När vi frestas

Jak 1:13-14
Ingen ska säga, när han bliver frestad,
att det är från Gud som hans frestelse
kommer; för såsom Gud inte kan
frestas av något ont, så frestar han inte
heller någon. Nej, när någon frestas,
så är det av sin egen begärelse som
han dras och lockas. 

Gud frestar aldrig någon. Den som frestar
gör det i syfte att den man frestar ska falla.
Sådan är inte Gud, han vill att vi ska stå.

Jag som varande pappa försöker inte hitta
svagheter hos mina söner så jag sedan kan
få dem att falla för olika frestelser. Ett
sådant tänk finns ju inte i en pappas hjärta.

Men Gud låter oss gå på en väg där han
emellanåt tillåter att vi prövas av djävulen
och omständigheter. Vi kan i följande två
parallella bibelord se att Jesus, som är vårt
föredöme och exempel, själv fick upp-
leva detta: 

Matt 4:1
Därefter blev Jesus av Anden förd upp
i öknen, för att han skulle frestas av
djävulen. 

Luk 4:1-2, 13-14
Sedan vände Jesus tillbaka från Jordan,  
full av helig ande, och fördes genom
Anden omkring i öknen och frestades
av djävulen under fyrtio dagar.

När djävulen så hade slutat med alla
sina frestelser, vek han ifrån honom,
intill läglig tid. Och Jesus vände i
Andens kraft tillbaka till Galiléen.

Bibeln säger alltså att det var Anden som
ledde Jesus ut i öknen för att frestas. Det
står att Jesus var full av helig Ande när han
började att frestas. Men när frestelse-
perioden var över står det att han gick i
Andens kraft!

Målet med att gå igenom en frestelseperiod
är att uppnå en beprövad fasthet. Det är
skönt att ha blivit prövad för då känner
man sig själv bättre efteråt. Och från Guds
sida så kan han lita mer på oss, betro oss
med mer och kan låta oss stå mer "i
blåsten". Resonemanget styrks av följande
bibelord: 

Jak 1:13-14
Mina bröder, håll det för endast glädje,
när ni kommer i alla slags frestelser,
och vet, att om er tro håller provet,
så verkar det ståndaktighet. 

Jesus hade inte råd att falla i frestelsens
stund. Hade han fallit endast en gång så
hade han inte kunnat vara vår frälsare. 

Som syndfri och med en obruten excep-
tionell relation med Fadern hade han också
en alldeles speciell andlig styrka och ur-
skiljning när djävulen viskade förrädiska
ord. 

Ändå svettades han blod under bönen i
Getsemane, i den ångestfyllda kamp han
genomgick inför vad som skulle drabba
hans liv dagen efter. Jesus gick inte igenom
livet på rosenmoln - bibeln säger att han
var frestad som vi: 

Heb 4:15
För vi har inte en överstepräst som ej
kan ha medlidande med våra svagheter,
utan en som har varit  frestad i allt,
liksom vi, men utan synd. 

Som kristna faller vi ganska ofta i frestel-
sens stund. Vi blir inte fördömda för det
av vår Fader, även om tanken var att vi
skulle stå upp. 

Om vi väljer att alltid resa oss, borsta av
oss smutsen och gå vidare med honom,
så kommer vi ändå att efterhand växa till
i våra andliga liv.

Vi kan även få viss lärdom av att vi
trampade fel - och ha tålamod med andra
som brister och felar. 

Gud kan bli sträng om vi fallit bort från
honom utan att söka bättring, och snarare
stannar kvar och trivs i det fallna
tillståndet: 

Upp 2:5 
Betänk då varifrån du har fallit, och
bättra dig, och gör åter såna gärningar
som du gjorde under din första tid.

Om inte, så ska jag komma över dig
och ska flytta din ljusstake från sin
plats, ifall du inte gör bättring.

Detta har med Guds faderliga kärlek att
göra. Hans röst är aldrig fördömande,
utan han kallar oss alltid närmare sig,
och erbjuder alltid kraften som den
fallne behöver för att kunna resa sig.

/Björn Hellman