Helande är för Dig

 

Helandets grund - Jesu verk på Golgata

Jesu död och uppståndelse på korset för ca
2000 år sedan står som ett monument bakåt
och framåt i tid över Guds syn på synd och för
låtelse. Vad priset är för synd, men hur gärna
han ville betala det.

Jesajas mäktiga profetia i bibeln talar följande
om Jesu verk på korset:

Jesaja bok Kap. 53:4-5
..det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor
dem la han på sig, medan vi höll honom för att

vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. Ja,

han var sargad för våra överträdelsers skull

och slagen för våra missgärningars skull;

straffet var lagd på honom, för att vi skulle få

frid, och genom hans sår blir vi helade.

I 1 Petrus brev 2:24 i Nya Testamentet, som
blickar tillbaka mot det fullbordade korsverket,
står istället "har ni blivit helade".

Matteus evangelium 8:16-17 beskriver, genom
Jesu tjänst, de praktiska konsekvenserna
av Jesaja 53:

"Men när det hade blivit kväll, förde man till
honom många som var besatta; och han drev
ut andarna med sitt blotta ord, och alla som
var sjuka botade han, för att det skulle full-
bordas som var sagt genom profeten Jesaja,
när han sa: ”Han tog på sig våra krankheter,
och våra sjukdomar bar han.”

Så som varje människa blir frälst genom att
vända sig till Gud i tro på Jesus Kristus - på
samma sätt ingår helandet i Jesu försoningsverk.

En grundtanke jag har gällande helande från Gud
är: om Jesus hade gått omkring på jorden också
idag, såsom han gjorde beskrivet ovan i Matt 8,

så skulle han absolut självklart hela varje sjuk
människa direkt som vänder sig i tro till honom.

Bibeln säger ju att han är densamme igår, idag så
också i evighet. (Heb 13:8). Om kristna idag i sin
tjänst skulle stå i samma överlåtelse, tro och
smörjelse som Jesus stod i, skulle vi få se samma
saker hända och med samma omedelbarhet,
oavsett stor eller liten tro hos den vi ska betjäna.

Vi har inte någon grund i skriften för att tro på
annat sätt än detta.

Tittar vi bakåt i tid innan Jesu verk på korset, under
det Gamla Testamentet; så vet vi att under Mose tid
Israels folk vid ett tillfälle blev ombedda av Mose
att se upp till en kopparorm uppfäst på en
påle. Var och en av israeliterna som såg upp dit
blev helad. (4 Mos 21:8-9, Joh 3:14)

Denna kopparorm, som förebildar Jesus som bär
förbannelsen på korset, blev senare föremål för ett
avguderi, en felaktig bild av vad den egentligen var
ämnad för. På samma sätt kan kristna idag ha en
brist på förståelse av vad som uträttades på korset.
Kung Hiskia rättade senare till teologin kring

denna kopparormen. Att läsa om i 2 Kon 18:4.

Såväl Mose som kopparormen på pålen är före-

bilder på Kristus. (Apg 7:37)

Naaman helad från  spetälska

Hur tar man emot helande från Gud? Genom en
enkel tro på vad Gud uppenbarat som sin vilja,
visad först genom Jesu tjänst och senare genom

hans död på korset.

I Gamla Testamentet finns en intressant händelse
beskriven. En kung vid namn Naaman hade hört att
i Israel fanns en profet som förmedlade från Gud,
och Naaman kom nu till Israel för att söka denne
Elisa för att bli helad från spetälska. (2 Kon:5)

När Naaman kommer till huset där profeten Elisa
befinner sig, så kommer Elisa inte ens ut till
Naaman och hälsar. Han skickar istället ut sin
tjänare som säger till Naaman att gå och doppa sig
sju gånger i floden Jordan.

Naaman blir ursinnig över denna behandling, han
har väntat sig lite mer respekt för sin kunglighet
och lite mer ritualer, kanske långa och många böner.

Men Naaman blir påmind om att han blivit ombedd
om att göra något ganska enkelt (kanske för enkelt).
Naaman lyssnar och doppar sig till slut sju gånger i
floden - och "hans kött blev åter igen friskt, såsom
en ung gosses kött".

Är Gud ovillig - måste man tjata?

Vid ett tillfälle ber Jesu lärjungar Jesus att han ska
lära dem att be. De har sett att när Jesus ber så
inträffar alltid det han ber om.

Man kan tycka att Jesus då ska ge en klockren,
solklar undervisning om hur man ska be för att ta
emot från Gud. Och det är precis det Jesus gör -
men jag tror vi har svårt att uppfatta det:

Lukas evangelium 11:5-8
Ytterligare sa han till dem: ”Om någon av er har
en vän och mitt i natten kommer till denne och
säger till honom: ’Käre vän, låna mig tre bröd; för
en av mina vänner har kommit resande till mig,
och jag har inget att sätta fram åt honom’ så svarar
kanske den andre inifrån huset och säger: ’Gör mig
inte besvär; dörren är redan stängd, och både jag
och mina barn har gått och lagt oss; jag kan inte

stå upp och ge dig något.

