Romarbrevet 9:1-5
Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte - om
det bär mitt samvete mig vittnesbörd i den helige
Ande - när jag säger att jag har stor bedrövelse
och oavlåtligt kval i mitt hjärta.
Ja, jag skulle önska att jag själv var förbannad
och bortkastad från Kristus, om detta kunde
hjälpa mina bröder, mina fränder efter köttet.
De är ju israeliter, dem tillhör barnaskapet och
härligheten och förbunden och lagstiftningen
och tempeltjänsten och löftena.
Dem tillhör också fäderna, och från dem
(fäderna) är Kristus kommen efter köttet, han
som är över allting, Gud högtlovad i evighet,
amen.
Vilken nöd Paulus hade för sina landsmän, judarna,
som ju också hade företrädet av att vara betrodda
med Guds löftesord. Paulus påstår att han hellre själv
blev förkastad av Gud, om det kunde hjälpa hans
landsmän.
Anar vi jämförelsen med Kristus som utgav sig för
oss? Jag tror inte Paulus ville jämföra sig med sin
mästare. Han uttryckte endast det den enorma
kärleken och nöden inom honom bar vittnesbörd om.
Paulus hänvisar tydligt till sitt samvete när han
intygar att han inte överdriver i det han skriver.
Jag vet inte om jag någonsin skulle kunna nå fram
till en sådan inställning som Paulus beskriver. Men
uttrycken "stor bedrövelse" och "oavlåtligt kval"
tycker jag är intressanta.
Tänk att man kan känna så som kristen, om man
låter Kristi kärlek för medmänniskor och med-
syskon få drabba ens liv.
Det kan betyda att man under en sådan period av
nöd för andra, bön och födslovånda, är på en helt
annan våglängd än den lovsjungande och jublande
församlingen - och ibland har svårt att delta på
samma sätt och gaska upp sig och se glad och
frejdig ut över frälsningen.
Såsom Paulus hade nöd för sina landsmän, så kan vi
som hednakristna känna nöd för församlingen att den
ska komma in i att predika Guds fulla rådslut.
En fråga för vår tid och för oss hedningar gäller just
Paulus landsmän, judarna och Israel. Nöden för
Israel måste få gå hand i hand med bönen om
väckelse för det egna landet och folket.
Björn Hellman
Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte - om
det bär mitt samvete mig vittnesbörd i den helige
Ande - när jag säger att jag har stor bedrövelse
och oavlåtligt kval i mitt hjärta.
Ja, jag skulle önska att jag själv var förbannad
och bortkastad från Kristus, om detta kunde
hjälpa mina bröder, mina fränder efter köttet.
De är ju israeliter, dem tillhör barnaskapet och
härligheten och förbunden och lagstiftningen
och tempeltjänsten och löftena.
Dem tillhör också fäderna, och från dem
(fäderna) är Kristus kommen efter köttet, han
som är över allting, Gud högtlovad i evighet,
amen.
Vilken nöd Paulus hade för sina landsmän, judarna,
som ju också hade företrädet av att vara betrodda
med Guds löftesord. Paulus påstår att han hellre själv
blev förkastad av Gud, om det kunde hjälpa hans
landsmän.
Anar vi jämförelsen med Kristus som utgav sig för
oss? Jag tror inte Paulus ville jämföra sig med sin
mästare. Han uttryckte endast det den enorma
kärleken och nöden inom honom bar vittnesbörd om.
Paulus hänvisar tydligt till sitt samvete när han
intygar att han inte överdriver i det han skriver.
Jag vet inte om jag någonsin skulle kunna nå fram
till en sådan inställning som Paulus beskriver. Men
uttrycken "stor bedrövelse" och "oavlåtligt kval"
tycker jag är intressanta.
Tänk att man kan känna så som kristen, om man
låter Kristi kärlek för medmänniskor och med-
syskon få drabba ens liv.
Det kan betyda att man under en sådan period av
nöd för andra, bön och födslovånda, är på en helt
annan våglängd än den lovsjungande och jublande
församlingen - och ibland har svårt att delta på
samma sätt och gaska upp sig och se glad och
frejdig ut över frälsningen.
Såsom Paulus hade nöd för sina landsmän, så kan vi
som hednakristna känna nöd för församlingen att den
ska komma in i att predika Guds fulla rådslut.
En fråga för vår tid och för oss hedningar gäller just
Paulus landsmän, judarna och Israel. Nöden för
Israel måste få gå hand i hand med bönen om
väckelse för det egna landet och folket.
Björn Hellman
No comments:
Post a Comment