Esters kallelse

Esters kallelse

Esters bok i Gamla Testamentet tilldrar sig ca år 480 f Kristus. Kung Ahasveros regerar ett världsrike som sträcker sig från Indien till Etiopien. Han regerar från "Susans borg” i Persien, närmast motsvarande dagens Iran.

Inom Ahasveros väldiga rike finns ett antal folkslag och bland dessa bor många judar, utspridda i samband med den babyloniska fångenskapen. Även i Susa finns en judisk koloni. Ahasveros regerar som kungars kung och hans ord är lag.

Berättelsen om Ester är ett stycke judisk historia, som ihågkoms vid Purimhögtiden. Men Esters bok är också i hög grad profetisk, med ett viktigt budskap in i ändens tid. Den berör den kristna församlingens ansvar för det judiska folket och Israel.

Drottning Vasti visar en längre tid förakt för kung Ahasveros. Till slut avsätter kungen henne och söker en ny drottning. Ester är en av de utvalda jungfrur som får gå inför kungen. Hon är judinna, och fostras av Mordokai, sin styvfar. Kungen fäster sig mycket vid Ester. Hon står brud och blir ny drottning. Hennes judiska identitet förblir hemlig.

Kungens nye tjänare Haman märker att Mordokai inte bugar för honom i porten, och han får höra att Mordokai är jude. Ett hat växer inom Haman, han smider planer mot alla judar i riket. Han går inför Ahasveros och berättar om ett folk som inte lyder kungens lagar. Haman får kungens auktoritet att göra vad han finner för gott med judarna.

Mordokai får vetskap om hotet om utplåning, i förtvivlan sänder han bud till Ester. Hon måste gå inför kungen och söka nåd för sitt folk. Ester tvekar, det är förenat med dödsfara att gå inför kungen utan att vara kallad. Mordokai sänder då åter bud till Ester:

”Tänk inte att du ensam bland alla judar ska slippa undan, därför att du är i kungens hus. Nej, om du är tyst vid detta tillfälle, så ska nog hjälp och räddning beredas judarna från annat håll, men du och din fars hus, ni ska förgöras. Vem vet om du inte just för en sådan tid som den här har kommit till kunglig värdighet? (Ester 4:13-14)

Ester blir utmanad. Hennes folk är i fara, även Mordokai, han som ”varit hennes uppfostrare” till nåden hon nu står i. Ester är i en unik ställning att kunna plädera för judarna inför kungen. Kommer hon att undandra sig ansvar och kallelse av rädsla eller bekvämlighet, förneka sitt ursprung? Hur går det då med Ester, hon är själv judinna?

Efter en tid av fasta går Ester ”på tredje dagen” inför kungen - och hon ”undfår nåd”. Ester bekräftar sin judiska börd och Hamans anslag mot hennes folk. Kungens vrede upptänds. Haman, som anklagat Mordokai för att inte hålla lagen, hängs upp på pålen han förberett för Mordokai. Mordokai, som endast vägrat buga för Haman, frias.

Esters bok är brännande aktuell i en sen tid. Över judar i förskingring vilar hotfulla skuggor, staten Israel blir ansatt från alla håll. Onda tungor smider anslag, desinformerar, använder lagutrymme - i tro att man kan hindra Guds vägar.

Församlingen, Konungens brud, är kallad att bejaka sitt ursprung, att stå upp för folket och landet Israel och att plädera för dem inför Konungen. Så räddade Ester sitt liv.

Björn Hellman

Vet man eller "tror man bara" ?

"Det här skriver jag till er för att ni skall veta att ni har evigt liv, ni som tror på Guds Sons namn." (1 Joh 5:13).

"Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om saker som man icke ser." (Heb 11:1)

Enligt de här bibelorden så betyder tron på Jesus att man vet saker. Den tro man har kan bli en övertygelse om sånt man (ännu) inte ser. Det man ser eller upplever med sina 5 sinnen behöver man inte (längre) tron för.

