Sådd och Skörd

Lukas Evangelium 8:5-8
En bonde gick ut för att så sin säd.

Och när han sådde, föll en del säd vid vägen och
blev nedtrampat, och himlens fåglar åt upp det.

Och en del föll på stengrund, och när det hade vuxit
upp, torkade det bort, eftersom det saknades fukt.

Och en del föll bland törnbuskar, och törnbuskarna
växte upp tillsammans med säden och förkvävde
den.

Men en del föll i god jord, och när det hade vuxit
upp, bar det hundrafaldig frukt.”

Sedan han hade talat detta, sade han med hög
röst: ”Den som har öron till att höra, han
lyssnar.”

Jesus sa med hög röst att vi ska lyssna på detta. När
det står så, vilket det inte gör överallt, då förstår vi
att denna liknelse är viktig, att det ligger något
grundläggande i den för vår tro.

Himlens fåglar är en bild på fiender till tron, oftast
handlar det om djävulen och hans rike. De vill stjäla
vår tro och enklast är att göra det i början, innan
ordet slagit rot.

Om säden faller vid vägen, så kommer det inte ens
ner i hjärtats jord, det är för hårt. Därför ser fåglarna
säden och kan picka upp den. Vi behöver ta emot
ordet i ett mjukt hjärta.

Om säden faller på stengrund, så finns inte jord
tillräckligt som kan omsluta roten, och behålla vatten
till roten även under torka. Roten och det som
lyckats komma upp torkar då bort.

Om säden faller bland törnbuskar så förkvävs den.
Törnbuskar vill inte dela med sig.  Denna bild står
för sådant som är i opposition till Guds Ord, och
behöver rensas bort om Ordet ska bestå och växa.

När vi tagit emot en kunskap från Gud, så ska vi vara
rädda om den och ge den näring, så att den får slå rot.
När den slagit rot, så kommer nästa steg och det är att
se till att inga törnen förkväver det som slagit rot.

Törnen växer, breder ut sig - de hindrar ljus och regn
att nå den lilla trosplantan.


Här är fortsättningen på liknelsen, där Jesus hjälper
sina lärjungar att förstå den till fullo;

Lukas Evangelium 8:11-15
..detta är liknelsens mening: Säden är Guds ord.

Och att den såddes vid vägen, det är sagt om dem
som har hört ordet, men sen kommer djävulen och
tar bort det ur deras hjärtan, för att de inte ska
komma till tro och bliva frälsta.

Och att den såddes på stengrunden det är sagt om
dem, som när de få höra ordet, tar emot det med
glädje (!), men inte har någon rot; de tror bara till
en tid, och i frestelsens stund avfaller de.

Och att den föll bland törnena, det är sagt om dem,
som när de har hört ordet, går bort och låter det
förkvävas av rikedomens omsorger och njutandet av
livets goda och så inte för något fram till mognad.

Men att den föll i den goda jorden, det är sagt om
dem, som när de har hört ordet, behåller det i
rättsinniga och goda hjärtan och bär frukt i
ståndaktighet.

Om vi faller för en frestelse eller inte, har väldigt
mycket att göra med vad som tillåtits slå rot i vårt
hjärta. Det som inte är av Gud har ju också rötter.

Det betyder att det Gud sår, det har vi ansvar för att
se till att det får slå rot. Och vi har också ansvar att
rycka upp med rötterna det som inte ska finnas i
vårt hjärta.


Det finns något vi brukar kalla "Lagen om sådd
och skörd", och som är en ganska trösterik under-
visning ur bibeln;

Markus Evangelium 4:26-28
Och han sa: ”Så är det med Guds rike, som när en
man sår säd i jorden; och han sover, och han vaknar,
och nätter och dagar gå, och säden skjuter upp och
växer i höjden, han vet själv icke hur.

Av sig själv (!) bär jorden frukt, först strå och
sedan ax, och till slut finnes fullbildat vete i axet.

Jesus säger att om vi sår hans Ord i vårt hjärtas jord,
(och det får växa och inte förkvävas),så kommer
hans Ord att bära frukt.

Det vi ser som omöjligt i våra liv p g a våra brister,
det vi kanske har velat ge upp hoppet om, det
kommer att förändras om vi bara låter Ordet få
ingång i  hjärtat! Det tycker jag är trösterikt.

Ett talesätt från bibelns Ordspråksbok är att "så som
en människa tänker i sitt hjärta sådan är hon. Och
Guds Ord lovar här att det kommer att förändra oss
sakta, under tiden från att vi tillåter säden att komma
i jorden till dess att fullt vete är bildat i axet.

Vi behöver aldrig, ska aldrig, gräva upp sädeskornet -
för att se "om det hänt något ännu". Vi ska bara vila
i att Guds Ord gör sitt verk.