Ambassadör Ron Prosors tal i FNs generalförsamling

Ambassadör Ron Prosors tal i FNs generalförsamling.

Hittade detta tal av Israels FN-ambassadör Ron Prosor. Det är inte dagsfärskt men skedde efter den svenska minoritetsregeringens svekfulla erkännande av Palestina. Där den svenska regeringen har använt juden för att få favör med arabnationer och lättare kunna göra politisk karriär genom att bli inröstade i FNs säkerhetsråd. Tar upp det därför att det finns så mycket i talet som visar på FNs och andra nationers svekfulla agerande mot Israel och judarna. Jag har markerat vissa delar av talet som är ännu mer talande än andra.

------------------------------ 

”Jag hör ofta europeiska ledare säga att Israel har rätt att existera inom säkra gränser. Det är mycket bra. Men jag måste säga – det låter lika övertygande som om man står här och säger att Sverige har rätt att existera inom säkra gränser.”

”Det första EU-land som officiellt erkänt en palestinsk stat är Sverige. Man undrar varför den svenska regeringen var så angelägen att ta detta steg. Beträffande konflikter i vår region uppmanar den svenska regeringen till direkta förhandlingar mellan parterna – men för palestinierna, vilken överraskning, rullar de ut den röda mattan. Statssekreterare Söder kanske tror att hon är här för att fira sin regerings s.k. historiska erkännande men i realiteten är det inget annat än ett historiskt misstag.”

Hr President

Jag står inför er som en stolt representant för Staten Israel och det judiska folket. Jag står här rakryggad framför er i vetskapen om att sanningen idag i denna församling, inte kommer att komma fram och att moral kommer att kastas åt sidan.

Faktum är att när medlemmar ur det internationella samfundet talar om den israelisk-palestinska konflikten, så sänker sig en dimma för att dölja all logik och moral.

Världens obevekliga fokus på den israelisk-palestinska konflikten är en orättvisa mot tiotusentals miljoner offer för tyranni och terrorism i Mellanöstern. I dagsläget avrättas och utvisas yazidier, bahai, kurder, kristna och muslimer i tusental varje månad.

Hur många resolutioner antogs förra veckan om denna kris? Och hur många specialsessioner kallade ni till? Svaret är noll. Vad säger detta om internationell oro över mänskligt liv? Inte mycket, men det talar om volymen på det internationella samfundets hyckleri.

Jag står inför er för att tala sanning. Av de minst 300 miljoner araber i Mellanöstern och Nordafrika, är färre än en halv procent riktigt fria – och dessa är medborgare i Israel. Israeliska araber är bland de mest utbildade araberna i världen. De är läkare och kirurger, de väljs in i vårt parlament och de är domare i Högsta domstolen. Miljoner män och kvinnor i Mellanöstern skulle välkomna sådana tillfällen och denna frihet.

Men ändå – nation efter nation kommer att stå på detta podium idag och kritisera Israel – den lilla demokratiska ön i en region som är plågad av tyranni och förtryck.

Vår konflikt har aldrig handlat om etableringen av en palestinsk stat. Det har alltid handlat om den judiska statens existens.

För 67 år sedan, den 29 november, röstade FN för en delning av landet i en judisk och en arabisk stat. Enkelt! Judarna sa ja. Araberna sa nej. Och de sa inte bara nej, Egypten, Jordanien, Syrien, Irak, Saudiarabien och Libanon startade ett förintelsekrig mot den nya staten (tänkvärt, följdes av ytterligare förintelsekrig till dess Israel 3dje gången fick nog och i försvar intog de idag omstridda områdena. /min anmälan).

Detta är den historiska sanningen som araberna försöker att förvanskliga. Enligt FN har 700 000 palestinier förskjutits i det krig som initierades av dem själva. Samtidigt tvingades 850 000 judar att fly från arabländerna.

Varför har FN 67 år senare, helt glömt bort att judarna förskjutits medan förskjutningen av palestinierna är ämnet för en årlig debatt? Skillnaden är att Israel gjort sitt bästa för att integrera de judiska flyktingarna. Araberna har gjort tvärtom.

Om ni verkligen brydde er om det palestinska folkets öde så borde det ha funnits en, bara en, resolution som tar itu med de tusentals palestinier som dödas i Syrien. Och om ni verkligen brydde er om palestinierna så borde det finnas åtminstone en resolution mot hur palestinierna behandlas i de libanesiska flyktinglägren.

Jag hör ofta att europeiska ledare säger att Israel har rätt att existera inom säkra gränser. Det är mycket bra. Men jag måste säga – det låter lika övertygande som om man står här och säger att Sverige har rätt att existera inom säkra gränser.

Vi har lärt oss den hårda vägen – att vi inte kan lita på andra – och absolut inte på Europa.

Israel är trött på ihåliga löften från europeiska ledare. Det judiska folket har ett långt minne. Vi kommer aldrig glömma att ni svek oss på 40-talet och igen under Yom Kippurkriget 1973. Och ni sviker oss igen idag.

Varje europeisk regering som för tidigt röstat för ett erkännande av en palestinsk stat ger palestinierna precis vad de vill ha – en stat utan fred. Genom att ge dem en stat på en silverbricka belönar ni ensidiga aktioner och tar bort varje incitament för palestinierna att förhandla eller kompromissa eller att avstå från våld. Ni sänder ett budskap till den Palestinska myndigheten att de kan sitta i en regering med terrorister och uppvigla mot Israel utan att betala priset för det.

Det första EU-land som officiellt erkänt en palestinsk stat är Sverige. Man undrar varför den svenska regeringen var så angelägen om att ta detta steg. Beträffande konflikter i vår region uppmanar den svenska regeringen till direkta förhandlingar mellan parterna – men för palestinierna, vilken överraskning, rullar de ut den röda mattan. Statssekreterare Söder kanske tror att hon är här för att fira sin regerings s.k. historiska erkännande men i realiteten är det inget annat än ett historiskt misstag.

Den svenska regeringen kanske har Nobelprisceremonin men det är inget nobelt med deras cyniska politiska kampanj för att blidka araberna för att få en plats i Säkerhetsrådet. Nationer och Säkerhetsrådet borde ha vett, känsla och förnuft. Den svenska regeringen har inte visat vett, inget förnuft och ingen känslighet. Bara nonsens.

