.

Församlingen, Konungens brud, är kallad
att bejaka sitt ursprung, att stå upp för
folket och nationen Israel och att plädera
för dem inför Konungen.

Genom att acceptera sin kallelse att stå
upp för sitt ursprung räddade Ester sitt
liv.

Är Ester en bild på vad som kommer att
avkrävas församlingen i ändens tid?

När alla folk vänder sig mot Jerusalem -
finns det då ett folk i folken som går
inför Konungen?

Björn Hellman 


-----------------------------


The story in the book of Esther in the Old
Testament is set approximately in 480 BC.

King Ahasuerus reigns a kingdom that stretch-
es from India in the east all the way to Ethiopia.
He reigns from "Susa, the citadel" in Persia,
almost the equivalent of today's Iran.

In the Kingdom of Ahasuerus lives many dif-
ferent people, and among these many Jews,
scattered at the time of the Babylonian
captivity.

And even in Susa there is a Jewish colony,
among them a young girl named Esther.
Ahasuerus reigns as King of Kings and his
word is law.

The story of Esther is a piece of Jewish history,
which is remembered by Jews every year, at
the Purim feast.

But - the story is also largely prophetic, with
an important message right into the very end
times that we are facing today.

The message concerns the christians respons-
ibility for the Jewish people and for Israel.


Queen Vasti had for some time showed
contempt for King Ahasuerus. At last the King
deposes her and start looking for a new Queen.

Esther is one of the chosen maidens who go
before the King. She is Jewish, and raised by
Mordecai, her stepfather.

The King is very fond of Esther; she becomes
bride and the new Queen. Her Jewish identity
remains secret.

The King´s new servant Haman becomes angry
at Mordecai because Mordecai does not bow to
him in the gate, and Haman is then told that
Mordecai is a Jew.

A hate is growing within Haman, he conspires
against all Jews in the Kingdom. He goes before
Ahasuerus, and tells of a people who do not
obey the King's laws.

Haman then receives the King's authority to do
whatever he finds for good with the Jews.


Mordecai gets knowledge about the threat
against his people, in despair he sends a mes-
senger to Esther; She has to go before the
King, and seek mercy for their people.

Esther hesitates; it is associated with death
threat to go before the King without being
called - even if you are the queen.

Mordecai then sends a new urgent message to
Esther:

"Do not think to yourself that in the king’s
palace you will escape any more than all the
other Jews. 

For if you keep silent at this time, relief and
deliverance will rise for the Jews from
another place, but you and your father’s
house will perish.

And who knows whether you´ve not come
to the kingdom for such a time as this?”
(Esther 4:13-14)

Esther is challenged. Her people are in danger,
and so Mordecai, who has been her "educator"
into the grace she now stands in.

Ester is in a unique position to be able to
plead for the Jews before the King.

Will she evade responsibility, out of fear or
convenience - deny her origin? What will then
happen to herself in the end.. she is also a
Jew?

After a period of fasting Esther "on the third
day" goes before the King, and she "receives
grace".

She reveals to the King of her Jewish ancestry
and tells him about Haman´s evil plan against
her people.

The King becomes very angry; Haman, who
accused Esther´s stepfather Mordecai for not
keeping the law, are hung up on the very
same stake that Haman had prepared for
Mordecai.

Mordecai, who only had refused to bow down
to Haman, is freed from all accusations.


The Book of Esther is a burning message in
a very late time.

Over Jews in the diaspora rests threatening
clouds. The state of Israel is being attacked
from all sides.

Evil tongues forge plans, misinforms, try to use
laws - in the belief that they can prevent the
ways of God.

The Christian church, the King's bride, is called
to fully affirm its origins, and to stand up for
the Jewish people and their nation Israel - and
to plead for them before the King.

That is how queen Esther saved her life.

Björn Hellman 







Sunday, November 3, 2019

Vad står det egentligen?

Paulus 1a brev till Korint kap. 13:13
"..men störst bland dem är kärleken"

Bibelcitatet ingår i kapitlet med "kärlekens lov"
och talar vidare om att tro, hopp och kärlek är
det som ska bestå.

I det kapitlet framgår även att tro utan kärlek
endast är en "klingande cymbal", och om man
t ex ger bort allt man äger till fattiga men inte
har kärlek så är det för en själv till ingen
nytta.

Kärleken är alltså störst och är ett uttryck för
Guds natur, vem han är. Men - i motsatt rikt-
ning så kan inte kärleken tränga undan eller
förminska tron eller hoppets funktioner. De
består ju alla tre - enligt detta bibelordet. 

Kärleken kan inte verka utan tro, eftersom vi
enligt bibeln ska ha en tro som är verksam
genom kärlek;

Paulus brev till Galaterna kap. 5:6
"..allt beror på huruvida han har en tro
som är verksam genom kärlek."

