Artikel om Thomas Leopold

Artikel om Thomas Leopold

Thomas Leopold fick på 1700-talet, i Sverige, sitta i fängelsehåla i närmare 43 år - för att han predikade om troendedopet och inte kunde stå för barndopet. Han ansåg att Bibeln lär att man döper sig som en följdhandling av att man själv personligen tagit ställning för Jesus. Thomas dog i isoleringscellen 77 år gammal år 1771. Han fick inte begravas på kyrkogården utan fick plats bland de bannlysta. År 1809 infördes religionsfrihet i Sverige.

Intressant artikel om vad det kostat människor även i Sverige att stå för sin tro. Det fanns ett starkt åsiktsförtryck från Svenska Kyrkan mot de som hade åsikter om kyrkans lära. Kan ett sådant läge uppstå igen? Idag omfattar den Svenska kyrkan (som numera är fristående från staten) och andra samfund mer och mer av lära som inte stämmer med Bibelns och Jesu undervisning. Allt för att anpassa sig efter tidsandan och kunna inrymma så många medborgare som möjligt.

Man kan se samma tendens till lärokompromisser utöver Europa och världen när det gäller officiella statskyrkor och även allmänkyrkligt. Det ropas idag efter tolerans, mot allt och alla. Kärlek får inte längre vara tillrättavisande utan allt som sker i den nyuppfunna definitionen av kärlek ska accepteras. Men om någon idag har en fast åsikt som skiljer sig från gängse uppfattning i en toleransfråga - då möts man ofta av en oerhörd intolerans.
-----------------------------------

På Bohus fästning

På Bohus fästning utkämpades den grymmaste kampen för religionsfriheten. Thomas Leopolds livsöde är utan motstycke i Sveriges kyrkohistoria. På Bohus fästning utanför Kungälv utkämpade han en ytterst hård och omänsklig kamp under 1700-talet för religionsfriheten. Ensam och isolerad, bland förbrytare, ödlor, ormar och råttor i de fuktiga och mörka fästningsvalven led han för sin tro på vuxendopet. Om han avsade sig sina "tokiga religionsidéer" skulle han bli en fri man. Men Leopold var obeveklig. Under 43 år hölls han fängslad. Bohus fästning vid Kungälv tillhör en av de absoluta sevärdheterna.

Som gränsfästning mellan Sverige och Norge fick Bohus fästning utstå mycket. Borgen belägrades fjorton gånger utan att fienden lyckades inta den. Bohus fästning är idag en ruin. Trots det så reser den sig ändå som ett monument över okuvlig segervilja vid infarten till Kungälv. Vad många inte vet är att just här, innanför dessa murar, utkämpades den grymmaste kampen för trosfriheten i vårt land. Det var här som radikalpietisten Thomas Leopold under 1700-talet satt för sin tro. Av sitt 77-åriga liv, tillbringade han de sista 43 åren i fängelse. Av dem satt han 32 år i Bohus fästning. Den behandling han utsattes för var ytterst hård och omänsklig. Men han efterlämnar ett arv som är omistligt religionsfriheten.

Pietismen

Pietismen intåg i vårt land under slutet av 1600-talet medförde en ny andlig frigörelse. De konservativa pietisterna uppträdde i allmänhet ej mot Svenska kyrkan. Annorlunda var det med de radikala pietisterna, som framträdde under senare hälften av 1720-talet. De vände sig mot den vedertagna läran. I sin starka reaktion mot allt ceremoniellt och hävdvunnet gick de ibland till ytterligheter. Deras kamp för andlig frigörelse blev hård. Thomas Leopold föddes den 15 december 1693 på gården Snäckestad, nordost om Kristianstad. Hemmet var fattigt, men barnen fick en god uppfostran. Thomas far, Sigfrid Leopold, var provinsialläkare i Kristianstads län. Han kom från Tyskland. Redan i Tyskland hade Sigfrid Leopold kommit i beröring med, och påverkats av, de andliga strömningar som där bröt fram. Det var i synnerhet den innerliga mystiken som fångade honom. När han sedan flyttade till det ortodoxa Sverige, tog han en del litteratur med sig. Skrifter som här ansågs som mycket farliga och som var förbjudna att införa.