Israel har lärt sig den hårda vägen att lyssna på det internationella samfundet kan få ödesdigra konsekvenser. 2005 drog vi oss tillbaka från varje bosättning och evakuerade varje medborgare från Gazaremsan. Gav detta oss fred? Nej inte alls. Det la grunden för Iran att skicka sin terroristrepresentant att etablera ett terrorfäste på vår tröskel.

Jag kan försäkra er att vi inte kommer att göra samma misstag igen. När det kommer till vår säkerhet kan vi inte lita på andra – Israel måste kunna försvara sig självt.

Herr President
Inget kan ändra den enkla sanningen att Israel är vårt hem och Jerusalem är vår eviga huvudstad.

Vi erkänner att Jerusalem också har en särskild betydelse för andra trossamfund. Under israelisk suveränitet kan alla människor, och jag upprepar, alla människor, oavsett religion och nationalitet, besöka stadens heliga platser. Och vi har för avsikt att fortsätta med detta. De enda som försöker ändra status quo på Tempelberget är de palestinska ledarna. President Abbas säger till sitt folk att judarna smutsar ner Tempelberget och uppmanar palestinier att neka judar tillträde.

Man behöver inte vara katolik för att besöka Vatikanen, man behöver inte vara jude för att besöka Klagomuren men en del palestinier skulle vilja att endast muslimer kan besöka Tempelberget.

Mr President

Ingen annan vill ha fred mer än Israel. Ingen behöver förklara fredens betydelse för föräldrar som har skickat sina barn för att försvara sitt hemland. Det israeliska folket har spillt för många tårar och begravt för många söner och döttrar.

Vi är redo för fred men vi kan inte vara naiva. Israels säkerhet är av största vikt. Bara ett starkt och säkert Israel kan uppnå en omfattande fred.
Mr President

När vi kom till FN-byggnaden passerade vi 193 medlemsländers flaggor. Om ni tar er tid att räkna kommer ni att upptäcka att det finns 15 flaggor med en halvmåne och 25 flaggor med ett kors. Och sedan finns det en flagga med den judiska Davidstjärnan. Bland alla nationer i världen finns det en stat – bara en liten nation för det judiska folket.

Och för vissa är det en för mycket.

När jag står framför er idag påminns jag om alla dessa år när det judiska folket betalade för världens ignorans och likgiltighet i blod. Dessa dagar är över. Vi kommer aldrig att be om ursäkt för att vi är ett fritt och självständigt folk i en suverän stat. Och vi kommer aldrig att be om ursäkt för att vi försvarar oss själva.

Ni, medlemmar i det internationella samfundet, ni har ett val.

Ni kan erkänna Israel som det judiska folkets stat eller tillåta det palestinska ledarskapet att förneka vår historia utan konsekvenser.

Ni kan öppet proklamera det s k ”kravet att återvända” eller ni kan tillåta att detta krav förblir det största hindret för ett fredsavtal.

Ni kan arbeta för att få ett slut på palestinsk uppvigling eller stå vid sidan när hat och extremism tar fäste för kommande generationer.

Ni kan för tidigt erkänna en palestinsk stat eller ni kan uppmuntra den Palestinska myndigheten att bryta sin pakt med Hamas och återkomma till direkta förhandlingar.

Valet är ert. Ni kan fortsätta att styra palestinierna ur kurs eller bereda vägen för en riktig och varaktig fred.

Esters kallelse

Esters bok i Gamla Testamentet tilldrar sig ca år 480 f Kristus. Kung Ahasveros regerar ett världsrike som sträcker sig från Indien till Etiopien. Han regerar från "Susans borg” i Persien, närmast motsvarande dagens Iran.

Inom Ahasveros väldiga rike finns ett antal folkslag och bland dessa bor många judar, utspridda i samband med den babyloniska fångenskapen. Även i Susa finns en judisk koloni. Ahasveros regerar som kungars kung och hans ord är lag.

Berättelsen om Ester är ett stycke judisk historia, som ihågkoms vid Purimhögtiden. Men Esters bok är också i hög grad profetisk, med ett viktigt budskap in i ändens tid. Den berör den kristna församlingens ansvar för det judiska folket och Israel.

Drottning Vasti visar en längre tid förakt för kung Ahasveros. Till slut avsätter kungen henne och söker en ny drottning. Ester är en av de utvalda jungfrur som får gå inför kungen. Hon är judinna, och fostras av Mordokai, sin styvfar. Kungen fäster sig mycket vid Ester. Hon står brud och blir ny drottning. Hennes judiska identitet förblir hemlig.

Kungens nye tjänare Haman märker att Mordokai inte bugar för honom i porten, och han får höra att Mordokai är jude. Ett hat växer inom Haman, han smider planer mot alla judar i riket. Han går inför Ahasveros och berättar om ett folk som inte lyder kungens lagar. Haman får kungens auktoritet att göra vad han finner för gott med judarna.

Mordokai får vetskap om hotet om utplåning, i förtvivlan sänder han bud till Ester. Hon måste gå inför kungen och söka nåd för sitt folk. Ester tvekar, det är förenat med dödsfara att gå inför kungen utan att vara kallad. Mordokai sänder då åter bud till Ester:

”Tänk inte att du ensam bland alla judar ska slippa undan, därför att du är i kungens hus. Nej, om du är tyst vid detta tillfälle, så ska nog hjälp och räddning beredas judarna från annat håll, men du och din fars hus, ni ska förgöras. Vem vet om du inte just för en sådan tid som den här har kommit till kunglig värdighet? (Ester 4:13-14)

Ester blir utmanad. Hennes folk är i fara, även Mordokai, han som ”varit hennes uppfostrare” till nåden hon nu står i. Ester är i en unik ställning att kunna plädera för judarna inför kungen. Kommer hon att undandra sig ansvar och kallelse av rädsla eller bekvämlighet, förneka sitt ursprung? Hur går det då med Ester, hon är själv judinna?

Efter en tid av fasta går Ester ”på tredje dagen” inför kungen - och hon ”undfår nåd”. Ester bekräftar sin judiska börd och Hamans anslag mot hennes folk. Kungens vrede upptänds. Haman, som anklagat Mordokai för att inte hålla lagen, hängs upp på pålen han förberett för Mordokai. Mordokai, som endast vägrat buga för Haman, frias.

