När vi prövas eller frestas

Jak 1:13-14
Ingen ska säga när han blir frestad,
att det är från Gud som frestelsen
kommer; för så som Gud inte kan
frestas av något ont, så frestar han
inte eller någon.

Nej, när någon frestas, så är det 
av sitt eget begär som han dras
och lockas. 

Gud frestar aldrig någon. Den som
frestar gör det ju i syfte att den man
frestar ska falla. Sådan är inte Gud,
han vill att vi ska stå raka.

Som pappa försöker jag inte hitta
svagheter hos mina söner så jag sen
kan få dem att falla för frestelser.
Ett sånt tänk finns ju inte i en
pappas hjärta.

Men, Gud låter oss gå på en väg där
han emellanåt tillåter att vi prövas
av djävulen och av omständigheter;

Vi kan i följande parallella bibelord
se att Jesus, som är vårt föredöme
och exempel, själv fick uppleva
det här: 

Matt 4:1
Därefter blev Jesus av Anden
förd upp i öknen, för att han
skulle frestas av djävulen. 

Luk 4:1-2, 13-14
Sedan vände Jesus tillbaka från
Jordan, full av helig ande, och
fördes genom Anden omkring i
öknen och frestades av djävulen
under fyrtio dagar.

När djävulen hade slutat med
alla sina frestelser, vek han ifrån
honom, intill läglig tid.

Och Jesus vände i Andens kraft
tillbaka till Galiléen.

Bibeln säger här att det var Anden
som ledde Jesus ut i öknen för att 
frestas.

Det står att Jesus var full av helig
Ande när han började att frestas.
Men när frestelseperioden var
över står det att han gick i Andens
kraft!

Målet med en frestelseperiod är
att uppnå en beprövad fasthet.

Det är skönt att ha blivit prövad
för då känner man sig själv bättre
efteråt.

Och från Guds sida så kan han lita
mer på oss, betro oss med mer
och kan låta oss stå mer "i blåsten".

Resonemanget styrks av följande
bibelord: 

Jak 1:13-14
Mina bröder, håll det för endast
glädje, när ni kommer i alla slags
frestelser, och vet att om er tro
håller provet, så verkar det
ståndaktighet. 

Jesus hade inte råd att falla i de
frestelser han mötte. Hade han fal-
lit endast en gång så hade han inte
kunnat vara världens frälsare. 

Som syndfri och med en obruten
exceptionell relation med Fadern
hade han också en alldeles speciell
andlig styrka och urskiljning; när
djävulen viskade förrädiska ord. 

Ändå svettades han blod under sin
bönekamp i Getsemane, i den svåra
ångestfyllda kamp han genomgick
inför vad som skulle drabba hans
liv dagen efter.

Jesus gick ju inte igenom livet på
rosenmoln - bibeln säger att han var
frestad i allt: 

Heb 4:15
För vi har inte en överstepräst som
ej kan ha medlidande med våra
svagheter, utan en som har varit
frestad i allt, liksom vi, men utan
synd. 

Som kristna faller vi ganska ofta i
frestelsens stund. Vi blir inte för-
dömda för det av vår Fader, även om
tanken var att vi skulle stå upp. 

Om vi när vi faller väljer att alltid
resa oss, borsta av oss smutsen och 
gå vidare med honom; så kommer vi
ändå att efterhand växa till i våra
andliga liv.

Vi kan även få viss lärdom av att vi
trampade fel - och ha tålamod med
andra som brister och felar. 

Gud kan bli sträng om vi fallit bort
från honom utan att söka bättring,
och snarare stannar kvar och trivs i 
det fallna tillståndet: 

Upp 2:5 
Betänk då varifrån du har fallit,
och bättra dig, och gör åter såna
gärningar som du gjorde under din
första tid.

Om inte, så ska jag komma över dig
och ska flytta din ljusstake från sin
plats, ifall du inte gör bättring.

Detta har med Guds faderliga kärlek
att göra. Hans röst är inte fördömande,
utan han kallar oss alltid närmare sig.

Han erbjuder alltid kraften som den
fallne behöver för att kunna resa sig.

/Björn Hellman