Förlåtelse

Joyce Meyer har sagt (ungefär) följande
tänkvärda sanning;

Att inte förlåta någon som gjort dig illa

- eller till och med riktigt illa, det är som

att tömma en flaska gift i sin egen strupe,

och tro att den som gjort en ont är den

som kommer att ta skada.

I Ordspråksboken i bibeln står att ett

bittert sinne är röta i benen. Benröta är

en sjukdom;

Ords 14:30

Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv,

men bittert sinne är röta i benen.

När lärjungen Petrus frågar Jesus om det

är tillräckligt att 7 gånger förlåta någon

som gång på gång gör en illa, så svarar
Jesus att vi ska förlåta 7 x 70 gånger.

Vilket måste betraktas som att vi alltid
ska förlåta oavsett vad vi utsätts för eller
hur många gånger det sker.

Matt 18:21-22
Då trädde Petrus fram och sa till honom:
”Herre, hur många gånger ska jag förlåta
min broder, om han syndar mot mig?

Är sju gånger nog?” Jesus svarade honom:
”Jag säger dig: Inte sju gånger, utan
sjuttio gånger sju gånger.

Huvudtanken med förlåtelse är naturligt-
vis inte att man själv ska må bra, utan att
man ska visa Guds kärlek och förlåta
som han har förlåtit oss.

Jesus dog ju för våra synder redan innan
vi lärde känna honom och tog emot hans
förlåtelse. Han avkrävde inte att vi först
bad om förlåtelse för våra fel.

Jesus dog ju därmed också för alla de/ni
som inte ens vill ta emot Guds förlåtelse
i Jesus under jordelivet.

Men - det Jesus gjorde på korset blir till
ingen nytta alls för människor som inte
ödmjukar sig och tar emot Guds förlåt-
else. De dör i sina synder och går evigt
förlorade.

Det visar att om jag förlåter någon innan
den bett mig om förlåtelse, så har den
personen fortfarande ett ansvar.

Men min ovillkorliga förlåtelse skapar i
det osynliga en  öppning i relationen
istället för ett ställningskrig.

Här en tänkvärd liknelse från Jesus själv i
Matteus evangelium som handlar om för-
låtelsen;

Matt 18:23-35
Alltså är det med himmelriket, som när
en kung ville hålla räkenskap med sina
tjänare. Och när han började hålla
räkenskap, förde man fram till honom
en som var skyldig honom tio tusen
pund.

Men då denne inte kunde betala, bjöd
hans herre att han skulle säljas, även
hans hustru och barn och allt vad han
ägde, för att skulden skulle bli betald.

Då föll tjänaren ner för hans fötter och
sa: ’Ha tålamod med mig, så ska jag be-
tala dig allt.’ Och tjänarens herre öm-
kade sig över honom och gav honom fri
och efterskänkte honom hans skuld.

Men när samme tjänare kom ut, träffade
han på en av sina medtjänare, som var
skyldig honom hundra silverpengar; och
han tog fast denne och grep honom vid
strupen och sa:

’Betala vad du är skyldig.’ Då föll hans
medtjänare ned och bad honom och sa:
’Ha tålamod med mig, så ska jag betala
dig.’ Men han ville inte, utan såg till att
sätta honom i fängelse, till dess han
hade betalt vad han var skyldig.

Då nu hans medtjänare såg det som
skedde, tog de mycket illa vid sig och
gick och berättade för sin herre allt som
hade skett.

Då kallade hans herre honom till sig och
sa till honom: ’Du onde tjänare, allt vad
du var skyldig efterskänkte jag dig,
eftersom du bad mig om det. Borde då
inte du också ha förbarmat dig över din
medtjänare, som jag förbarmade mig
över dig?’

Och i sin vrede överlämnade hans herre
honom i fångknektarnas våld, till dess
han hade betalt allt vad han var skyldig.

Så skall också min himmelske Fader
göra med er, om I inte av hjärtat förlåter
var och en sin bror.”

Vi kan behöva hjälpa varandra att förlåta.
Det kan ske genom att vi lyssnar till och
försöker förstå vad en människa gått
igenom, och att ge den människan gehör
för det hon faktiskt utsatts för.

Det kan finnas djupa sår. Sedan får vi leda
allt vidare mot att förklara förlåtelsens
hemligheter.

Vi kan först behöva leda en människa
fram till Jesus Kristus för att ta emot Guds
förlåtelse för sin egen del - med vilket
följer en förståelse och insikt om att vi
alla har brustit i smått eller stort, och att
alla är i behov av förlåtelse.

/Björn Hellman