Esters bok är brännande aktuell i en sen tid. Över judar i förskingring vilar hotfulla skuggor, staten Israel blir ansatt från alla håll. Onda tungor smider anslag, desinformerar, använder lagutrymme - i tro att man kan hindra Guds vägar.

Församlingen, Konungens brud, är kallad att bejaka sitt ursprung, att stå upp för folket och landet Israel och att plädera för dem inför Konungen. Så räddade Ester sitt liv.

Björn Hellman

Guds gåva är evigt liv!

Guds gåva är evigt liv!

Det är mycket viktigt att förstå det här budskapet från Gud genom bibeln. Det handlar om varje människas situation utan Gud och vart den vägen leder, och visar framför allt på den väg Gud berett för att rädda oss genom Jesus Kristus.

Rom 6:23

Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.

Arbetaren är värd sin lön

Om du arbetar så får du lön för ditt jobb. Du får den lön som du är värd. "Arbetaren är värd sin lön", står det i bibeln.

Lönen är ingen gåva, utan det är en lön som du har arbetat för och gjort dig förtjänt av.

Syndarens lön

På samma sätt får du en lön om du lever i synd. Det är en lön som du har gjort dig förtjänt av, på samma sätt som du får en lön för ditt arbete.

Vad är syndens lön? Syndens lön är döden.

Du har gjort dig förtjänt av den. Det är din lön. Det är syndarens lön. Det är ingen gåva - det är lön.

Vad är döden för något?

Döden är två saker: andlig död och kroppslig död.

När Adam och Eva syndade i lustgården så dog de andligt. Det betyder att de skildes från Gud  på grund av synden och kunde inte längre ha gemenskap med honom.

Sedan dog de också kroppsligt flera år senare. 

Har man inte Jesus och är andligt död då kommer man den dag man dör gå förlorad med sin ande, själ och kropp. Livet är inte slut i och med döden. Vi är skapade till evighetsvarelser.

Detta är alltså Syndarens lön, något som han verkligen har gjort sig förtjänt av.

Guds gåva

Men det finns hopp! Gud älskar dig och har berett en underbar utväg. Du kan få evigt liv och alla dina synder kan bli förlåtna. Du behöver inte längre vara en syndare.

Gud vill inte att du ska  gå förlorad. Han älskar dig alltför mycket. Han vill rädda dig. Och då har han en gåva att ge dig.

Gåvan är evigt liv i Jesus Kristus!

Du förtjänar det inte

Lägg märke till att det är en gåva. Det är ingenting som du har gjort dig förtjänt av. Du är inte värd den. Den är en gåva som ges helt oförskyllt och av Guds nåd till dig.

Du kan inte arbeta för att få denna gåva. Det är ingen lön. Du kan inte kämpa dig till den.

Faktum är att du inte kan göra någonting alls för att få den. Det är en gåva som du helt oförskyllt tar emot.

Jesus är Herre

I texten som vi läste stod det också att Jesus är Herre. Du tar emot evigt liv genom att ta emot Jesus som din Herre.

Gör du det - då blir du frälst, får evigt liv, alla dina synder blir förlåtna och du är inte längre någon syndare!

Vill du ta emot Guds gåva Jesus Kristus och få evigt liv?

Om du vill ta emot Jesus så kan du be den här föreslagna bönen högt med din mun:

Jesus, jag tar emot dig nu och bekänner dig som min Herre och Frälsare. Jag tror att Gud har uppväckt dig från de döda. Jag ber om förlåtelse för alla mina synder. Tack att jag nu är frälst;och har fått evigt liv.  Amen.

Utsorteringen av ofödda barn

Utsorteringen av ofödda barn

En brännande och obekväm fråga i vårt samhälle är utsorteringen av ofödda barn i moderlivet, där vi tar oss rätten att avgöra vilka individer som ska få leva och vilka som inte ska få leva. Det ofödda barnet har ingen röst utan är helt utlämnat åt de som har det i sin vård och som är ansvariga för att det blivit till - med den uppmuntran eller det uteblivna stöd och den press som omgivande samhälle bidrar med.

I de fall där, utifrån subjektiv bedömning, livssituationen för barnets föräldrar inte ser ut att bli gynnsam, brister samhället ofta i uppmuntran till att "behålla barnet" och utövar inte så sällan press. Det kan vara så att det även antas att det "inte skulle bli så bra för barnet om man låter det födas".

Med de villkor vi sätter upp så är det många betydelsefulla och uppskattade människor i vårt samhälle idag som inte skulle ha blivit till - om dagens abortnormer följts. Ett exempel kan vara fotbollsspelaren Christiano Ronaldo som berättat om hur hans mor upplevde situationen svår när hon blivit gravid och hon försökte framkalla abort; men hon fick inte stöd av sin doktor och till slut födde hon sin son.

Nu är det inte stjärnstatus eller produktivitet som ska vara mätesnöret, det handlar om varje unik individs rätt att få födas och leva. Oavsett allt annat.


I dagarna uppmärksammas en kampanj för människor med Downs Syndrom. Den som vill vara med och stödja kampanjen uppmanas att ta på sig två olika strumpor för att visa på olikheten som ngt positivt. Ett fint initiativ.

Samtidigt har tekniken gått "framåt" så långt att man idag kan upptäcka Downs Syndrom på fosterstadiet och med ganska hög grad av säkerhet - och undersökningar visar att idag aborteras så gott som utan undantag alla foster som upptäcks med troligt Downs Syndrom.

Hur ska detta uppfattas av dem det berör, deras syskon, familjemedlemmar, vänner? Samhället visar med all tydlighet att de egentligen inte är välkomna till världen om de bär på denna olikhet, nu när man "kan välja".

Kan det vara så att med tekniken följer även ett tryck att man bör göra abort - för samhällets skull och kanske för barnets skull. Kan det vara så att tekniken och samhällsnormer underlättar ett abortbeslut, medan ett beslut att låta barnet leva har blivit svårare att fatta.

Frågan är hur mycket man uppmuntras av sjukvård och samhälle att verkligen välja livet för sitt barn?

Känner varje par eller kvinna som hamnar i en sådan svår situation att man får fullt stöd och uppmuntran att föda sitt barn? Det är ju en svår situation man hamnar i vid ett sådant besked, många känslor och tankar måste bearbetas, och man kan inom relationen och i familje- och vänkrets se annorlunda på situationen.