Tron är en inre säkerhet som inte har med yttre faktorer att göra. Man skulle kunna beskriva tron som ett extra sinne. Det har egentligen att göra med Gudskontakten som upprättas när man kommer till tro på Jesus.

Det stämmer inte med bibeln att man inte kan veta att Gud finns och att man tillhör Jesus. Det kan ju vara ett utslag av mänskligt tvivel, och för att nå en trons säkerhet så behöver man bestämma sig för att tro på bibeln som är Guds eget Ord. I början kan man behöva hjälp av någon annan kristen.

Fortsättningen av det första bibelordet ovan kommer här:

"Det här har jag skrivit till er, för att I ska veta att I har evigt liv, I som tror på Guds Sons namn. Och detta är den fasta tillförsikt vi har till honom, att om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss. Och om vi vet att han hör oss, vad vi än ber om, så vet vi också att vi redan har det som vi har bett honom om i vår bön." (1 Joh 5:13-15)

Här säger bibeln att vi kan veta att vi får svar på våra böner om vi ber om något som stämmer med Guds vilja. Det betyder att vi måste kunna veta vad som är Guds vilja i olika frågor. Bibeln är väldigt tydlig med vad som är Guds vilja på olika områden. När man läser bibeln eller hör bibeln utläggas, så föds det tro på vad som är Guds vilja.

Det viktigaste är att börja tro på Jesus och att förstå att man behöver ge sitt liv till honom;

För om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då blir du räddad.För genom hjärtats tro blir man rättfärdig, och genom munnens bekännelse blir man räddad." (Rom 10:9-10)

I det vidare kristna livet, så kan vi veta att allt som Jesus sa och gjorde under sitt liv på jorden, t ex mirakler och helandeunder, är något han gör även idag. Vi tror med full visshet på det eftersom bibeln säger det. Ett ord som sammanfattar det här är;

"Jesus Kristus är densamme i går och i dag, så också i evighet." (Heb 13:8)

Skönt att veta var man har Gud och var man har Jesus. Det finns ingen nyckfullhet utan det går att lita på Gud.

De bibelorden om tro som jag nämnt och att man kan veta saker om Guds vilja och känna sig säker på svar på sin bön, är bara ett axplock från bibeln - som svämmar över av sådan undervisning.

Livet med Jesus går från att "smaka och se att Herren är god", till att komma in i ett liv i gemenskap med Gud och en personlig upprättelse, men med det följer också vad bibeln kallar "trons lydnad". Vi ska också vandra som han (Jesus) vandrade, säger bibeln.

//Björn

Varför bojkotta Just Israel?

Varför bojkotta Just Israel?

Erik Helmersson, DN

Vi lever alltmer i en nätets skamkultur. En obetänksam tweet, en berusad statusuppdatering, en bild som man aldrig borde ha ställt upp på – de blir virala med ett par knapptrycks hastighet. Vi har sett många exempel på hur privatpersoners rykte slagits sönder av nätdrev.

Det är inte underligt om företagen är livrädda för samma sak. Det går snabbt att trumma ihop en upprörd kampanj, får man några dussin att reagera med ilskna utrop i sociala medier kan vilken pr-ansvarig som helst börja svettas i sin havremjölk.

Den senaste veckan är det Israel som har stått i centrum för bojkottdiskussioner. Företaget Oatly säljer havreprodukter berikade med D-vitamin från landet. TV4-kocken Tina Nordström kallade i ett gammalt inslag, nu sänt i repris, Jerusalem för ”Israels hjärta”. Ett påstående som, gissar jag, 90 procent av svenskarna skulle instämma i.

Detta har fått propalestinska aktivister i Sverige att reagera med kritik och köpstopp. Och de två företagen att svara med vad som liknar panik. Oatly lovade att byta vitaminleverantör – men fick ny kritik, nu av Israel- vänner, och lovade därefter att inte byta vitaminleverantör.

