Intressant inlägg av Dick Harrison i SvD 2015-09-27. Harrison visar att Sodom, omskriven i Bibeln som en stad som förgjordes av Gud på grund av sin ovilja att göra upp med sin synd, med stor trolighet funnits på riktigt. Harrisons slutsats är att berättarkulturen omskrivit berättelsen från naturlig katastrof till att beskrivas som ett gudomligt ingripande. Men bibeln beskriver på många ställen att Guds domar sker just genom till synes naturliga katastrofer.
Har Sodom och Gomorra funnits på riktigt?
Det händer ganska ofta, både när jag undervisar på mitt universitet och när jag öppnar min mailbox, att folk frågar om sanningshalten i bibliska historier – och då menar jag inte huruvida Jesus gick på vattnet eller inte, utan huruvida betydligt äldre berättelser, med rötterna i Moseböckerna, är att betrakta som historiska fakta. Det har gått så långt att jag numera brukar använda olika främre orientaliska texter om syndafloden som källkritisk och mentalitetshistorisk gruppövning på en av mina kurser.
Här är ett typiskt exempel, en fråga som jag besvarat förr men som dök upp igen förra veckan. Det gäller Sodom och Gomorra, syndens två mest notoriska nästen, enligt Första Mosebok – de städer som Gud utplånade genom att låta eld och svavel regna från himlen, eftersom invånarnas syndiga leverne överskred alla godtagbara etiska gränser. I Första Mosebokens nittonde kapitel försöker alla män i Sodom, utom den rättfärdige Lot, utsätta två besökande änglar för gruppvåldtäkt. Lot tillåts sedan undkomma straffdomen, men i övrigt förintar Herren alla städernas invånare och allt som växer på åkrarna.
Sodom och Gomorra skall ha legat på östra sidan av Döda havet. Enligt Bibeln blev Lot stamfar till ammoniterna och moabiterna, två av de folk som under forntiden befolkade dagens Jordanien. Går det att lokalisera Sodom och Gomorra, och går det att tidfästa en katastrof, om vi låter forskare skärskåda dokument och fynd från denna region?
Ja, faktiskt. Två svenska arkeologer, Richard Holmgren och Anders Kaliff, genomförde på 1990-talet utgrävningar i Jordanien, som dels hade som mål att gräva ut bysantinska kyrko- och klosterruiner i det senantika biskopsdömet Sodom och dels finna lämningar efter områdets bronsålderskultur, det vill säga den kultur som Gud enligt Bibeln utplånade. Resultaten publicerades för allmänheten i boken ”Arkeologer i Bibelns Sodom” (Wahlström & Widstrand, Stockholm 2003). Visserligen grävde inte Holmgren och Kaliff fram några rester efter städernas hus, men de fann uppenbara lämningar – gravar – efter den befolkning som levde i området vid tiden för den bibliska katastrofen.
Följden av mödorna var att Holmgren och Kaliff drog slutsatsen Sodom och Gomorra verkligen har existerat och verkligen gått under, sannolikt i en större jordbävning, under tiden kring 2000–1800 f.Kr. Någon sorts katastrof måste ha inträffat, eftersom området dessförinnan var bördigt och tätbefolkat, något som senare inte varit fallet. Efter jordbävningen översköljdes åkrarna av saltvatten och det gamla stadsområdet med dess jordbruksbygd blev obeboelig. I ett betydligt senare skede, när den folkliga berättarkulturen omformat jordbävningen till ett gudomligt ingripande, fann historien om Sodom och Gomorras undergång vägen till Gamla testamentet.
No comments:
Post a Comment