Som jag ser det finns det bara en väg och det är att "välja" livet. Det är inte upp till oss att bestämma något i denna fråga.

------------------------------

Nedan ett utdrag ur en tänkvärd artikel av Ruth Nordström i tidningen Världen idag 2015-03-23:
Jag samtalade nyligen med en mamma som berättade att hennes barn hade frågat om abort. Abortfrågan är komplex och komplicerad. Hur förklarar man vad abort är – för ett barn? Hur motiverar man skälen för abort – för ett barn? Pojken hade frågat: ”Varför vill mammor göra abort?” varpå mamman svarade: ”därför att mammorna vill slippa barnet.” Pojken funderade över svaret. Och frågade: ”men mamma, varför får man göra abort?” Och mamman svarar: ”därför att barnet är så litet.” Då blev det svårt för pojken. ”Men mamma, är det inte de små barnen vi borde skydda”? 

//Björn

Är USA på väg att svika Israel

Är USA på väg att svika Israel

I fredags, den dag det blev lite mörkare mitt på dagen, delade Obama som jag förstår sin första intervju angående utfallet av det israeliska valet. Det finns publicerat i Huffington post, där finns också en videosnutt från intervjun:

http://www.huffingtonpost.com/2015/03/19/netanyahu-white-house-isr_n_6906024.html          

Obama öppnar här för nya vägar/ lösningar att komma vidare i det han tror på, en tvåstatslösning i den s k Israel / Palestinakonflikten. Han säger att det hänger ihop med att Netanyahu i den israeliska valspurten deklarerade att han inte ser att en sådan lösning skulle kunna komma till stånd under sitt förordnande.

Vi vet också att Obama har känt sig kränkt av att Netanyahu inte frågade honom om lov innan han på direkt inbjudan talade inför USA kongressen och republikanerna för några veckor sedan.

Är det stora sveket på gång nu från USA sida. Kommer USA nu i FN-s säkerhetsråd att rösta för att lyfta Jerusalem, för att använda uttryck från Sakarja bok i bibeln, med de konsekvenser som i den boken nämns för de som försöker göra sådant.

Den stora nationen i väster har haft en tydlig kallelse att stå upp för Israel "i en tid som denna" (Esters bok). Det har vi sett under ett antal decennier, där USA lagt in sitt veto många gånger emot diverse illvilliga förslag riktade mot staten Israel. 

Hur ska det i så fall gå för USA, om de överger de värden som rättfärdigade statens tillkommelse en gång i tiden.

Det är hög tid för den kristna församlingen att ta upp sin Ester-kallelse för det judiska folket och den judiska nationen.

Gud kommer i den sista tiden pröva och döma nationer utifrån deras förhållningssätt mot Israel. Gud kommer också pröva folket i folken, de kristna, utifrån förhållningssättet gentemot Jesu folk.

Gud kommer oavsett svek att utföra sitt verk med Israel, såsom också antyds i Esters bok.

//Björn

Viktigare än någonsin

Det är nu viktigare än någonsin för kristna att stå upp för
det judiska folket och Israel. För att förstå mina resonemang
nedan så är det en fördel att ha läst något av mina inlägg om
Esters bok (ett kort och ett längre).

Ariel Sharon och Benjamin Netanyahu (premiärministrar)
har tidigare fått gemensamma profetord över sina liv att stå
som ledare för Israel. Hur konstigt det än kan tyckas, då de
"inte är frälsta". De blev uppmanade att stötta varandra i sina
kandidaturer för premiärministerskap för att inte makten skulle
glida över i andra partiers händer och leda till territoriella
eftergifter, och de varnades för att själva släppa igenom sådana
beslut.

Detta är en bakgrund till Netanyahus hållning gentemot president
Obama inför det nyliga israeliska valet, där Netanyahu tackade ja
till inbjudan att tala i USA kongressen utan att det gick via Obama.
Israel har alltid haft ingång hos olika grupperingar i västvärlden,
inte nödvändigtvis har det gått genom det översta ledarskiktet i
olika länder. I USA har man ett starkt stöd i allmänhet men främst
hos republikaner. Obama hade innan Netanyahus beslut visat att
han inte ville lyssna på Netanyahus farhågor gällande Irans hemliga kärnvapenplaner, och Obama är även en absolut anhängare av
en "tvåstatslösning" i Mellanösternkonflikten.

Detta premiärminister Netanyahus mycket kritiserade
agerande under valspurten avgjorde troligtvis valet till hans fördel
och erfarenheten ger honom därför rätt i det agerandet. Men att
han gick förbi Obama när han talade i USA kongressen har inte
setts med blida ögon.

Pressrykten de senaste dagarna säger att det nu kan komma en
ändrad hållning från USA gentemot Israel. Netanyahu som
tidigare haft VIP-kort direkt till Obama kan istället få erfara att
som han själv gick förbi Obama - så styr Obama om så att
Israel framöver får sina kontakter i USA genom tjänstemän som
t ex John Kerry.

Ryktena säger också att USA nu överväger att släppa igenom
FN-resolutioner om delning av Israel och Jerusalem. USA har
alltid tidigare lagt sitt veto i FN-s säkerhetsråd mot sådana
resolutioner. Låt oss be för att USA inte tar dessa steg.

Men det föreligger alltså risk för att en hämnd från Obamas 
sida kan innebära ett USA-svek mot Israel. Ett USA som, likt
Esters förbön för judarna i Esters bok, gång på gång trätt upp
som försvarare av det judiska folket och nationen Israel mot
"Hamans onda anslag". Israel riskerar nu att bli väldigt isolerat
och utsatt för enorma påtryckningar. Bibeln säger i Sak 12:1-3:

Se, jag ska göra Jerusalem till en berusningens kalk för alla folk runt
omkring..Och det ska ske på den tiden att jag ska göra Jerusalem till
en lyftesten för alla folk; var och en som försöker lyfta den ska
illa sarga sig därpå. Och alla jordens folk ska församla sig mot det.

Det är nu hög tid att den kristna församlingen var den finns
träder upp till högljutt försvar för Jesu folk Israel och ber. Esters
bok avslöjar i sin profetiska innebörd att det inte är ett val för
församlingen att svika det judiska folket i en tid som denna.
"Hur ska det då gå med Ester?" säger texten, om hon inte i en
tid som denna använder den konungsliga ställning hon fått till
att stå upp för och plädera för judarna inför konungen.

