Herre, lär oss att be

Det finns ett ställe i evangelierna där lärjungarna säger
till Jesus;

Herre lär oss att be,.. (Luk 11:1f)

Jesus har just avslutat ett bönepass, och det verkar som
lärjungarna förstår att det måste finnas hemligheter bakom
Jesu framgångar. Jesus hade ju framgång - det hände en
del saker kring honom..

Det är då oerhört intressant att höra vad Jesus ska svara på
en önskan som "Herre lär oss att be.."

Jesus börjar med att undervisa om bönen vi kallar Fader vår;

Då sa han till dem: ”När ni ber, ska ni säga så: ’Fader, helgat vare
ditt namn; tillkomme ditt rike; vårt dagliga bröd ge oss var dag; och
förlåt oss våra synder, för också vi förlåter var och en som är oss
något skyldig; och inled oss inte i frestelse." (Luk 11:2-4)

Fader vår är en viktig bön som samlar områden kring vår
vardag, vårt uppehälle, våra relationer, vår helgelse och
uthållighet i tron och om Guds rikes tillväxt.


Men - Jesus fortsätter undervisningen med en rätt
märklig liknelse, och det är den jag vill försöka förmedla
min syn på med det här studiet.

Vi behöver inse att det är något mycket viktigt Jesus vill
förmedla med denna liknelse, lärjungarna har bett honom
att undervisa dem om bönens hemligheter;

Ytterligare sa han till dem: ”Om någon av er har en vän och mitt i
natten kommer till denne och säger till honom: ’Käre vän, låna mig
tre bröd; för en av mina vänner har kommit resande till mig, och jag
har inget att sätta fram åt honom’ så svarar kanske den andre inifrån
huset och säger: ’Gör mig inte omak; dörren är redan stängd, och
både jag och mina barn har gått till sängs; jag kan inte stå upp och
göra dig något.’ Men jag säger er: Om han än inte, av det skälet att
han är hans vän, vill stå upp och ge honom något, så kommer han
likväl, därför att den andre är så påträngande, att stå upp och ge
honom så mycket han behöver..” (Luk 11:5-8)

Jag tror Jesus vill lära oss att be för våra behov och ta emot
svar på bön från Gud i tro - genom uthållighet.

Vem som helst kan be en enda gång till Gud för ett böne-
önskemål. Det är inte nödvändigtvis ett utslag av tro. Man
bara kollar om något händer.

När vi kommer och "knackar på dörren" hos vår vän "för
att få låna bröd" enligt liknelsen, så motsvarar det att vi
ber vår bön en första gång. Från denna första bönen till
dess vi får bönesvar behöver vi stå fasta i tro. Vi behöver
tro Gud om att han är god (det är vad det handlar om att
tro) även om svar inte kommer direkt. Vi kommer i den
här världen inte undan ett moment av uthållighet.


Det som händer efter "första knackningen" är relaterat
till kampen mellan kött och ande inom oss. Köttet har
ingen tro. Paulus säger i Romarbrevet att "i mitt kött bor
inget gott..". Köttet förväntar sig inte svar, och orkar därför
inte hålla ut i tro. Efter "den första knackningen" kommer
därför tvivelstankar som brev på posten.

Vad säger då tvivlen? Jo, de säger att Gud "har gått och
lagt sig" och inte är villig att stå upp och ge det man bett
honom om. Dock; Jesus fortsätter undervisningen och
säger att även om "vännen" inte är mer god vän än så, så
kommer han ändå att stå upp och låna dig bröd för att du
inte ger dig, utan fortsätter att bulta ännu mer och leva om
tills han inte orkar höra på det längre utan står upp och ger
dig det du önskar.

Ska vi alltså behöva övertala Gud om att ge oss bönesvar??
Är Gud som en "vän" som gått och lagt sig och inte orkar
stiga upp och öppna sin dörr för oss?

Nej!! Denna undervisning om bön handlar inte om en Gud
som är ovillig men som vi till slut lyckas övertala. Gud är
alltid villig om vår bön är rimlig och är i enlighet med hans
vilja i bibeln!

Den uthålliga bönen ändrar inte på Gud - den ändrar istället
på oss som ber!

När vi är uthålliga - trots tvivelsrösten inom oss som säger
att " Gud kanske har gått och lagt sig" - och vi håller fast vid
att Gud faktiskt är god och håller fast vid vår böneönskan,
så ska vi få se vårt bönesvar.


Fortsättningen på hela bibelsammanhanget i Lukas 11 tror
jag är tänkt som en förklaring till liknelsen om vännen som
gått och lagt sig;

På samma sätt säger jag till er: Be, och er ska vara givet; sök, och ni
ska finna; klappa, och för er ska vara upplåtet. För var och en som ber,
han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar ska
vara upplåtet. Finns bland er någon fader, som när hans son ber honom
om en fisk, i stället för en fisk räcker honom en orm, eller som räcker
honom en skorpion, när han ber om ett ägg? Om nu ni, som är onda,
förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall inte då den
himmelske Fadern ge helig ande åt dem som ber honom!” (Luk 11:9-13)

Här sägs att var och en som ber - han får. Det ställs en fråga
till oss: ger vi våra barn en skorpion när de ber om ett ägg..?
Om nu vi som är onda förstår att ge våra barn goda saker -
hur mycket mer ska inte Gud ge sina barn goda saker!! Han är
ju Gud. Hur mycket godare än Gud är vi egentligen..?

Jag tror det kan vara så att många felaktiga uppfattningar och
"teologier" om Gud har fött eller föds i mellanrummet mellan
"den första knackningen" och fram till dess "vännen" masar sig
upp och öppnar dörren.. Teologiska uppfattningar om att Gud inte
svarar på bön, eller bön för vissa typer av behov, löper stor risk
att födas här, om vi ger upp.

Om vi inte får det bönesvar vi önskat, så är det ärligare att
konstatera att vi inte nådde ända fram med vår tro, än att vi
försöker förändra Guds egenskaper.

När vi tillmäter Gud diverse visa och höga syften bakom ute-
blivet bönesvar - så kan det jämföras med rösten i liknelsen,
den som säger att vår vän gått och lagt sig och inte orkar stiga
upp. Vi kanske ger upp i förtid just för att vi upplevt "att Gud
redan svarat, men inifrån huset".

Men - om svaret inifrån huset inte är i linje med Guds ord, och
om inte dörren öppnats av en vänlig vän som tagit sig tid att gå
och öppna, är det då verkligen Gud som svarat? Eller är det en
väl förtäckt otrosröst vi hört, som trängt sig före Guds röst, och
säger "skulle Gud ha sagt?"

Kan det vara så att vi ibland har kallat sådant som är skorpion
för något gott - för Guds välsignelse?

//Björn