Rättfärdiggjord eller "syndare frälst av nåd" ?

Bland välmenande kristna, ibland hela samfundsrörelser,
finns en bekännelse att som kristen är man en syndare frälst
av nåd. Uttrycket är minst sagt missvisande; helt enkelt en
felaktig lära, och man undrar hur de som uttrycker sig så,
kan rätt uppskatta Jesu dyrbara frälsning.

Bibeln lär oss att vi var syndare innan vi tog emot Jesus som
vår frälsare. Bibeln lär vidare att Jesus blev gjord till synd i
vårt ställe, för att vi skulle bli rättfärdighet från Gud. Romar-
brevet 5 säger att vi har blivit rättfärdiggjorda av tro, att vi
inte alls är syndare längre i vår natur sedan vi tagit emot Jesus.

Vi har alltså inte bara förklarats rättfärdiga - som under det
gamla förbundet, där Kristus ännu inte hade utplånat synden,
som bibeln säger att han har gjort. "I Kristus" är ett bibliskt
återkommande begrepp, och det är I Kristus som synden är
utplånad. Bibeln säger att om någon är i Kristus så är han en
ny skapelse. Detta är inte fin poesi - utan krass verklighet.

Om vi fortfarande skulle vara syndare till vår natur - så skulle
vi inte kunna vara Guds barn. Barn har ju samma natur som
sina föräldrar. Bibeln säger faktiskt, för någon kanske lite hår-
resande, att vi blivit delaktiga av gudomlig natur när vi
levandegjorts med Kristus (2 Petrus brev). Gud skulle inte
heller kunna bo i oss om vi var syndare (och inte barn), på det
sätt som bibeln beskriver att han gör.


Bibeln lär nämligen att som kristna har vi blivit den helige
Andes (vandrings-)tempel, tabernakel, och att Gud bor i oss,
och vill uppenbara sig genom oss för omvärlden. I vilken del
av templet i det gamla förbundet uppenbarade sig Gud? I det
allra heligaste dit bara översteprästen fick ha tillträde.

Guds Ande har i frälsningen, när vi blev födda på nytt,
levandegjort vår mänskliga ande. Anden bor nu i vårt innersta,
i vår egen ande. Detta är något unikt, en hemlighet som varit
bevarad, men som uppenbarats i och med församlingens
födelse. Tabernaklet och det fysiska templet i Jerusalem före-
bildade just det som vi idag vandrar i som kristna.

Jesus säger om Johannes Döparen att ingen större profet
hade funnits under det gamla förbundet, men - säger Jesus, den
minste i himmelriket är likväl större än Johannes. Detta har
som vi förstår inte med tjänst och kraft att göra - utan med
identitet; att vara Guds barn.

Psaltaren 8 säger att "av spenabarns mun har Gud upprättat en
makt" till att nedslå fienden. Hebreerbrevet säger att Mose var
trogen som tjänare i Guds hus, men Kristus var trogen som Son
(arvinge). Vi vet att Jesus inte blygs för att kalla oss bröder,
och vi är Kristi medarvingar. Mose var tjänare men aldrig barn
till Gud, vi kristna är barn till Gud.

Det judiska templet som det beskrivs i GT bestod av 1/ det
allra heligaste 2/ det heligaste och 3/ hedningarnas förgård.
Människan är också tredimensionell, eller hur man nu ska ut-
trycka det. Enligt bibeln är vi ande, själ och kropp, räknat inifrån
och ut och i direkt jämförelse med templets delar ovan;

 1/ Bibeln säger att Anden vittnar med vårt innersta, vår pånytt-
födda ande att vi är Guds barn. 2/ De problem vi fortfarande
kämpar med som kristna har med vår själs helande/helgelse att
göra. 3/ När Anden mer och mer får dominera vår själ så syns
Gud för vår omvärld, genom att hans härlighet strålar ut från oss
genom den yttre och synliga delen av vår varelse, vår kropp,
i form av Andens frukter, och genom de Kristi gärningar vi utför
med våra kroppsliga lemmar.


Om rättfärdiggörelsen genom tron på Kristus finns oerhört
mycket mer att säga, den är starkt underbyggd i skriften. Läran är
helt enkelt grundläggande för att församlingen ska byggas upp
till ett sant tempel i Herren, för att församlingen ska bli fri från
fruktan. Fruktan är enligt bibeln (Joh brev) alltid en fruktan för
straff (från Gud). Vi kommer i Kristus inte under någon dom,
Jesus blev ju dömd i vårt ställe, utan vi har genom tron övergått
från döden till livet.

Genom förståelsen av vår rättfärdiga identitet kan vi bli sant
ödmjuka och hålla Gud för trovärdig. Vi kan frimodigt bemöta
varje dömande anklagelse från Satan (brödernas åklagare) med att
säga att "den du talar till Satan är redan död och begraven med
Kristus - just på grund av de synder du påtalar"!! I Kristus vägrar
vi att längre lyssna på uppfostran från Satans håll, som vill göra
oss till antingen syndare ute i världen eller laglydande fariséer.


Istället lyssnar vi till Andens stilla underbara röst, när han
undervisar oss, tröstar oss, uppmuntrar oss - eller för den delen
förmanar oss. Andens röst innehåller aldrig fruktan och trycker
aldrig ner någon. Genom träning att lyssna till Anden och lyda
Andens fostran, Anden som förmedlar från den Gode herden
(en annans röst följer fåren alls icke), kan vi träna upp ett rent och
gott samvete. Ett rent samvete är den bästa plattform för en
växande tro på Gud och trohet mot Gud.

När Paulus i Apg 23 står inför översteprästen, så säger Paulus att
"jag har intill denna dag tjänat Gud med ett i allo gott samvete".
Det blev för mycket för översteprästen, som nästan reflexmässigt
såg till att Paulus fick ett hårt slag över munnen.

Översteprästen hade troligtvis försökt lyda Gud på ett lagiskt sätt
hela sitt liv och hans samvete hade aldrig vittnat för honom, utan
bara vittnat mer och mer om att om du ska lyda lagen så räcker det
att du felar endast i ett - så är du skyldig i allt. Vilken frustration
att vara "religiös", och bara komma längre och längre bort från
Gud ju mer man försöker vara lydig. Detta för att man försöker
åstadkomma det i egen kraft, till sin egen berömmelse.


Tack gode Gud att vi just genom lagen har fått dö bort från lagen -
för att istället leva för Gud genom nåden i Kristus Jesus. Och att
vår helgelse inte är att lyda en anklagelseskrift (lagen), utan vår
helgelseprocess utgår från att vi redan är rättfärdiggjorda av tro på
Jesus från första stunden när vi tar emot Jesus - av endast nåd.
Älskade av vår Far. Abba sa Jesus om Gud, det betyder pappa!