’Men jag säger er: Om han än inte av det skälet

att han är hans vän vill stå upp och ge honom

något, så kommer han likväl, därför att den andre

är så påträngande, att stå upp och ge honom så

mycket han behöver.

Vad är det Jesus vill lära oss? Är det att Gud är
som en ovillig "vän" som gått och lagt sig och inte
vill stiga upp och ge oss det vi ber om? Är vår
Gudsbild sån att vi tror vi måste tjata på Gud för
att han ska ge oss saker vi önskar?

Jesus tar upp något mycket väsentligt vad gäller
bön och uthållighet och bönesvar. Jesus vet att
inom oss finns en strid mellan anden och köttet,
en tvivelskamp vi alltid kämpar i den här världen,
en kamp mellan tvivel och tro. Köttets gudsbild
är aldrig att Gud är god, man kan möjligtvis få
något om man tjatar tillräckligt så att han till slut
tröttnar och stiger upp och ger det vi ber om.

Men i vår ande finns en tro på en god Gud, och har
vi fått en rätt undervisning om Gud så vet vi att
han inte håller tillbaka något. När vi går in i bön
blir det en strid om tron. Köttet vill få oss att tro att
vi måste tjata och banka på dörren till Gud men
anden vill vila i tro och säga "jag har det redan", till
dess bönesvaret manifesterar sig. Vi behöver
vinna denna strid.

I tidsspannet mellan att vi börjar att be om något,
och till dess vi ska få det vi ber om - där är risken
stor att vår gudsbild förvrängs - att köttet tar över
och vi ger upp tron och får för oss att vi måste tjata
på en ovillig Gud. Då har vi inte längre kvar en
sann förväntan, trosarmen är inte utsträckt att ta
emot av nåd.

Där ett bönesvar uteblir uppstår lätt obiblisk lära -
för att förklara uteblivet helande och bönesvar. Man
vill tro att Gud hade en annan plan, något högre
syfte. Det blir ett sätt att försonas med situationen.

Men med detta förmedlas ju en osann bild av Gud..
samtidigt som man själv går fri. Bättre är att erkänna
att man själv, eller församlingen, inte räckte till i tron,
inte var på den trosnivå den kanske borde vara.

 Guds Ord är alltid sanningen i första rummet, inte
några våra erfarenheter. Dyrbara erfarenheter ska
vara sådana som pekar på att Guds Ord visat sig
vara sant och höll att stå på.  En erfarenhet kan
aldrig ändra på Guds Ords tillförlitlighet och Guds
uppenbarade vilja.

Att försonas med en situation till priset av en fel
gudsbild ger ingen sann frid baserad på vem Gud
är, och för oss inte framåt, utan får oss snarare att
 stanna upp och med risk för dold besvikelse.

Hinder för bönesvar

Jesus undervisar alltså i denna liknelsen om
att det kan finnas hinder för bönesvar i form av en
felaktig gudsbild. En köttets tro, eller en uppblandad
tro, kan verka fin och ödmjuk men är inte tro, om
man menar att man ska ändra på Gud eller påverka
hans vilja till det bättre. Gud är ju redan mycket
godare än vi nånsin kommer vara mot våra
barn. (Luk 11:11-13)

Ett exempel på uppblandad tro är när systrarna
 Marta och Maria ber Jesus skynda till deras sjuke
brodern Lasarus - som är på väg att dö. (Joh 11)
Systrarna hade en tro på Jesus, de kallade ju på
honom, de hade säkert sett flera av hans under -
men deras tro gick upp och ner med omständig-
heter, och de tyckte det var väldigt viktigt att
Jesus skulle komma "innan Lasarus blev för dålig".

I ett annat skriftställe undervisar Jesus om att fasta
ibland är nödvändigt för att övervinna motstånd
och hinder. I det aktuella exemplet driver Jesus
själv ut en ond ande, vilket hans lärjungar just
misslyckats med. (Mark 9:17-29)

Vid flera tillfällen när Jesus ska be för ett behov, så
tar han bara med sig sina 2-3 närmaste män in till
den sjuke. De som grät och sörjde lämnade han
utanför. Jag tror det är så att han ville lämna ute den
"uppblandade tron", eller där sorg stod i vägen, så
mycket som möjligt - för att få se ett så bra resultat
som möjligt. (Luk 8:49-55)

Allmänt var Jesus mycket starkare i anden än nån
annan. Ändå framgår det att han ofta bad starkt &
ibland också fastade. Det som sker när man söker
Gud i bön och även fasta, är att man går igenom
andliga portar och för stunden blir starkare i sin
tro och auktoritet, och även i sin klarhet över det
ämne man specifikt vill stå i tro för eller den
situation man vill be för.

Björn Hellman