TV4 mumlade om bristande rutiner och tog bort det förgripliga inslaget från sin hemsida. Om företaget följer lex Oatly läggs det väl snart ut igen.

Bojkottuppmaningar är en demokratisk rättighet och ett alldeles utmärkt sätt att bedriva opinionsbildning. Men det är mycket märkligt att se stora, väletablerade företag driva som roderlösa skepp så fort det blir lätt bris på opinionshavet. Är det verkligen för mycket begärt att till exempel Oatly redan från början vet vilka man handlar med – och kan stå upp för det?

Och då kommer vi in på själva sakfrågan, den som bolagen har att ta ställning till:

Varför är det just Israel som ska bojkottas? Ja, landet ockuperar Västbanken och beter sig stundom brutalt, särskilt när det angrips med raketer. Men det går på rak arm att räkna upp en halv FN-församling av regimer – inte minst i Israels närhet – som är betydligt värre men sällan anses förtjäna bojkotter.

Är själva medlemskapet i en församling bibliskt?

Är medlemskap i församling bibliskt?

Magnus Lindborg, Lycksele

Åter har debatten blossat upp om vad som krävs för medlemskap i en kristen församling. Pingstförsamlingen i Lund lutar åt att skilja dopfrågan från medlemskap (Dagen 3/3). Pastorer har olika uppfattning i frågan, och man skiljer på begreppen församling och gemenskap, eller församling och förening.

Problemet är att vi i Sverige har en församlingsordning som är knuten till någon form av organisation, oftast en förening. Detta gör det möjligt, kanske rentav nödvändigt, att knyta medlemmar till organisationen/församlingen. Men inte en enda gång hittar vi ordet medlem i Bibeln, annat än när kristna beskrivs som lemmar i Kristi kropp. I det sammanhanget talas inte om den lokala församlingen.

Medlemskapet är en konstruktion som fungerade bra i en viss situation och tid, men som inte har något stöd i Bibeln. Är det fel då? Nej, inte nödvändigtvis, men inte heller ett krav. Tänk igenom hur församlingssynen är i andra delar av världen, där de som är aktiva och engagerade i gemenskapen också är församlingen på orten. Det öppnar upp en rad nya perspektiv.

Genom att fokusera på medlemskapet som grund för församlingen riskerar Pingströrelsen kanske att fatta felaktiga beslut, att strida om saker som saknar relevans. Jag tror Pingströrelsen, och andra kyrkor, bör fundera på att skrota medlemskap helt.

Summering av Netanyahus tal till USA kongressen 2015-03-03

Summering av Netanyahus tal till USA kongressen 2015-03-03

Netanyahu hade tackat ja, inbjuden direkt av kongressen och inte genom
Obama, vilket bidragit till ytterligare spänningar i en redan ansträngd relation.
Netanyahus mål med att komma var att lyfta fram faran med Iran, och att
världen agerar för släpphänt med Iran när det gäller att ge landet tillåtelser
avseende ett iranskt kärnkraftsprogram.

----------------------------------------

Reuters:

Israel's Netanyahu warns U.S. against Iran nuclear deal

Israeli Prime Minister Benjamin Netanyahu warned U.S. President Barack Obama on Tuesday against accepting a nuclear deal with Iran that would be a "countdown to a potential nuclear nightmare" by a country that "will always be an enemy of America".

"If the deal now being negotiated is accepted by Iran, that deal will not prevent Iran from developing nuclear weapons - it will all but guarantee that Iran will get those nuclear weapons - lots of them," the Israeli leader said in a 39-minute speech to the U.S. Congress that offered a point-by-point critique of Obama's Iran diplomacy.

In an appearance that strained U.S.-Israeli relations and was boycotted by dozens of Obama's fellow Democrats, Netanyahu said Iran's regime was "as radical as ever," could not be trusted and the deal being worked out with world powers would not block Iran's way to a bomb "but paves its way to a bomb."

