När vi frestas

Jak 1:13-14
Ingen ska säga, när han bliver frestad, att det är från
Gud som hans frestelse kommer; för såsom Gud inte
kan frestas av något ont, så frestar han inte heller
någon. Nej, när någon frestas, så är det av sin egen
begärelse som han dras och lockas.

Gud frestar aldrig någon. Den som frestar gör det i
syfte att den man frestar ska falla. Sådan är inte Gud,
han vill att vi ska stå.

Jag som varande pappa försöker inte hitta svagheter
hos mina söner så jag sedan kan få dem att falla
för olika frestelser..
Ett sådant tänk finns ju inte i en pappas hjärta.

Men Gud låter oss gå på en väg där han emellanåt
tillåter att vi prövas av djävulen och omständigheter.
Vi kan i följande två parallella bibelord se att Jesus,
som är vårt föredöme och exempel, själv fick upp-
leva detta:

Matt 4:1
Därefter blev Jesus av Anden förd upp i öknen, för
att han skulle frestas av djävulen.

Luk 4:1-2, 13-14
Sedan vände Jesus tillbaka från Jordan, full av helig
ande, och fördes genom Anden omkring i öknen och
frestades av djävulen under fyrtio dagar.
När djävulen så hade slutat med alla sina frestelser,
vek han ifrån honom, intill läglig tid. Och Jesus vände
i Andens kraft tillbaka till Galileen..

Bibeln säger alltså att det var Anden som ledde Jesus
ut i öknen för att frestas. Det står att Jesus var full av
helig Ande när han började att frestas. Men när
frestelseperioden var över står det att han gick i
Andens kraft!

Målet med att gå igenom en frestelseperiod är att
uppnå en beprövad fasthet. Det är skönt att ha blivit
prövad för då känner man sig själv bättre efteråt. Och
från Guds sida så kan han lita mer på oss, betro oss
med mer och kan låta oss stå mer "i blåsten".
Resonemanget styrks av följande bibelord:

Jak 1:13-14
Mina bröder, håll det för endast glädje, när ni
kommer i alla slags frestelser, och vet, att om er tro
håller provet, så verkar det ståndaktighet.

Jesus hade inte råd att falla i frestelsens stund. Hade
han fallit endast en gång så hade han inte kunnat vara
vår frälsare.

Som syndfri och med en obruten exceptionell relation
med Fadern hade han också en alldeles speciell andlig
styrka och urskiljning när djävulen viskade förrädiska
ord.

Ändå svettades han blod under bönen i Getsemane, i
den ångestfyllda kamp han genomgick inför vad
som skulle drabba hans liv dagen efter. Jesus gick inte
igenom livet på rosenmoln - bibeln säger att han var
frestad som vi:

Heb 4:15
För vi har inte en överstepräst som ej kan ha med-
lidande med våra svagheter, utan en som har varit
frestad i allt, likasom vi, men utan synd. 

Som kristna faller vi ganska ofta i frestelsens stund.
Vi blir inte fördömda för det av vår Fader, även om
tanken var att vi skulle stå upp.

Om vi väljer att alltid resa oss, borsta av oss smutsen
och gå vidare med honom, så kommer vi ändå att
efterhand växa till i våra andliga liv. Vi kan även få
viss lärdom av att vi trampade fel - och ha tålamod
med andra som brister och felar.

Gud kan bli sträng om vi fallit bort från honom utan
att söka bättring, och snarare stannar kvar och trivs i
det fallna tillståndet:

Upp 2:5 Betänk då varifrån du har fallit, och bättra dig,
och gör åter sådana gärningar som du gjorde under din
första tid. Om inte, så ska jag komma över dig och ska
flytta din ljusstake från sin plats, ifall du inte gör
bättring.

Detta har med Guds faderliga kärlek att göra. Hans röst
är aldrig fördömande, utan han kallar oss alltid närmare
sig, och erbjuder alltid kraften som den fallne behöver
för att kunna resa sig.

/Björn Hellman