Det står med andra ord inte alls att vi ska
acceptera vad som helst som kärlek, och där-
igenom avskaffa andra delar av skriften som
gäller tro och trohet till Kristus och hans Ord.

Det vi vill kalla kärlek får aldrig kompromissa
med troheten mot Kristus och hans Ord.
Kristus själv är ju det levande Ordet - i sin
fullhet.

//Björn Hellman




Saturday, November 2, 2019

Thomas Leopold

Thomas Leopold fick på 1700-talet, i Sverige, sitta i
fängelsehåla i närmare 43 år - för att han predikade
om troendedopet och inte kunde stå för barndopet.

Han ansåg att Bibeln lär att man döper sig som en
följdhandling av att man själv personligen tagit
ställning för Jesus.

Thomas dog i isoleringscellen 77 år gammal år
1771. Han fick inte begravas på kyrkogården utan
fick plats bland de bannlysta.

År 1809 infördes religionsfrihet i Sverige.

Intressant artikel om vad det kostat människor även
i Sverige att stå för sin tro. Det fanns ett starkt å-
siktsförtryck från Svenska Kyrkan mot de som hade
åsikter om kyrkans lära.

Kan ett sådant läge uppstå igen? Idag omfattar den
Svenska kyrkan (som numera är fristående från
staten) och andra samfund mer och mer av lära som
inte stämmer med Bibelns och Jesu undervisning.
Allt för att anpassa sig efter tidsandan och kunna
inrymma så många medborgare som möjligt.

Man kan se samma tendens till lärokompromisser
utöver Europa och världen när det gäller officiella
statskyrkor och även allmänkyrkligt.

Det ropas idag efter tolerans, mot allt och alla.
Kärlek får inte längre vara tillrättavisande utan allt
som sker i den nyuppfunna definitionen av kärlek
ska accepteras.

Men om någon idag har en fast åsikt som skiljer sig
från gängse uppfattning i en toleransfråga - då möts
man ofta av en oerhörd intolerans.

-----------------------------------


På Bohus fästning


På Bohus fästning utkämpades den grymmaste
kampen för religionsfriheten. Thomas Leopolds livs-
öde är utan motstycke i Sveriges kyrkohistoria.

På Bohus fästning utanför Kungälv utkämpade han
en ytterst hård och omänsklig kamp under 1700-
talet för religionsfriheten.

Ensam och isolerad, bland förbrytare, ödlor, ormar
och råttor i de fuktiga och mörka fästningsvalven
led han för sin tro på vuxendopet.

Om han avsade sig sina "tokiga religionsidéer" skulle
han bli en fri man. Men Leopold var obeveklig.
Under 43 år hölls han fängslad.

Bohus fästning vid Kungälv tillhör en av de absoluta
sevärdheterna. Som gränsfästning mellan Sverige
och Norge fick Bohus fästning utstå mycket.

Borgen belägrades fjorton gånger utan att fienden
lyckades inta den. Bohus fästning är idag en ruin.
Trots det så reser den sig ändå som ett monument
över okuvlig segervilja vid infarten till Kungälv.

Vad många inte vet är att just här, innanför dessa
murar, utkämpades den grymmaste kampen för tros-
friheten i vårt land. Det var här som radikalpietisten
Thomas Leopold under 1700-talet satt för sin tro.

Av sitt 77-åriga liv, tillbringade Thomas de sista 43
åren i fängelse. Av dem satt han 32 år i Bohus
fästning.

Den behandling han utsattes för var ytterst hård
och omänsklig. Men han efterlämnar ett arv som
är omistligt religionsfriheten. 


Pietismen

Pietismen intåg i vårt land under slutet av 1600-
talet medförde en ny andlig frigörelse. De konserv-
ativa pietisterna uppträdde i allmänhet ej mot
Svenska kyrkan.

Annorlunda var det med de radikala pietisterna,
som framträdde under senare hälften av 1720
talet. De vände sig mot den vedertagna läran.

I sin starka reaktion mot allt ceremoniellt och
hävdvunnet gick de ibland till ytterligheter. Deras
kamp för andlig frigörelse blev hård.

Thomas Leopold föddes den 15 december 1693
på gården Snäckestad, nordost om Kristianstad.
Hemmet var fattigt, men barnen fick en god upp-
fostran.

Thomas far, Sigfrid Leopold, var provinsialläkare
i Kristianstads län. Han kom från Tyskland. Redan
i Tyskland hade Sigfrid Leopold kommit i beröring
med, och påverkats av, de andliga strömningar
som där bröt fram.

Det var i synnerhet den innerliga mystiken som
fångade honom. När han sedan flyttade till det
ortodoxa Sverige, tog han en del litteratur med
sig. Skrifter som här ansågs som mycket farliga
och som var förbjudna att införa.

