Daniels gensvar på det profetiska Ordet

Jag har alltid känt stor kärlek till Israel och det judiska folket. Men det sista året har jag också känt en alldeles speciell nöd för Israel, och har manat till ivrig förbön för landet och folket.

Tidigare i år kände jag en maning från Gud att skriva en appell med utgångspunkt från Esters bok och dess profetiska dimension. Appellen återfinns i min blogg;

http://bjornhellman.blogspot.se/2015/03/esters-kallelse-esters-bok-i.html

Bibeln säger att när vi närmar oss ändens tid kommer Gud åter igen att handla med sitt folk Israel. Gud har en mäktig plan med dem, han har aldrig dragit tillbaka den kallelse som finns över det judiska folket. Även om de varit eller är trolösa, så står han troget fast vid sitt Ord.

I enlighet med Guds profetiska Ord har vi sett löften uppfyllas så att nationen Israel har återuppstått igen efter flera tusen års frånvaro. Vi har också fått se hur det hebreiska språket har återuppstått i var mans mun, som landets officiella språk. Vi har sett att ur omöjliga situationer har Gud gett Israel ytterligare landområden under starka hotsituationer från en fientlig omvärld, och idag är staden Jerusalem Israels odelade huvudstad.

Bibeln beskriver vidare ett händelseförlopp som inkluderar Israel, som ännu ligger i framtiden. Vi kan ana dramatiska tider i en nära framtid, när vi läser Uppenbarelseboken och Daniels bok.

I Daniels bok finns beskrivet hur Daniel på sin tid i skrifterna upptäcker att 70 år är bestämda för hans folk i den babyloniska fångenskapen. Jag vill använda det Daniel upptäcker och den reaktion det utlöser hos honom - och jämföra det med hur kristna idag handskas med det vi upptäcker att bibeln säger om Israel i ändens tid;

Dan 9:1-3
I Darejaves’, Ahasveros’ sons, första regeringsår — hans som var av medisk släkt, men som hade blivit upphöjd till konung över kaldéernas rike —  i dennes första regeringsår kom jag, Daniel, att i skrifterna lägga märke till det antal år, som HERREN hade angivit för profeten Jeremia, när han sade att han ville låta sjuttio år gå till ända, medan Jerusalem låg öde.  Då vände jag mitt ansikte till Herren Gud med ivrig bön och åkallan, och fastade därvid i säck och aska.


Det jag vill att vi ska se här är att Daniel fast han såg att något nytt var förutsagt att komma efter de 70 år som var bestämda för hans folk, så satte sig inte Daniel och tänkte att det här är något som Gud fixar, eftersom han har förutsagt det. Daniel började i stället be och fasta med stor nöd och iver.

Jag upplever det som problematiskt att kristna som idag är "intresserade" av ändtidens profetiska skeende är mest nyfikna och vill gärna höra något nytt för dagen i örat. Inte så många känner nöd över Daniels och Jesu folk judarna, och därmed börjar be för dem. Ibland den övriga stora majoriteten kristna gör man inte mycket över huvudtaget, och har knappast ens koll på det profetiska ordet. Många blir istället förföljare av det judiska folket genom att göra sig till röst tillsammans med världen i kritiken mot Israel.


Björn