Herre lär oss att be

Herre lär oss att be
(Björn Hellman)

Det finns ett ställe i evangelierna där lärjungarna säger till Jesus;

Herre lär oss att be,.. (Luk 11:1)

Jesus har just avslutat ett bönepass, och det verkar som de förstår att det finns hemligheter bakom ett framgångslikt böneliv. Det hände ju lite saker kring Jesus.

Det är ju väldigt intressant att höra vad Jesus svarar på en sån önskan.

Jesus börjar med att lära dem be den bön vi kallar Fader vår;

Då sa han till dem: ”När ni ber, ska ni säga så: ’Fader, helgat vare ditt namn; tillkomme ditt rike; vårt dagliga bröd ge oss var dag; och förlåt oss våra synder, för också vi förlåter var och en som är oss något skyldig; och inled oss inte i frestelse." (Luk 11:2-4)

Fader vår är en viktig bön som samlar områden som Guds rikes tillkommelse, vår vardag - behandlar frågor om vårt uppehälle, våra relationer, helgelse och uthållighet i tron.


Jesus fortsätter undervisningen med en märklig liknelse, och det är den jag vill försöka förmedla min syn på med det här studiet.

Vi behöver förstå att det är något viktigt Jesus vill förmedla här, lärjungarna har bett honom att undervisa dem om bön;

Ytterligare sa han till dem: ”Om någon av er har en vän och mitt i natten kommer till denne och säger till honom: ’Käre vän, låna mig tre bröd; för en av mina vänner har kommit resande till mig, och jag har inget att sätta fram åt honom’ så svarar kanske den andre inifrån huset och säger: ’Gör mig inte omak; dörren är redan stängd, och både jag och mina barn har gått till sängs; jag kan inte stå upp och göra dig något.’ Men jag säger er: Om han än inte, av det skälet att han är hans vän, vill stå upp och ge honom något, så kommer han likväl, därför att den andre är så påträngande, att stå upp och ge honom så mycket han behöver..” (Luk 11:5-8)

Jag tror Jesus vill lära oss att be för våra behov och ta emot från Gud i tro genom uthållighet.

Vem som helst kan be en enda gång till Gud för ett böneönskemål. Det är inte nödvändigtvis ett utslag av tro. Man bara kollar om något händer.

När vi kommer och "knackar på dörren" hos vår vän "för att få låna bröd" enligt liknelsen, så motsvarar det att vi ber vår bön en första gång. Från denna första bönen till dess vi får bönesvar behöver vi stå fasta i tro. Vi behöver tro Gud om att han är god (det är vad det handlar om att tro) även om svar inte kommer direkt. Vi kommer i den här världen inte undan ett moment av uthållighet.


Det som händer efter "första knackningen" är relaterat till kampen mellan kött och ande inom oss. Köttet har ingen tro. Paulus säger i Romarbrevet att "i mitt kött bor inget gott..". Köttet förväntar sig inte svar, och orkar inte hålla ut i tro. Efter "den första knackningen" kommer därför tvivlen som brev på posten.

Vad säger då tvivlen? Jo, de säger att Gud "har gått och lagt sig" och inte är villig att stå upp och ge det man bett honom om. Dock; Jesus fortsätter undervisningen och säger att även om "vännen" inte är mer god vän än så, så kommer han ändå att stå upp och låna dig bröd för att du inte ger dig, utan fortsätter att bulta ännu mer och leva om tills han inte orkar höra på det längre utan står upp och ger dig det du önskar.

Ska vi behöva övertala Gud om att ge oss bönesvar?? Är Gud som en som gått och lagt sig och inte orkar stiga upp och öppna sin dörr för oss?

Nej! Denna undervisning om bön handlar inte om en Gud som är ovillig men till slut blir villig genom övertalning. Gud är alltid villig om vår bön är rimlig och i enlighet med hans vilja i bibeln!

Denna uthålliga bön ändrar inte på Gud - den ändrar istället på oss som ber!

När vi är utålliga - trots tvivelsrösten inom oss som säger att " Gud kanske har gått och lagt sig" - och håller fast vid att Gud faktiskt är god och håller fast vid vår böneönskan, så ska vi få se vårt bönesvar.


Fortsättningen på detta bibelsammanhang i Lukas tror jag är tänkt som en förklaring till liknelsen om vännen som gått och lagt sig;

På samma sätt säger jag till er: Be, och er ska vara givet; sök, och ni ska finna; klappa, och för er ska vara upplåtet. För var och en som ber, han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar ska vara upplåtet. Finns bland er någon fader, som när hans son ber honom om en fisk, i stället för en fisk räcker honom en orm, eller som räcker honom en skorpion, när han ber om ett ägg? Om nu ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall inte då den himmelske Fadern ge helig ande åt dem som ber honom!” (Luk 11:9-13)

Här sägs att var och en som ber - han får. Det ställs en fråga till oss: ger vi våra barn en skorpion när de ber om ett ägg..? Om vi som är onda förstår att ge våra barn goda saker - hur mycket mer ska inte Gud ge sina barn goda saker!! Han är ju Gud. Hur mycket godare än Gud är vi egentligen.

Jag tror det kan vara så att många felaktiga uppfattningar om Gud fötts i mellanrummet mellan "den första knackningen" och fram till dess att "vännen" masar sig upp och öppnar dörren. Uppfattningar om att Gud inte svarar på bön, eller bön för vissa typer av behov, föds här.

Att vi tillmäter Gud diverse visa och höga syften bakom att vi inte får bönesvar kan jämföras med rösten i liknelsen som säger att vännen gått och lagt sig och inte orkar stiga upp. Och vi kanske då ger upp i förtid, för att vi upplevt "att Gud redan svarat men inifrån huset".

Men om svaret inte är i linje med Guds ord, och om inte dörren öppnats av en vänlig vän, är det då verkligen Gud som svarat? Eller är det en väl inlindad otrosröst vi hört, som trängt sig före Gud och säger "skulle Gud ha sagt?"

Kan det vara så att vi ibland kallar det som är skorpion för en Guds välsignelse?


//Björn