Utsorteringen av ofödda barn

Utsorteringen av ofödda barn

En brännande och obekväm fråga i vårt samhälle är utsorteringen av ofödda barn i moderlivet, där vi tar oss rätten att avgöra vilka individer som ska få leva och vilka som inte ska få leva. Det ofödda barnet har ingen röst utan är helt utlämnat åt de som har det i sin vård och som är ansvariga för att det blivit till - med den uppmuntran eller det uteblivna stöd och den press som omgivande samhälle bidrar med.

I de fall där, utifrån subjektiv bedömning, livssituationen för barnets föräldrar inte ser ut att bli gynnsam, brister samhället ofta i uppmuntran till att "behålla barnet" och utövar inte så sällan press. Det kan vara så att det även antas att det "inte skulle bli så bra för barnet om man låter det födas".

Med de villkor vi sätter upp så är det många betydelsefulla och uppskattade människor i vårt samhälle idag som inte skulle ha blivit till - om dagens abortnormer följts. Ett exempel kan vara fotbollsspelaren Christiano Ronaldo som berättat om hur hans mor upplevde situationen svår när hon blivit gravid och hon försökte framkalla abort; men hon fick inte stöd av sin doktor och till slut födde hon sin son.

Nu är det inte stjärnstatus eller produktivitet som ska vara mätesnöret, det handlar om varje unik individs rätt att få födas och leva. Oavsett allt annat.


I dagarna uppmärksammas en kampanj för människor med Downs Syndrom. Den som vill vara med och stödja kampanjen uppmanas att ta på sig två olika strumpor för att visa på olikheten som ngt positivt. Ett fint initiativ.

Samtidigt har tekniken gått "framåt" så långt att man idag kan upptäcka Downs Syndrom på fosterstadiet och med ganska hög grad av säkerhet - och undersökningar visar att idag aborteras så gott som utan undantag alla foster som upptäcks med troligt Downs Syndrom.

Hur ska detta uppfattas av dem det berör, deras syskon, familjemedlemmar, vänner? Samhället visar med all tydlighet att de egentligen inte är välkomna till världen om de bär på denna olikhet, nu när man "kan välja".

Kan det vara så att med tekniken följer även ett tryck att man bör göra abort - för samhällets skull och kanske för barnets skull. Kan det vara så att tekniken och samhällsnormer underlättar ett abortbeslut, medan ett beslut att låta barnet leva har blivit svårare att fatta.

Frågan är hur mycket man uppmuntras av sjukvård och samhälle att verkligen välja livet för sitt barn?

Känner varje par eller kvinna som hamnar i en sådan svår situation att man får fullt stöd och uppmuntran att föda sitt barn? Det är ju en svår situation man hamnar i vid ett sådant besked, många känslor och tankar måste bearbetas, och man kan inom relationen och i familje- och vänkrets se annorlunda på situationen.

Som jag ser det finns det bara en väg och det är att "välja" livet. Det är inte upp till oss att bestämma något i denna fråga.

------------------------------

Nedan ett utdrag ur en tänkvärd artikel av Ruth Nordström i tidningen Världen idag 2015-03-23:
Jag samtalade nyligen med en mamma som berättade att hennes barn hade frågat om abort. Abortfrågan är komplex och komplicerad. Hur förklarar man vad abort är – för ett barn? Hur motiverar man skälen för abort – för ett barn? Pojken hade frågat: ”Varför vill mammor göra abort?” varpå mamman svarade: ”därför att mammorna vill slippa barnet.” Pojken funderade över svaret. Och frågade: ”men mamma, varför får man göra abort?” Och mamman svarar: ”därför att barnet är så litet.” Då blev det svårt för pojken. ”Men mamma, är det inte de små barnen vi borde skydda”? 

//Björn