Samtidigt säger boken att "judarna ska nog klara sig ändå". Allt
detta pekar mot att det är en prövotid för församlingen var vi
har vårt hjärta. Guds uttalade ord kommer att fullbordas, men
Gud prövar i denna tid alla folk i deras inställning mot det
judiska folket, även det kristna folket.

Hur går det för USA, om man sviker det judiska folket? Kanske
denna väldiga nation uppstod i syftet att vara ett stöd för Guds
egendomsfolk i den yttersta tiden.

I bibeln i Daniels bok får profeten Daniel uppenbarelse om 70
års-veckor som ska passera för hans folk judarna. 69 av dessa
års-veckor passerade fram till dess en smord furste förgjordes,
det var Jesus. Efter det inföll hedningarnas tider, då evangeliet
började gå ut till alla folk. När hedningarna i fulltalig skara har
kommit in, så säger Romarbrevet att Gud slutligen ska handla
med Israel. Det är då dags för den judiska sista års-veckan
(d v s 7 år).

Om den veckan står det vidare i Daniels bok att en ond och listig
ledare ska med "många" sluta ett starkt förbund som kommer att
beröra Israel. Det framgår att det kommer vara ett förbund med
kompromisser, och det kommer stå Israel dyrt efter 3,5 år, när
denna ledares rätta natur träder fram. Dock kommer seger genom
Gud när judarna då ropar till honom och får upptäcka att Jesus är
Messias. Var finns det ett förbund med många idag, kan det vara
FN som åsyftas eller som i hög grad kommer vara inblandat?

Det finns intressanta detaljer att notera om man följer nyhets-
flödet. Några sådana gäller FNs säkerhetsråd och generalsekretarens
roll. Idag väljs sekreteraren för en femårsperiod, och det är Ban Ki
Moon som just nu är sekreterare fram t o m 2016. Det finns ett
mycket anmärkningsvärt förslag / påtryckning just nu från en 
grupp av tidigare världsledare (theelders.org), där man lämnar fyra
förslag till reformation av FN och säkerhetsrådet.

Denna grupp föreslår att från januari 2017 ska den mandatperiod
för vilken ny generalsekreterare väljs vara sju år, man skulle
kunna kalla det för en årsvecka! Detta kan förstås vara en tillfällighet.
Vidare vill gruppen få igenom att det ska bli mycket svårare för de
5 permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet att lägga ett veto,
speciellt i mål där det handlar om anklagelse om folkmord, vilket 
man ju börjat anklaga Israel för sedan 2014.

USA har hittills alltid avstyrt orättfärdiga förslag mot Israel genom
sitt veto. Nu börjar man alltså vackla i den frågan, samtidigt som
omvärlden trycker på starkt i riktning mot att försvåra sådana veton.
Jag tror inte det behöver vara alltför konspiratoriskt att se att FN
kan ha en roll i den yttersta tidens händelser i mellanöstern. Det är
den världsorganisation (med sina underorganisationer) som finns.
FN vördas av många, men det är ett faktum att FN är inblandat i
mycket av det orättfärdiga tryck som riktas mot Israel.

Gud kommer enligt bibeln att i den yttersta tiden använda folkens
hat mot Israel till att döma nationerna. Det är uttryckt väldigt
klart. Är det då inte ett motsatsförhållande att vi kristna ska försöka
hindra ett sådant skeende? Ska vi kristna inte bara vara åskådare
eller inte bry oss?

Jag tror inte det. Jag tror vi alltid är kallade att tydligt och klart stå
för det som är rätt och sant. Och när det gäller förtryck mot judar
och deras nation är vi tydligt kallade att ta upp Esters stav och det
har också att göra med församlingens egen räddning, att vi inte
bara tänker på oss själva utan betänker varifrån vår frälsning
kommer. Vårt agerande i denna tid kommer vara ett vittnesbörd
till tro eller dom för världen och enskilda, och i synnerhet inför det
judiska folket. Bibeln säger att församlingen ska uppväcka avund
hos Israel, en spirande insikt om att Jesus Kristus är deras Messias.


//Björn Hellman

Rory Kaye förvarnade

Rory Kaye förvarnade bland annat Estoniakatastrofen och World
Trade Center.

Mycket intressant och laddad intervju med Rory Kaye, messiansk Jude

(jude som upptäckt att Jesus är Messias som judarna väntar på), med en stark

profetisk gåva, har fått förvarna människor vid olika dramatiska händelser.

Estonia och Daniel och Paulina Brolin

Till exempel förvarnade han om Estonia katastrofen. Rory Kaye

förvarnade även de unga missionärerna Daniel och Paulina Brolin

innan den uppmärksammade kidnappningen.

Jude

Rory Kaye är född jude, men kom till tro på Jesus i tonåren. Hör

hans dramatiska historia och spännande berättelse ur hans

dramatiska vandring med Herren.

https://www.youtube.com/watch?v=gpS_VfsLgx4





Rory pratar vidare om mirakler kring tiden för
hans frälsning och mycket annat.

https://www.youtube.com/watch?v=t3NOZXvd8o4

Guds vilja för sexualiteten

Från tidningen Dagen:


Guds vilja för sexualiteten

En biblisk vision av Guds goda är alltid i linje med Guds uppenbarade vilja. Det skriver Anders Gerdmar, docent i Nya testamentets exegetik.

----------------------

Min vän och kollega Joel Halldorf reser på ledarplats (Dagen 18/3) frågan om hur man i frikyrkan ska förhålla sig till homosexualitet och menar att det inte bara är en bibelsynsfråga utan att den också måste behandlas etiskt och teologiskt.

Jag kan förstå att det med frikyrklig historia med teater­förbud och föreskrifter om kjollängder med mera kan vara besvärligt om ett avståndstagande till homosexuella relationer luktar syndakatalog (dessutom kan man undra varför religiösa system alltid förtrycker kvinnor, med det är en annan historia.) Men här handlar det inte om mänskliga kataloger utan om Guds uppenbarade vilja.