"This deal won't be a farewell to arms, it will be a farewell to arms control ... a countdown to a potential nuclear nightmare," Netanyahu told lawmakers and visitors in the House of Representatives. His speech drew 26 standing ovations.

Earlier, he entered the chamber to a cacophony of cheers and applause, shaking hands with dozens of lawmakers, including House Speaker John Boehner, before taking a podium and telling lawmakers he was deeply humbled.

At the start of the speech, he sought to defuse the intense politicization of his appearance, which has hardened divisions between Republicans and Democrats over the White House's approach to stopping Iran from obtaining nuclear weapons.

He said he was grateful to Obama for his public and private support of Israel, including U.S. military assistance and contributions to Israel's Iron Dome anti-missile system.

"I regret that some see my appearance here as political," he said. "I know that no matter which side of the aisle you sit on, you stand with Israel."

The speech escalated Netanyahu's campaign against Obama's Iran diplomacy, putting unprecedented stress on the two leaders' ties.

Although given the cold shoulder by the U.S. administration, Netanyahu on Monday offered an olive branch, saying he meant no disrespect to Obama by accepting an invitation to speak to U.S. lawmakers that was orchestrated by the president's rival Republicans.

He said the United States should not ease its restrictions until Iran "changes its behavior", a comment that could stiffen support among Republicans to maintain U.S. sanctions on Iranor seek to escalate them. But the Israeli leader did not specifically call for new penalties, something Obama has said would undermine ongoing talks and would prompt a veto if passed by Congress.

“If the world powers are not prepared to insist that Iran change its behavior before a deal is signed, they should at the very least be prepared to insist that Iran changes its behavior before the deal expires,” he said.

He added that the drop in oil prices put the United States and other countries in a stronger position to negotiate with Iran.

“Iran’s nuclear program can be rolled back well beyond the current proposal by insisting on a better deal and keeping up the pressure on a very vulnerable regime, especially given the recent collapse of the price of oil.”

PARTIAL BOYCOTT

As many as 59 of the 232 members of Congress from Obama's Democratic Party sat out the address to protest what they see as a politicization of Israeli security, an issue on which Congress is usually united.

The absence of so many lawmakers could raise political heat on Netanyahu at home two weeks before an Israeli general election. Many Israelis are wary of estrangement from a U.S. ally that provides their country with wide-ranging military and diplomatic support.

On Monday, Obama appeared to wave off any prospect that the bedrock U.S. alliance withIsrael might be ruined by the rancor.

Netanyahu, a right-wing politician who has played up his security credentials ahead of a closely contested March 17 election in Israel, had denied his speech would have any design other than national survival.

He introduced Nobel peace laureate and Holocaust survivor Elie Wiesel, 86, to prolonged applause and said: "Elie, your life and work inspires and gives meaning to the words 'Never Again.' I wish I could promise you, Elie, that the lessons of history have been learned. I can only urge the leaders of the world not to repeat the mistakes of the past." Wiesel sat in the gallery next to Netanyahu's wife Sara.

Netanyahu wants the Iranians stripped of nuclear projects that might be used to get a bomb - something Tehran insists it does not want. Washington deems the Israeli demand unrealistic.

Under a 2013 interim deal, the United States and five other powers agreed in principle to let Iran maintain limited uranium enrichment technologies. U.S. National Security Adviser Susan Rice argued on Monday that this commitment could not be undone.

A deal with Iran is far from guaranteed, given U.S. assessments that more than a decade of carrot-and-stick diplomacy with Iran might again fail to clinch a final accord.

The United States and some of its allies, notably Israel, suspect Iran of using its civil nuclear program as a cover to develop a nuclear weapons capability. Iran denies this, saying it is for peaceful purposes such as generating electricity.

Är problemen korstågens fel?

Är problemen korstågens

fel?

