Kristen "snällhet"

Över kristenheten i Sverige vilar en "snällhet". När
vi undrar "ska jag höja min röst och säga vad sant är
från bibeln" i en fråga; så backar vi istället. Vi tänker
att det kan ju såra någon.

Vi har vant oss vid den stilla viskningen inombords
som säger var försiktig, visa kärlek men säg inte
för mycket. Men är det den helige Ande som viskar?

Vad vi säger är att Gud vill inte såra någon, han är
hellre tyst. Då säger vi också att Gud är ganska nöjd
med alla som de är, vi behöver inte berätta om
frälsningen. Eller så är det bäst att HAN (Gud) får
tala till den människans hjärta..

Med det så blir vi väldigt mycket vän med allt och
alla på ett felaktigt sätt. Man är nog inte så förlorad
trots allt fast man inte vill ha med evangelium och
Jesus att göra. Vi går inte utanför lägret som Jesus,
bär inte smäleken.

Kyrkan blir vän med folket och ofta även vän med
överheten. Det kan se väldigt fint ut. Och överheten
prisar kyrkan för dess fina gärningar. Många pastorer
tröttnar dock i dessillusion, och blir.. begravnings-
entreprenörer. Ja, faktiskt inte helt ovanligt.

Ofta höjer vi rösten i profana sammanhang och frågor
istället (vi har ju ett gudagivet behov kvar att tala ut,
stå för något inför andra) när vi skojar, skålar (!) och
hyllar våra stand-up komiker som ofta raljerar i
frågor som vi borde vara tydliga i. Men VI höjer inte
rösten i trosfrågor, för vi är rädda att hamna fel. Vi vill
ju visa att vi kristna är "helt vanliga människor".

Oftast handlar detta om en enda sak.. fruktan. Och
bibeln säger att all slags rädsla vi har är en rädsla för
döden, d v s dom. Och vem är domaren, d v s vem är
vi rädda för? Jo för honom som sagt oss still inom-
bords att vi alltid ska vara försiktiga och milda.

Vi har en dold rädsla för Gud, som vi inte själva ens
förstår. Vi har inte betalat priset för att verkligen nå en
högre frihet från fruktans makt. Vårt böneliv påverkas
av detta undermedvetna, och når inte de höjder som
finns till förfogande - det är ju inte så kul ändå att be till
en sån Gud.

Vi tror ju någonstans att det är han som tuktat ner oss
till att vara snälla, vänliga, tysta i tron. Men det är
istället vi själva som gjort val, och inte låtit oss befrias
från fruktan.

Men världen - den är sannerligen inte tyst och stilla om
vad den tror på, står för och de livsstilar den vill leva ut.
Och därmed lockar, vid en jämförelse, världen våra
unga så mycket mer än en tyst kyrka gör. Och djävulen
firar triumf.

Vi får fråga Gud varför vi aldrig blir speciellt många
fler i kyrkan om vi nu nått så långt i sökarvänligheten
och genom att "tiga stilla i vår kärlek".

När David Wilkerson var i Stockholm för ett 10-tal år
sedan, så hade han ett profetiskt ord att dela till den
kristna församlingen i Sverige, och det handlade om
kompromiss, ljumhet och liknöjdhet.