Thomas Leopold tog djupa intryck av sann och
levande pietism i sitt föräldrahem. Men det var
först vid universitetsstudierna i Lund som han blev
väckt.

Vid universitetet anordnades en disputation över
pietismen. Rent formellt anfördes många skäl både
för och emot.

Under denna diskussion gick det upp ett ljus för
Leopold. Han blev väckt och fick uppleva synder-
nas förlåtelse. Han blev pietist. Nu började en
annan kamp för den unge studenten;

Skulle han bli kvar vid denna akademi och ta del
av all själsdödande visdom. Det var en samvets-
fråga. Han samlade ihop sina få tillhörigheter,
Bibeln och några pietistiska uppbyggelse böcker
och lämnade Lund.

På den lilla ön Hanön, två mil söder om Karlshamn
vistades han en längre tid. Han var ensam och i
stilla bön. Han forskade i Ordet och andlig litteratur.

Det blev en skola för honom av allra största be-
tydelse. Det var här han utrustades med kraft som
sedan bar honom genom fyra decennier med av-
grundsdjupa lidande.

Denna förberedande skola pågick under 5-6 år.
Under den tiden genomgick han en utveckling åt
det radikala hållet. Han blev radikalpietist. 


Barndopet mänskligt påhitt

Han reagerade starkt mot lundateologernas skol-
astik och stela formalism. Han intog en starkt
kritisk hållning mot Sveriges officiella kyrka med
alla dessa ceremonier och formväsen.

Han blev till exempel övertygad om att barndopet
blott är ett mänskligt påhitt, att nattvarden ej var
avsedd för de ogudaktiga, att den allmänna guds-
tjänsten såsom den i regel var utformad icke hade
någon verklig uppgift att fylla.

Hans tankar och åsikter var dynamit. Efter starka
påtryckningar återvände han så småningom till
studierna i Lund. Men nu med en helt annan
övertygelse.

I Lund fick Thomas Leopold en vapendragare i
smålänningen Johannes Stendahl som blev hans
första lärjunge. Tillsammans med Leopold gjorde
också han en livsinsats för religionsfriheten. 


Sinnesförvirring

Det första officiella vittnesbördet om Leopolds om-
vändelse får man av Lunds teologiska fakultets
protokoll för den 31 juli 1728.

Då meddelar fakultetens ordförande, Jacob Benz-
elius, att Leopold "olyckligtvis drabbat av ett slags
sinnesförvirring". De betyg studenten tidigare fått,
hade han nu återlämnat.

Saken kommer inför akademiska konsistoriet i Lund.
Därifrån görs förtvivlade försök att bringa de två
studenterna till "sunda vätskor" igen.

Ett privat pietistmöte hos mjölnaren Anders Rasmus-
son blev droppen som fick bägaren att rinna över.

Stadsstyrelsen ingrep och de två "förvirrade stud-
enterna" sattes i säkert förvar. Den 13 december
1728 ställs de två inför sina andliga domare.

Efter diverse förhör sänds så en skrivelse till uni-
versitetskanslern. Den 22 januari 1729 läggs
ärendet fram i riksrådet. Kung Fredrik I var när-
varande, då den viktiga frågan behandlas.

Efter några månaders bollande med frågan kommer
domen: "Thomas Leopold och Johannes Stendahl är
från sina sinnen. Enda lösningen att komma tillrätta
med dem är att förvara dem i offentligt rum. Den
ene kunde lämpligen skickas till Bohus fästning,
den andre till Varbergs fästning".

Så blev de ödesdigra namnen uttalade i riksrådet!
Den 14 april 1729 sattes de två radikalpietisterna
på varsin fångkärra. Den långa färden till Varberg
och Bohus startade.

De två kamraterna skildes åt för att aldrig mer här
i livet återse varandra. Thomas Leopold var 36 år
gammal när han vandrade de ödestunga stegen
upp mot Bohus fästning.

Anade han att han aldrig mer skulle bli en fri man,
när den tunga porten till fästningen slog igen och
vägen till frihet definitivt blev stängd ?

När Leopold kom till Bohus fästning, fanns där ett
50-tal fångar, förutom de 30 som från Marstrands
fästning skickats dit för tvångsarbete.

Besättningen uppgick till 72 man, varav 24 stod
på ständig vakt. Bland dessa förbrytare skulle han
tillbringa sitt liv. Bland tjuvar, dråpare och sådana
som dömts för blodskam.

Han fick också sällskap med ödlor, ormar, paddor,
för att inte tala om råttor, som brukade göra
fångarna sällskap i dessa mörka och fuktiga valv-
rum.