För det första är det en bibel­synsfråga. En sund läsning av hela Bibeln och de enskilda texter det handlar om lämnar inge­t utrymme för en homosexuell livsstil. För frågan om sexualiteten är ju inte bara en regel­fråga. Gud har i sin godhet uppenbarat sin vilja för sin skapelse, inklusive för sexualiteten.

Samtidigt är det förståeligt att den sexuella revolutionens följdverkningar ställer ibland enorma krav på unga männi­skor när de ska hantera de val som man nu hela tiden ställs inför i en postmodern medievärld. Just därför är det avgörande att teologer och pastorer kan ge biblisk och pastoral vägledning. Vi är många som i själa­vården ställts inför frågor och situationer som vi aldrig hade väntat oss. Många männi­skor lider i det nya landskapet av sexualiteter och könsidentiteter. Dessa ska vi hjälpa så mycket det bara går. Men det är inte tidsandan som ska styra bibel­tolkningen utan Guds vilja som ska prägla tidsandan.

De enskilda texterna är tydliga. Paulus hänvisar i Rom 1:24–27 till att homosexuell u­tlevnad är mot naturen och i 1 Kor 6:9–10 är det tydligt att homosexuell livsstil till och med stänger Guds rike för den som utövar den. Det är alltså inte för honom en kulturfråga utan en evighetsfråga. Det han säger om annan livsstil gäller förstås också, man har försökt förklara bort Paulus fördömande med att det bara skulle gälla pedofili, men utan hållbara argument. Jesus säger att inte en prick ska förgås, vilket med all säkerhet innefattar Guds vilja för sexuella relationer, och börjar sedan klargöra det nya förbundets undervisning om otrohet (M­att 5:18, 28).

Att praxis i frikyrkan ändrats på andra områden är ju inget argument. Frågan är vad som är sant och rätt, inte vilka gränsstenar man redan flyttat på. För var går gränsen? Vem avgör, tidsandan eller Bibelns tydliga undervisning? Ytterst blir det då en fråga om bibelsyn: Tror vi att Bibeln är Guds ord som för evigt står fast?

För det andra måste en etisk och teologisk bearbetning av dessa frågor utgå från Bibelns helhetsbudskap, där äktenskapet är ett lika välsignat som ofrånkomligt fundament. I ett större teologiskt perspektiv ger Bibeln ramverket både för etik och teologi.

För det handlar om mer än någon enskild bibeltext. Ä­ktenskapet är enligt Guds ord ett livslångt förbund mellan en man och en kvinna. Bibelns först­a kapitel konstituerar också att det finns två kön – och inget hen.

De båda ska bli ett kött, det vill säga dela hela livet från säng till omsorg om barn, från plånboken till l­ivet med Gud. Äktenskapet går som en röd tråd genom Bibeln, från urhistorien i 1 Mosebok till Bibelns sista blad, där Anden och Bruden säger ”Kom!”.

Efesierbrevet tecknar bilden av en djup relation mellan man och hustru som förkroppsligar ett liv parallellt med relationen mellan Kristus och församlingen, Kristus och den troende.

Det finns dock verkligen plats för en frisk och positiv undervisning om sexualitet, något som nog sällan predikas eller undervisas i kyrka eller frikyrka. Inte för inte har Höga visan försvarat sin plats i Bibeln, en episk kärleksdikt (och en djup källa till teologi) som flyttar kärleken mellan man och kvinna från något bara biologiskt till en väldoftande vandring i Guds lustgård.

Men homosexuella relationer ryms inte inom denna bibliska helhetsbild av det äktenskap som är en grundsten både i skapelsen och församlingen. Därför kan man inte utan vidare flytta frågorna kring sexualitet till någon mänsklig regelbok u­tanför Skriften.

En biblisk vision av Guds goda är alltid i linje med Guds uppenbarade vilja. Där är äktenskapet mellan en man och en kvinna en oerhört viktig del som ramverket för hur vi ska leva tillsammans och skapa både en trygg miljö både för barn och ett vittnesbörd om Guds trohet och välsignelse

------------------------

Anders Gerdmar, docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet och rektor för Skandinavisk teologisk högskola.

Artikel om Thomas Leopold

Artikel om Thomas Leopold

Thomas Leopold fick på 1700-talet, i Sverige, sitta i fängelsehåla i närmare 43 år - för att han predikade om troendedopet och inte kunde stå för barndopet. Han ansåg att Bibeln lär att man döper sig som en följdhandling av att man själv personligen tagit ställning för Jesus. Thomas dog i isoleringscellen 77 år gammal år 1771. Han fick inte begravas på kyrkogården utan fick plats bland de bannlysta. År 1809 infördes religionsfrihet i Sverige.

Intressant artikel om vad det kostat människor även i Sverige att stå för sin tro. Det fanns ett starkt åsiktsförtryck från Svenska Kyrkan mot de som hade åsikter om kyrkans lära. Kan ett sådant läge uppstå igen? Idag omfattar den Svenska kyrkan (som numera är fristående från staten) och andra samfund mer och mer av lära som inte stämmer med Bibelns och Jesu undervisning. Allt för att anpassa sig efter tidsandan och kunna inrymma så många medborgare som möjligt.

Man kan se samma tendens till lärokompromisser utöver Europa och världen när det gäller officiella statskyrkor och även allmänkyrkligt. Det ropas idag efter tolerans, mot allt och alla. Kärlek får inte längre vara tillrättavisande utan allt som sker i den nyuppfunna definitionen av kärlek ska accepteras. Men om någon idag har en fast åsikt som skiljer sig från gängse uppfattning i en toleransfråga - då möts man ofta av en oerhörd intolerans.
-----------------------------------

På Bohus fästning

På Bohus fästning utkämpades den grymmaste kampen för religionsfriheten. Thomas Leopolds livsöde är utan motstycke i Sveriges kyrkohistoria. På Bohus fästning utanför Kungälv utkämpade han en ytterst hård och omänsklig kamp under 1700-talet för religionsfriheten. Ensam och isolerad, bland förbrytare, ödlor, ormar och råttor i de fuktiga och mörka fästningsvalven led han för sin tro på vuxendopet. Om han avsade sig sina "tokiga religionsidéer" skulle han bli en fri man. Men Leopold var obeveklig. Under 43 år hölls han fängslad. Bohus fästning vid Kungälv tillhör en av de absoluta sevärdheterna.

