Hädelsen i St Pierre

En gammal bok av Folke Thorell från 1967 som heter “När Gud varnar” beskriver flera historiska svåra hemsökelser som mänskligheten drabbats av som följd av synd och hädelser.
Det märkliga är att Herren genom speciella sändebud varnat människorna i förväg och givit dom möjlighet att omvända sig.

Saint Pierre

Jag citerar här endast en del från en av platserna som omnämns, nämligen det som, hände Saint Pierre på påsken 1902.
Staden Saint Pierre ligger på ön Martinique i Västindien vid foten av öns högsta vulkantopp som då var 1350 meter hög.
Vulkanen hade inte på lång tid inte haft några utbrott förutom några smärre och då senast omkring 1850. Ingen ansåg Saint Pierres läge på något sätt hotat.

Ett Sodom i modern tid

Staden var vida känd för sitt sedeslösa liv, sin lyx och sina rika tillfällen allsköns utsvävningar. Till detta kom att skådespel, gudsförakt och hädelse av heliga ting stod högt i kurs bland befolkningen.
Till de spektakel man uppförde vid festliga tillfällen hörde även processioner med gudlöshetspropaganda och hädelse på programmet. I sådana demonstrationståg bars hädiska symboler med förnedrande anspelning på allt vad kristna aktar högt och ädelt.
Gud, Kristus och nattvarden såväl som andra heliga ting utsattes för förlöjligande och drogs ned i smutsen på det skamligaste och fräckaste sätt.

Den korsfästa grisen 

Höjdpunkten av sådan hädelse nåddes på långfredagen år 1902, då en pöbelhop – för att driva gäck med vår Frälsare Jesu Kristi död och uppståndelse - förde med sig en gris i hädelseprocessionen upp till stadens torg, där man slaktade den och spikade upp den på ett kors.
På långfredagens kväll togs den ned från korset och begravdes. På påskdagens morgon grävdes den upp igen – allt under hån och bespottelse av det, som den heliga påskhögtiden vill påminna om.
Ett mera gräsligt beteende får man nog söka länge efter. Men att trampa förbundets blod under sina fötter så bokstavligt som i Saint Pierre kan inte ske ostraffat.

Saint Pierre varnas

Under lång tid hade en evangelist och en präst predikat mot synd och varnat för en förestående katastrof, men folk i allmänhet slog dövörat till och försökte också att hindra de båda predikanterna att framträda med sina budskap.
På våren 1902 börjar Montage visa tecken till ökad aktivitet. När detta tilltar ger sig många av från staden. Tidningarna och stadens myndigheter gör allt för att lugna de oroliga och förklarar kategoriskt: Saint Pierre befinner sig i fullkomlig säkerhet

Katastrofen

Det är Kristi himmelsfärdsdag – den historiskt ödesdigra 8 maj 1902. Klockan på Saint Pierres militärsjukhus visar 7.50. Plötsligt ser man att jättestort brunt moln stiga upp ur vulkanens krater, nästanomedelbart åtföljt av ett svart moln, som skiljer sig från det förra och rullar ned mot havet utmed västra sluttningen. Öronbedövandeknallar från vulkanen föregår rökutvecklingen.
I vilt raseri stryker det svarta molnet allt närmare Saint Pierre och breder ut sig som en solfjäder. På mindre än två minuter når det fram och sveper in staden i sitt mörka dödsbringande dok.
Ett bländande klart sken blixtrar till genommörkret och – hela Saint Pierre står i lågor, ett brinnande inferno. Militärsjukhusets klocka har stannat på 7.52.Ödeläggelsen är endast några sekunders verk. En förhärdad stad ligger i ruiner och aska, 30.000 människoliv har släckts.

En svensk var ögonvittne

De flesta fartyg i hamnen fattar eld och många människor omkommer även där. På däcket till ett fartyg som ligger ligger längre ut blir en svensk sjöman ögonvittne till katastrofen och är en av få överlevande. Men hettan var så stark att han fick hår och skägg avsvett på den sida av ansiktet som var vänt mot land. Av stadens invånare räddades endast två personer varav en var en straffånge i ett källarfängelse.
Vulkanens var av så pass ovanligt slag, att man inte på något annat håll haft liknande exempel. En egendomlig omständighet vid utbrottet var den noggranna begränsningen av det område, som blev hemsökt.
Det brännande heta gasmolnet trängde ut genom en spricka i kratern på vulkanens ena sida, just i riktning´mor Saint Pierre. Från utbrottspunkten utbredde sig dödsmolnet solfjäderformigt med just så pass stor vinkel, att det precis omslöt staden,men just inte mera.
Inom denna sektor förgicks allt.
Guds långmodighet är stor, och hans tålamod kan synas gränsa till det oändliga. Men historien låter oss förstå, att det finns en gräns för detta.