Thomas Leopold tog djupa intryck av sann och levande pietism i sitt föräldrahem. Men det var först vid universitetsstudierna i Lund som han blev väckt. Vid universitetet anordnades en disputation över pietismen. Rent formellt anfördes många skäl både för och emot. Under denna diskussion gick det upp ett ljus för Leopold. Han blev väckt och fick uppleva syndernas förlåtelse. Han blev pietist. Nu började en annan kamp för den unge studenten. Skulle han bli kvar vid denna akademi och ta del av all själsdödande visdom. Det var en samvetsfråga. Han samlade ihop sina få tillhörigheter, Bibeln och några pietistiska uppbyggelse böcker och lämnade Lund. På den lilla ön Hanön, två mil söder om Karlshamn vistades han en längre tid. Han var ensam och i stilla bön. Han forskade i Ordet och andlig litteratur. Det blev en skola för honom av allra största betydelse. Det var här han utrustades med kraft som sedan bar honom genom fyra decennier med avgrundsdjupa lidande. Denna förberedande skola pågick under 5-6 år. Under den tiden genomgick han en utveckling åt det radikala hållet. Han blev radikalpietist.

Barndopet mänskligt påhitt

Han reagerade starkt mot lundateologernas skolastik och stela formalism. Han intog en starkt kritisk hållning mot Sveriges officiella kyrka med alla dessa ceremonier och formväsen. Han blev till exempel övertygad om att barndopet blott är ett mänskligt påhitt, att nattvarden ej var avsedd för de ogudaktiga, att den allmänna gudstjänsten såsom den i regel var utformad icke hade någon verkliga uppgift att fylla. Hans tankar och åsikter var dynamit. Efter starka påtryckningar återvände han så småningom till studierna i Lund. Men nu med en helt annan övertygelse. I Lund fick Thomas Leopold en vapendragare i smålänningen Johannes Stendahl blev hans första lärjunge. Tillsammans med Leopold gjorde också han en livsinsats för religionsfriheten.

Sinnesförvirring

Det första officiella vittnesbördet om Leopolds omvändelse får man av Lunds teologiska fakultets protokoll för den 31 juli 1728. Då meddelar fakultetens ordförande, Jacob Benzelius, att Leopold "olyckligtvis drabbat av ett slags sinnesförvirring". De betyg studenten tidigare fått, hade han nu återlämnat. Saken kommer inför akademiska konsistoriet i Lund. Därifrån görs förtvivlade försök att bringa de två studenterna till "sunda vätskor" igen. Ett privat pietistmöte hos mjölnaren Anders Rasmusson blev droppen som fick bägaren att rinna över. Stadsstyrelsen ingrep och de två "förvirrade studenterna" sattes i säkert förvar. Den 13 december 1728 ställs de två inför sina andliga domare. Efter diverse förhör sänds så en skrivelse till universitetskanslern. Den 22 januari 1729 lägga ärendet fram i riksrådet, Kung Fredrik I var närvarande, då den viktiga frågan behandlas. Efter några månaders bollande med frågan kommer domen: "Thomas Leopold och Johannes Stendahl är från sina sinnen. Enda lösningen att komma tillrätta med dem är att förvara dem i offentligt rum. Den ene kunde lämpligen skickas till Bohus fästning, den andre till Varbergs fästning".

Så blev de ödesdigra namnen uttalade i riksrådet! Den 14 april 1729 sattes de två radikalpietisterna på varsin fångkärra. Den långa färden till Varberg och Bohus startade. De två kamraterna skildes åt för att aldrig mer här i livet återse varandra. Thomas Leopold var 36 år gammal när han vandrade de ödestunga stegen upp mot Bohus fästning. Anade han att han aldrig mer skulle bli en fri man, när den tunga porten till fästningen slog igen och vägen till frihet definitivt blev stängd ? När Leopold kom till Bohus fästning, fanns där ett 50-tal fångar, förutom de 30 som från Marstrands fästning skickats dit för tvångsarbete. Besättningen uppgick till 72 man, varav 24 stod på ständig vakt. Bland dessa förbrytare skulle han tillbringa sitt liv. Bland tjuvar, dråpare och sådana som dömts för blodskam. Han fick också sällskap med ödlor, ormar, paddor, för att inte tala om råttor, som brukade göra fångarna sällskap i dessa mörka och fuktiga valvrum. Många dog av hunger och fångarna led av skörbjugg. Någon ved och eldning var det aldrig frågan om. Föreskrifter om eldning vintertid för fästningsfångar lämnades ej förrän år 1778.