Startade problemen mellan kristna och muslimer, väst och öst, i och med korstågen? Den frågan ställer Kjell O Leijon, professor i religionsvetenskap.

Den senaste tiden, inte minst i spåren efter de blodiga terrordåden i Köpenhamn och Paris, har en livlig offentlig diskussion förts kring våldsanvändning inom religioner. Bär kristenheten i väst på en kollektiv skuld till islam och därmed till Mellanösterns muslimer? Startade problemen mellan kristna och muslimer, väst och öst, i och med korstågen? Många svarar ja på den frågan och bidrar härigenom till ett föreliggande skuldbeläggningssyndrom i väst. Någon av god ordning frågar måhända: Är det den skulden vi håller på att betala av nu, exempelvis genom frånvaron av kritisk granskning av islamistiskt färgade staters syn på mänskliga rättigheter, såsom religionsfrihet?

Frågor om västs relation till den muslimska världen ställs ofta i fokus. Skälen är många, exempelvis de starka antipatier mot väst som framförs i islamistisk retorik eller brutal handling; men även integrationspolitiska utmaningar som tar sig många uttryck, såsom att en stor del av muslimska trosbekännare i England förklarat att de hellre vill leva under sharialagar än under brittiska lagar, eller den problematik som uppmärksammats genom Uppdrag gransknings reportage om antisemitismen hos muslimska grupper, samt tidigare reportage om syn på våld i nära relationer i en dold intervjuundersökning vid några av Sveriges moskéer. Kanske har Harvardprofessorn Samuel Huntington fått rätt i sin omtalade beskrivning av en civilisationskollision?

När det gäller frågan om korstågen synes det alltså föreligga en känsla av skuld i väst och en stark muslimsk ”antiretorik” i öst. Men en skuldkänsla kan vara äkta eller falsk och/eller ha flera bottnar. När det gäller huruvida problemen mellan kristna och muslimer startade i och med korstågen, framträder oftast en djupt bristande historisk kunskap. Muslimska krigs- och erövringståg eller jihad mot kristna befolkningsområden påbörjades redan på 600-talets mitt. I årtionde efter årtionde underlade muslimer genom militär makt sig områden som under mycket lång tid, flera hundra år, befolkats av kristna grupper. De kristna eller judar som inte av sociala, politiska, militära eller andra skäl konverterade till islam drabbades på många håll av så kallad dhimma, en särskild skyddsskatt, men detta resulterade också i segregation och förödmjukelse. Under några perioder var icke-muslimer på vissa erövrade platser tvungna att bära märkbara tecken på att man var ”annorlunda”.

När de militära attackerna nått Konstantinopel, vädjade man till väst om hjälp. Som respons samlade påven Urban II konciliet i Clermont år 1095. Beskrivningar av hur kristna pilgrimer halshuggits, våldtagits och lemlästats följde. Detta blev startskottet till det första korståget, vilket alltså (nota bene!) inleddes omkring 450 år efter det att muslimska militära erövringar påbörjats och förödmjukande ”dhimmastyre” snart därefter införts.

Detta är naturligtvis sagt utan att förringa de problem som korstågen orsakade. Men det måste även tilläggas att de dåvarande långsiktiga konsekvenserna kanske var mest negativa inom själva kristenheten, detta på grund av den misstro som fördjupades mellan bysantisk kristendom och väst efter det att Konstantinopel drabbats av västliga härjningar. Som bekant föll senare Konstantinopel, efter ett islamsk-osmanskt angrepp år 1453. Den mäktiga Hagia Sophia-katedralen omvandlades då till moské och fungerade som sådan till 1931.

