Rättfärdiggjord eller "syndare frälst av nåd"?

Bland många välmenande kristna, ibland inom hela samfundsrörelser,
finns en bekännelse att som kristen är man en syndare frälst av nåd. Uttrycket
är minst sagt missvisande; helt enkelt en felaktig lära, och man
undrar hur de som uttrycker sig så, själva i detalj definierar Jesu dyrbara
frälsning.

Bibeln lär oss att vi var syndare innan vi tog emot Jesus som vår frälsare.
Bibeln lär vidare att Jesus blev gjord till synd i vårt ställe, för att vi skulle
bli rättfärdighet från Gud. Romarbrevet 5 säger att vi har blivit rättfärdiggjorda
av tro, att vi inte är syndare längre sedan vi tagit emot Jesus. Vi har inte bara
förklarats rättfärdiga - som under det gamla förbundet, där Kristus ännu inte
hade utplånat synden som bibeln faktiskt säger att han har gjort. "I Kristus"
är ett bibliskt begrepp som återkommer gång på gång, och det är I Kristus som
synden är utplånad. Bibeln säger att om någon är i Kristus så är han en ny
skapelse. Detta är inte fin poesi - utan krass verklighet.

Om vi fortfarande skulle vara syndare till vår natur - så skulle vi inte kunna vara
Guds barn. Barn har ju samma natur som sina föräldrar. Bibeln säger faktiskt,
för någon kanske lite hårresande, att vi blivit delaktiga av gudomlig natur när vi
levandegjorts med Kristus (2 Pet brev). Gud skulle inte heller kunna bo i oss
om vi vore syndare (och inte barn), på det sätt som bibeln beskriver att han
faktiskt gör;

Bibeln lär oss nämligen att som kristna har vi blivit den helige Andes
(vandrings-)tempel, tabernakel, och att Gud bor i oss, och vill uppenbara sig
genom oss för omvärlden. I vilken del av templet i det gamla förbundet
uppenbarade sig Gud? I det allra heligaste dit bara översteprästen fick ha
tillträde. Guds Ande har i frälsningen, när vi blev födda på nytt, levandegjort
vår mänskliga ande. Anden bor nu i vårt innersta, i vår egen ande. Detta är
något unikt, en hemlighet som varit bevarad, men som uppenbarats i och med
församlingens födelse. Tabernaklet och det fysiska templet i Jerusalem
förebildade just det som vi idag vandrar i som kristna.

Jesus säger om Johannes Döparen att ingen större profet hade funnits under
det gamla förbundet, men - säger Jesus, den minste i himmelriket är likväl större
än Johannes. Detta har som vi förstår inte med tjänst och kraft att göra - utan
med identitet, att vara Guds barn. Ps 8 säger att "av spenabarns mun har Gud
upprättat en makt" till att nedslå fienden. Hebreerbrevet säger att Mose var
trogen som tjänare i Guds hus, men Kristus var trogen som Son (arvinge). Vi
vet att Jesus inte blygs för att kalla oss bröder, och vi är Kristi medarvingar.
Mose var tjänare men aldrig barn till Gud, vi kristna är barn till Gud.

Det judiska templet som det beskrivs i GT bestod av 1/ det allra heligaste,
2/ det heligaste och 3/ hedningarnas förgård. Människan är också tredimensionell,
eller hur man nu ska uttrycka det; enligt bibeln är vi ande, själ och kropp;
1/ Bibeln säger att Anden vittnar med vårt innersta, vår pånyttfödda ande att
vi är Guds barn. 2/ De problem vi fortfarande kämpar med som kristna har med
vår själs helande /förnyelse /helgelse att göra. 3/ När Anden mer och mer får
dominera vår själ så syns Gud för vår omvärld, genom att hans härlighet strålar
ut från oss genom den yttre och synliga delen av vår varelse, vår kropp, i
form av Andens frukter, och genom de Kristi gärningar vi utför med våra
kroppsliga lemmar.

Om rättfärdiggörelsen genom tron på Kristus finns oerhört mycket mer att
säga, den är starkt underbyggd i skriften. Läran är helt enkelt grundläggande för
att församlingen ska byggas upp till ett sant tempel i Herren, för att församlingen
ska bli fri från fruktan som enligt bibeln (Joh brev) alltid är en fruktan för straff
(från Gud). Vi kommer i Kristus inte under någon dom, Jesus blev ju dömd i vårt
ställe, utan vi har genom tron övergått från döden till livet.

Genom förståelsen av vår rättfärdiga identitet kan vi bli sant ödmjuka och hålla
Gud för trovärdig. Vi kan frimodigt bemöta varje dömande anklagelse från Satan
(brödernas åklagare) med att säga att "den du talar till Satan är redan död och
begraven med Kristus - just på grund av de synder du påtalar"!! I Kristus vägrar
vi att längre lyssna på uppfostran från Satans håll, som vill göra oss till antingen
syndare ute i världen eller laglydande fariséer.

Istället lyssnar vi till Andens stilla underbara röst, när han undervisar oss,
tröstar oss, uppmuntrar oss - eller för den delen förmanar oss. Andens röst
innehåller aldrig fruktan och trycker aldrig ner någon. Genom träning att lyssna
till Anden och lyda Andens fostran, Anden som förmedlar från den Gode herden
(en annans röst följer fåren alls icke), kan vi träna upp ett rent och gott samvete.
Ett rent samvete är den bästa plattform för en växande tro på Gud och trohet
mot Gud.

När Paulus i Apg 23 står inför översteprästen, så säger Paulus att "jag har intill
denna dag tjänat Gud med ett i allo gott samvete". Det blev för mycket för
översteprästen, som nästan reflexmässigt såg till att Paulus fick ett hårt slag över
munnen. Översteprästen hade troligtvis försökt lyda Gud på ett lagiskt sätt hela
sitt liv och hans samvete hade aldrig vittnat för honom, utan bara vittnat mer och
mer om att om du ska lyda lagen så räcker det att du felar endast i ett - så är du
skyldig i allt. Vilken frustration att vara "religiös", och bara komma längre och
längre bort från Gud ju mer man försöker vara lydig. Detta för att man försöker
åstadkomma det i egen kraft, till sin egen berömmelse.

Tack gode Gud att vi just genom lagen har fått dö bort från lagen - för att istället
leva för Gud genom nåden i Kristus Jesus. Och att vår helgelse inte är att lyda
en anklagelseskrift (lagen), utan vår helgelseprocess utgår från att vi redan är
rättfärdiggjorda av tro på Jesus från första stunden när vi tar emot Jesus - av
endast nåd. Älskade av vår Far. Abba sa Jesus om Gud, det betyder pappa!

//Björn