Som gränsfästning mellan Sverige och Norge fick Bohus fästning utstå mycket. Borgen belägrades fjorton gånger utan att fienden lyckades inta den. Bohus fästning är idag en ruin. Trots det så reser den sig ändå som ett monument över okuvlig segervilja vid infarten till Kungälv. Vad många inte vet är att just här, innanför dessa murar, utkämpades den grymmaste kampen för trosfriheten i vårt land. Det var här som radikalpietisten Thomas Leopold under 1700-talet satt för sin tro. Av sitt 77-åriga liv, tillbringade han de sista 43 åren i fängelse. Av dem satt han 32 år i Bohus fästning. Den behandling han utsattes för var ytterst hård och omänsklig. Men han efterlämnar ett arv som är omistligt religionsfriheten.

Pietismen

Pietismen intåg i vårt land under slutet av 1600-talet medförde en ny andlig frigörelse. De konservativa pietisterna uppträdde i allmänhet ej mot Svenska kyrkan. Annorlunda var det med de radikala pietisterna, som framträdde under senare hälften av 1720-talet. De vände sig mot den vedertagna läran. I sin starka reaktion mot allt ceremoniellt och hävdvunnet gick de ibland till ytterligheter. Deras kamp för andlig frigörelse blev hård. Thomas Leopold föddes den 15 december 1693 på gården Snäckestad, nordost om Kristianstad. Hemmet var fattigt, men barnen fick en god uppfostran. Thomas far, Sigfrid Leopold, var provinsialläkare i Kristianstads län. Han kom från Tyskland. Redan i Tyskland hade Sigfrid Leopold kommit i beröring med, och påverkats av, de andliga strömningar som där bröt fram. Det var i synnerhet den innerliga mystiken som fångade honom. När han sedan flyttade till det ortodoxa Sverige, tog han en del litteratur med sig. Skrifter som här ansågs som mycket farliga och som var förbjudna att införa.

Thomas Leopold tog djupa intryck av sann och levande pietism i sitt föräldrahem. Men det var först vid universitetsstudierna i Lund som han blev väckt. Vid universitetet anordnades en disputation över pietismen. Rent formellt anfördes många skäl både för och emot. Under denna diskussion gick det upp ett ljus för Leopold. Han blev väckt och fick uppleva syndernas förlåtelse. Han blev pietist. Nu började en annan kamp för den unge studenten. Skulle han bli kvar vid denna akademi och ta del av all själsdödande visdom. Det var en samvetsfråga. Han samlade ihop sina få tillhörigheter, Bibeln och några pietistiska uppbyggelse böcker och lämnade Lund. På den lilla ön Hanön, två mil söder om Karlshamn vistades han en längre tid. Han var ensam och i stilla bön. Han forskade i Ordet och andlig litteratur. Det blev en skola för honom av allra största betydelse. Det var här han utrustades med kraft som sedan bar honom genom fyra decennier med avgrundsdjupa lidande. Denna förberedande skola pågick under 5-6 år. Under den tiden genomgick han en utveckling åt det radikala hållet. Han blev radikalpietist.

Barndopet mänskligt påhitt

Han reagerade starkt mot lundateologernas skolastik och stela formalism. Han intog en starkt kritisk hållning mot Sveriges officiella kyrka med alla dessa ceremonier och formväsen. Han blev till exempel övertygad om att barndopet blott är ett mänskligt påhitt, att nattvarden ej var avsedd för de ogudaktiga, att den allmänna gudstjänsten såsom den i regel var utformad icke hade någon verkliga uppgift att fylla. Hans tankar och åsikter var dynamit. Efter starka påtryckningar återvände han så småningom till studierna i Lund. Men nu med en helt annan övertygelse. I Lund fick Thomas Leopold en vapendragare i smålänningen Johannes Stendahl blev hans första lärjunge. Tillsammans med Leopold gjorde också han en livsinsats för religionsfriheten.

Sinnesförvirring

Det första officiella vittnesbördet om Leopolds omvändelse får man av Lunds teologiska fakultets protokoll för den 31 juli 1728. Då meddelar fakultetens ordförande, Jacob Benzelius, att Leopold "olyckligtvis drabbat av ett slags sinnesförvirring". De betyg studenten tidigare fått, hade han nu återlämnat. Saken kommer inför akademiska konsistoriet i Lund. Därifrån görs förtvivlade försök att bringa de två studenterna till "sunda vätskor" igen. Ett privat pietistmöte hos mjölnaren Anders Rasmusson blev droppen som fick bägaren att rinna över. Stadsstyrelsen ingrep och de två "förvirrade studenterna" sattes i säkert förvar. Den 13 december 1728 ställs de två inför sina andliga domare. Efter diverse förhör sänds så en skrivelse till universitetskanslern. Den 22 januari 1729 lägga ärendet fram i riksrådet, Kung Fredrik I var närvarande, då den viktiga frågan behandlas. Efter några månaders bollande med frågan kommer domen: "Thomas Leopold och Johannes Stendahl är från sina sinnen. Enda lösningen att komma tillrätta med dem är att förvara dem i offentligt rum. Den ene kunde lämpligen skickas till Bohus fästning, den andre till Varbergs fästning".

Så blev de ödesdigra namnen uttalade i riksrådet! Den 14 april 1729 sattes de två radikalpietisterna på varsin fångkärra. Den långa färden till Varberg och Bohus startade. De två kamraterna skildes åt för att aldrig mer här i livet återse varandra. Thomas Leopold var 36 år gammal när han vandrade de ödestunga stegen upp mot Bohus fästning. Anade han att han aldrig mer skulle bli en fri man, när den tunga porten till fästningen slog igen och vägen till frihet definitivt blev stängd ? När Leopold kom till Bohus fästning, fanns där ett 50-tal fångar, förutom de 30 som från Marstrands fästning skickats dit för tvångsarbete. Besättningen uppgick till 72 man, varav 24 stod på ständig vakt. Bland dessa förbrytare skulle han tillbringa sitt liv. Bland tjuvar, dråpare och sådana som dömts för blodskam. Han fick också sällskap med ödlor, ormar, paddor, för att inte tala om råttor, som brukade göra fångarna sällskap i dessa mörka och fuktiga valvrum. Många dog av hunger och fångarna led av skörbjugg. Någon ved och eldning var det aldrig frågan om. Föreskrifter om eldning vintertid för fästningsfångar lämnades ej förrän år 1778.