Korstågen betraktades under lång tid inte som något större problem inom den muslimska världen. Förmodligen för att man gick segrande ut ur striderna. Först 1899, 800 år senare och i en helt annan kontext, publicerades det första arabisk-språkiga muslimska historieverket om korstågen, av historieskrivaren Sayyid Ali al-Hariri, Kairo. Den negativa korstågsretorik som numera brukas bland islamister är i historiskt hänseende mycket sen och framkallades först i samband med brittiskt och franskt styre i Mellanöstern. Men den har stark symbolisk betydelse i den bild som målas upp av väst. En sak är emellertid säker: problemen mellan kristna och muslimer startade inte i samband med korstågen.

Finns det egentligen någon aborträtt?

Finns det egentligen någon aborträtt?

Av Per Ewert

Om ett ord används tillräck­ligt ofta sätter det sig i folkdjupet. Diskussionen kan dock bli skev om ordet saknar motsvarighet i verkligheten – speciellt om ordet fått närmast grundlagsmässig status. Det handlar här om ordet "aborträtten".

Gång på gång upprepas mönstret där potentiella kandidater till offentliga poster avkrävs trohetsed till denna bekännelse. Det finns dock goda skäl att ifrågasätta dogmen om en självklar och oproblematisk aborträtt. Dels kan vi naturligtvis rent moraliskt avfärda tanken att samhället skulle ha en inneboende rättighet att ta ofödda människoliv. Men protesten kan också formuleras rent juridiskt. I lagen existerar nämligen inget begrepp som "aborträtt".

Abortlagen (1974:575) inleds: "Begär en kvinna att hennes havandeskap skall avbrytas, får abort utföras". Detta "får" är inte någonstans, ens i Sveriges mycket liberala abortlag, uttryckt som en självskriven rättighet. Det är en möjlighet som det offentliga tillåter under vissa specifika omständigheter, vilka utvecklas senare i lagtexten.

Det finns dock en rättighet som lagen tydligt föreskriver för den kvinna som söker abort. Och det är rätten till stödsamtal. Den ansvarige för verksamheten "skall tillse" att kvinnan erbjuds stödsamtal. Denna plikt gäller både före en eventuell abort, och efter att en sådan har genomförts. Hur väl detta lagkrav efterlevs i praktiken är en fråga att undersöka i sig.

De här kraven på stödsamtal indikerar att lagstiftaren inte betraktar abort som något oproblematiskt, utan som ett psykiskt påfrestande ingrepp, som om det utförs ska omgärdas med speciellt stöd. Inte heller internationellt betraktas abort någonsin som en rättighet. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna inleds däremot med den mest grundläggande rättigheten av alla: "Var och en har rätt till liv." Det är också så vi tänker rent intuitivt. Stater kan i vissa situationer acceptera att liv tas, men att ta liv kan aldrig vara en mänsklig rättighet.

Hur blev då diskussionen så här snedvriden? Under stor vånda beslutade riksdagen på 70-talet att ge sjukvården laglig möjlighet att utföra aborter. Ett starkt opinionsarbete kan dock snabbt förvandla en möjlighet till en rättighet. Och det är en bedräglig förändring. En möjlighet kan man vara både för och emot, men en rättighet vill ingen ifrågasätta offentligt. Genom att så här i skymundan förvandla abort till en rättighet – och i praktiken ibland nära nog ett krav – göms den moraliska dimensionen undan, och människor skräms till tystnad. Få vill utsättas för skandalrubriker och riskera sin karriär. Få har modet eller insikten att ifrågasätta eller fördjupa perspektivet. Men det är just sådana sanningssägare som behövs i Sverige i dag.

Att "avslöja" något är att riva undan sådana tankar, ord eller gärningar som döljer sanningen. Ordet "aborträtt" är just en sådan slöja som döljer vad det faktiskt handlar om: ett svårt moraliskt dilemma där ett människoliv tas. När det här konstruerade begreppet kommer på tal är det därför inte läge att böja sig, utan i stället gå till motangrepp, och förmedla var de faktiska rättigheterna ligger. De ligger hos en kvinna i behov av stöd i en utsatt situation, och hos ett barn med rätt till liv.