Många dog av hunger och fångarna led av skör-
bjugg. Någon ved och eldning var det aldrig frågan
om. Föreskrifter om eldning vintertid för fästnings-
fångar lämnades ej förrän år 1778.

Kyrkoherden Andreas Tranchelius i Kungälv fick
uppdraget att undervisa och försöka återföra
Leopold till Svenska Kyrkans rätta vägar. Men
kyrkoherdens försök var resultatlösa.

Midsommardagen 1730 skriver Tranchelius i sin
rapport : "Leopold förkastar barndopet allt
ivrigare. Han ropar högt ut sina kätterska mening-
ar, så att folket utanför ska höra det och lyssna."

Leopolds mission över muren blev för mycket för
prästerskapet i Kungälv. För att inte sången och
förkunnelsen från den farlige fången skulle nå
utanför muren, blev han placerad på en enslig
plats i fästningen.

Åren gick på Bohus fästning. Lidandet var o-
hyggligt. Rutinen bröts dock en gång om året;

När våren kom, träden började knoppas, fåglarna
sjöng ute i fästningsparken då fick han under
några korta minuter " känna på friheten ";

Leopold, hör du fåglarna ? Känner du doften av
våren ? Avsäg dig dina tokiga religionsidéer och
återvänd till Svenska kyrkans trygga lära, och
du är en fri man. Men Leopold var obeveklig. 


Hospitalshjon

Efter sju år i Bohus fästning fick Leopold uppleva
några år av "omväxling". En majdag 1736 sattes
han på fångkärra för transport till Kalmar fästning.

Fem år senare kom nästa flyttning. Denna gång
till Danvikens hospital i Stockholm. Radikalpietisten
placerades på dårhus.

Men på Danviken ansågs han alltför farlig. Smittan
från pietismen var för stark. Detta trots att han
hölls i enskilt förvaringsrum. Någon väckelse var
man inte öppen för där inte.

Den 29 januari 1746 sattes han på fångkärra igen
för fjärde gången under 17 år. Det fanns bara en
plats där isoleringen var hållbar - Bohus fästning.

Under de många år som nu följde hölls Thomas
Leopold helt isolerad. Inte ens själasörjarna be-
sökte honom. Han satt i sin mörka, fuktiga cell,
dit aldrig en stråle ljus trängde in.

Det enda som bröt mot den trista enformigheten
var fångpersonalens korta och nödvändiga på-
hälsning.

I december 1748 hade 20 år gått sedan han första
gången sattes i förvar. Detta "jubileum" förbigicks
i stillhet liksom den följande 10-årsperioden.

Julen 1763 stod för dörren och Thomas Leopold
fyllde 70 år. Jämnt hälften av livstiden hade han
suttit i förvar.

Efter 35 år i fängelse, på sin ålders höst, fick han
ytterligare ett generöst erbjudande. Om han bara
gav vika på några punkter: t.ex. läran om barn-
dopet, om nattvarden, om tusenårsriket.

Och om han godkände kyrkoceremonierna och
lovade att besöka den allmänna gudstjänsten;
då skulle celldörren öppnas och han blev en fri
man.

Men pietistens tro och övertygelse var ej knäckt.
Stilla, men utan tvekan, avgav han sitt svar.
Enligt slottspastorn var han oförbätterlig och för-
tappad.

Det sista beslutet om Leopolds öde togs: Han
skulle behållas på Bohus fästning. På morgonen
den 21 februari 1771 sker dock befrielsen för
Thomas Leopold.

Då lämnar hans ande den kropp som i 43 år
hållits fängslad, varav 32 år på Bohus fästning.
Då var Leopold 77 år gammal.

Intill slutet var han trogen sin övertygelse. Han
blev därmed en viktig förkämpe för den religions-
friheten som sedan kom 1809. 


Inga Kyrkklockor

Leopold var död. Nu borde väl ändå myndigheter-
nas bekymmer med honom var över. Men icke.

En kättare hade slutat sina dagar. Hur skulle då
begravningen äga rum ? Drygt en månad tog
man på sig att fundera.

Den 20 mars höll höga rådet sammanträde. Be-
slutet blev märkligt. Leopold skulle begravas i
stillhet och läggas vid sidan om kyrkogården.

Ingen person tilläts följa i begravningståg. Om
någon så gjorde skulle han få böta 200 daler i
silvermynt.

Inga kyrkklockor skulle ringa, inga tal hållas.
Fader vår och välsignelsen fick dock läsas.

Leopolds kropp lades på en plats för bannlysta.
Han var inte enligt kyrkans representanter värdig
att läggas i vigd jord.

Säkert fanns det en annan värdering av denne
Guds tjänare på högre ort!

Christer Thyr
Ord & Mening Nr 4 april 2001.
Bibeln till Alla