Kyrkoherden Andreas Tranchelius i Kungälv fick uppdraget att undervisa och försöka återföra Leopold till Svenska

Kyrkans rätta vägar. Men kyrkoherdens försök var resultatlösa. Midsommardagen 1730 skriver Tranchelius i sin rapport

: "Leopold förkastar barndopet allt ivrigare. Han ropar högt ut sina kätterska meningar, så att folket utanför skall höra det och lyssna." Leopolds mission över muren blev för mycket för prästerskapet i Kungälv. För att inte sången och förkunnelsen från den farlige fången skulle nå utanför muren, blev han placerad på en enslig plats i fästningen. Åren gick på Bohus fästning. Lidandet var ohyggligt. Rutinen bröts dock en gång om året. När våren kom, träden började knoppas, fåglarna sjöng ute i fästningsparken då fick han under några korta minuter " känna på friheten ". Leopold, hör du fåglarna ? Känner du doften av våren ? Avsäg dig dina tokiga religionsidéer och återvänd till Svenska kyrkans trygga lära, och du är en fri man. Men Leopold var obeveklig.

Hospitalshjon

Efter sju år i Bohus fästning fick Leopold uppleva några år av "omväxling". En majdag 1736 sattes han på fångkärra för transport till Kalmar fästning. Fem år senare kom nästa flyttning. Denna gång till Danvikens hospital i Stockholm. Radikalpietisten placerades på dårhus. Men på Danviken ansågs han alltför farlig. Smittan från pietismen var för stark. Detta trots att han hölls i enskilt förvaringsrum. Någon väckelse var man inte öppen för där inte. Den 29 januari 1746 sattes han på fångkärra igen för fjärde gången under 17 år. Det fanns bara en plats där isoleringen var hållbar Bohus fästning. Under de många år som nu följde hölls Thomas Leopold helt isolerad. Inte ens själasörjarna besökte honom. Han satt i sin mörka, fuktiga cell, dit aldrig en stråle ljus trängde in. Det enda som bröt mot den trista enformigheten var fångpersonalens korta och nödvändiga påhälsning. I december 1748 hade 20 år gått sedan han första gången sattes i förvar. Detta "jubileum" förbigicks i stillhet liksom den följande 10-årsperioden. Julen 1763 stod för dörren och Thomas Leopold fyllde 70 år. Jämnt hälften av livstiden hade han suttit i förvar.

Efter 35 år i fängelse, på sin ålders höst, fick han ytterligare ett generöst erbjudande. Om han bara gav vika på några punkter: t.ex. läran om barndopet, om nattvarden, om tusenårsriket. Om han godkände kyrkoceremonierna och lovade att besöka den allmäna gudstjänsten, då skulle celldörren öppnas och han blev en fri man. Men pietistens tro och övertygelse var inte knäckt. Stilla, men utan tvekan, avgav han sitt svar. Enligt slottspastorn var han oförbätterlig och förtappad. Det sista beslutet om Leopolds öde togs: Han skulle behållas på Bohus fästning. På morgonen den 21 februari 1771 sker dock befrielsen för Thomas Leopold. Då lämnar hans ande den kropp som i 43 år hållits fängslad, varav 32 år på Bohus fästning. Då var Leopold 77 år gammal. Intill slutet var han trogen sin övertygelse. Han blev därmed en viktig förkämpe för den religionsfriheten som sedan kom 1809.

Inga Kyrkklockor

Leopold var död. Nu borde väl ändå myndigheternas bekymmer med honom var över. Men icke. En kättare hade slutat sina dagar. Hur skulle då begravningen äga rum ? Drygt en månad tog man på sig att fundera. Den 20 mars höll höga rådet sammanträde. Beslutet blev märkligt. Leopold skulle begravas i stillhet och läggas vid sidan om kyrkogården. Ingen person tilläts följa i begravningståg. Om någon så gjorde skulle han få böta 200 daler i silvermynt. Inga kyrkklockor skulle ringa, inga tal hållas. Fader vår och välsignelsen fick dock läsas. Leopolds kropp lades på en plats för bannlysta. Han var inte enligt kyrkans representanter värdig att läggas i vigd jord. Säkert fanns det en annan värdering av denne Guds tjänare på högre ort!

Christer Thyr

Ord & Mening Nr 4 april 2001.

Bibeln till Alla

--
Artikeln inskickad via läsarmejl

Hamas är en terroristorganisation

Hamas är en terroristorganisation

Hamas stadgar är avslöjande för deras målsättning och avslöjande för hur de ser på Israel. En genomläsning av dessa borde leda till förståelse för Israels kamp mot denna organisation.

Hamas har stämplats som en terrororganisation, vilket den också är. I dess stadgar är det klart uttalat att målet är att utplåna Israel. 

Detta uttrycks redan i inledningen: 

”Israel existerar och kommer att fortsätta att existera till dess islam kommer att utplåna det, precis som det utplånade andra före sig.”

Artikel 13 i stadgarna lyder så här:

”Det finns ingen lösning på den palestinska frågan utom genom jihad. Initiativ, förslag och internationella konferenser är alla ett slöseri med tiden och fåfänga strävanden.”

Denna artikel är talande. Det är jihad som gäller och inte uppgörelser med Israel.

Ingen förändring från Hamas sida har skett i samband med uppgörelsen med det palestinska styret.

Hamas står fast vid sitt heliga krig mot Israel, bekräftade Hamasledare Khaled Mashaal på onsdagen veckan efter att man skrivit under avtalet.

I Jerusalem Post kunde man den 30 april läsa Hamasledarens kommentar till avtalet: 

”Vår väg är motstånd och vapen och vårt val är jihad.” 

Hatet mot Israel lever kvar i palestinska led, ett hat som är förödande för dem själva och som orsakat Israel mycket lidande.

I sin 66-åriga historia har det för Israel lett till att man fått genomgå sju krig, fem väpnade konflikter, över 20 000 raketattacker, tusentals terrorattacker.

Israel har förlorat 23 000 soldater och åtskilliga tusen civila människor har dött.

Detta är priset som man fått betala. Vilket annat land hade stått ut med det?

Den som trots detta ständigt fördömer Israel, och inte har någon förståelse för landets kamp, kan räknas in i skaran bland fiender till Israel.