Kyrkoherden Andreas Tranchelius i Kungälv fick uppdraget att undervisa och försöka återföra Leopold till Svenska

Kyrkans rätta vägar. Men kyrkoherdens försök var resultatlösa. Midsommardagen 1730 skriver Tranchelius i sin rapport

: "Leopold förkastar barndopet allt ivrigare. Han ropar högt ut sina kätterska meningar, så att folket utanför skall höra det och lyssna." Leopolds mission över muren blev för mycket för prästerskapet i Kungälv. För att inte sången och förkunnelsen från den farlige fången skulle nå utanför muren, blev han placerad på en enslig plats i fästningen. Åren gick på Bohus fästning. Lidandet var ohyggligt. Rutinen bröts dock en gång om året. När våren kom, träden började knoppas, fåglarna sjöng ute i fästningsparken då fick han under några korta minuter " känna på friheten ". Leopold, hör du fåglarna ? Känner du doften av våren ? Avsäg dig dina tokiga religionsidéer och återvänd till Svenska kyrkans trygga lära, och du är en fri man. Men Leopold var obeveklig.

Hospitalshjon

Efter sju år i Bohus fästning fick Leopold uppleva några år av "omväxling". En majdag 1736 sattes han på fångkärra för transport till Kalmar fästning. Fem år senare kom nästa flyttning. Denna gång till Danvikens hospital i Stockholm. Radikalpietisten placerades på dårhus. Men på Danviken ansågs han alltför farlig. Smittan från pietismen var för stark. Detta trots att han hölls i enskilt förvaringsrum. Någon väckelse var man inte öppen för där inte. Den 29 januari 1746 sattes han på fångkärra igen för fjärde gången under 17 år. Det fanns bara en plats där isoleringen var hållbar Bohus fästning. Under de många år som nu följde hölls Thomas Leopold helt isolerad. Inte ens själasörjarna besökte honom. Han satt i sin mörka, fuktiga cell, dit aldrig en stråle ljus trängde in. Det enda som bröt mot den trista enformigheten var fångpersonalens korta och nödvändiga påhälsning. I december 1748 hade 20 år gått sedan han första gången sattes i förvar. Detta "jubileum" förbigicks i stillhet liksom den följande 10-årsperioden. Julen 1763 stod för dörren och Thomas Leopold fyllde 70 år. Jämnt hälften av livstiden hade han suttit i förvar.

Efter 35 år i fängelse, på sin ålders höst, fick han ytterligare ett generöst erbjudande. Om han bara gav vika på några punkter: t.ex. läran om barndopet, om nattvarden, om tusenårsriket. Om han godkände kyrkoceremonierna och lovade att besöka den allmäna gudstjänsten, då skulle celldörren öppnas och han blev en fri man. Men pietistens tro och övertygelse var inte knäckt. Stilla, men utan tvekan, avgav han sitt svar. Enligt slottspastorn var han oförbätterlig och förtappad. Det sista beslutet om Leopolds öde togs: Han skulle behållas på Bohus fästning. På morgonen den 21 februari 1771 sker dock befrielsen för Thomas Leopold. Då lämnar hans ande den kropp som i 43 år hållits fängslad, varav 32 år på Bohus fästning. Då var Leopold 77 år gammal. Intill slutet var han trogen sin övertygelse. Han blev därmed en viktig förkämpe för den religionsfriheten som sedan kom 1809.

Inga Kyrkklockor

Leopold var död. Nu borde väl ändå myndigheternas bekymmer med honom var över. Men icke. En kättare hade slutat sina dagar. Hur skulle då begravningen äga rum ? Drygt en månad tog man på sig att fundera. Den 20 mars höll höga rådet sammanträde. Beslutet blev märkligt. Leopold skulle begravas i stillhet och läggas vid sidan om kyrkogården. Ingen person tilläts följa i begravningståg. Om någon så gjorde skulle han få böta 200 daler i silvermynt. Inga kyrkklockor skulle ringa, inga tal hållas. Fader vår och välsignelsen fick dock läsas. Leopolds kropp lades på en plats för bannlysta. Han var inte enligt kyrkans representanter värdig att läggas i vigd jord. Säkert fanns det en annan värdering av denne Guds tjänare på högre ort!

Christer Thyr

Ord & Mening Nr 4 april 2001.

Bibeln till Alla

--
Artikeln inskickad via läsarmejl