Av Hans P Lindblad
En gymnasiekamrat berättade i höstas att han skulle vara följeslagare i Palestina och undrade om jag/vi (klasskamrater) ville ha information. Jag svarade ja på frågan.
Nedan finns svar på ett påstående som han gjorde i sitt följeslagarbrev, och det är ett juridiskt svar på Israels folkliga rätt till sitt land enligt världens lagar.
Följande skrev min vän i sitt första brev:
”En bosättning är en by eller stad av hus som bebos av israeler, och som i strid mot folkrätten, byggts på palestinsk mark, som sedan 1967 ockuperats av Israel.”
Israel bryter inte alls mot folkrätten, det är helt enkelt inte sant, men det sägs så ofta att de flesta tror på lögnen. Men det går enkelt att kontrollera.
Folkrätten är en rättsordning mellan stater grundad dels på sedvanerätt och mellanstatliga avtal som sakta utvecklats genom åren.
En konvention slöts i Haag 1907 och efter andra världskriget slöts i Genève 1949 flera ytterligare konventioner, som inte blivit ratificerade. Men det var på San Remo-konferensen 1920, med delegater från det nybildade Nationernas Förbund (NF), som viktiga beslut togs om speciellt Mellanöstern. Där beslutade man bland annat att överlåta det Palestinska Mandatet, som tillhört turkarna, till Storbritannien. En överenskommen text bekräftades av rådet för NF den 24 juli 1922, som började gälla i september 1923.
Man beslutade där att etablera ett nationellt hemland i Palestina för det judiska folket. I dess artiklar beslutades bl.a.:
- Hur Storbritannien skulle agera (regelverk) för att upprätta det judiska nationella hemmet.
- Hur man skulle underlätta judisk invandring.
- Att ingenting av det palestinska territoriet på något sätt sätts under främmande regerings makt.
- Inte någon gång nämns araberna i regelverket som ett specifikt folk.
För araberna gavs politisk rätt i form av självbestämmande av NF i fyra mandatdelar, Libanon, Syrien, Irak och Transjordanien (nuv Jordanien).
Eftersom San Remo-dokumentet skrivits under av Storbritannien och av Nationernas Förbund är det ett bindande avtal enligt internationell lag.
Dessutom så övertog FN befintliga rättsinstrument från NF 1946, då det upphörde som organisation, enligt kapitel 7 artikel 80, därmed är San Remo-konferensens beslut fortfarande giltiga idag som internationell lag.
En princip i folkrätten under 1900-talet har blivit att aggression inte tillåts som grund för giltigt förvärv av territorium, krig ska alltså ”inte löna sig”. Exempel är Argentinas erövring av Falklandsöarna och Iraks av Kuwait, där FN sanktionerade en återerövring av båda länderna som var grundad på folkrätten.
Vad är orsaken till att Israel sedan 1967 kontrollerar Västbanken?
Kriget började den 5 juni. PLO och Syrien hade stridit med Israel sedan början av maj. Egypten blockerade Tirana-sundet och dess trupper närmade sig Israel söderifrån. Egypten krävde dessutom att FN:s fredsbevarande styrka drog sig undan. Jordanien och Irak anslöt sig till den Syriska och Egyptiska alliansen och Israel var därmed omringat och mycket sårbart med sin lilla yta och det smalaste stället endast 14 km brett. Israel skulle inte klara en samlad arabisk attack, så man valde metoden, ”anfall är bästa försvar” och anföll Egypten tidigt på morgonen.
Under det första dygnet av kriget, då världen väntade på att Israel skulle krossas av övermakten, talade statsminister Tage Erlander i ett extra insatt radioinslag. Han manade världssamfundet att stå på det angripna Israels sida för att försvara små stater mot anfall från dess stora grannar.
Olika åsikter har ventilerats under åren om vem som egentligen började kriget, men de flesta historiker och bedömare delar Erlanders åsikt och är av åsikten att grannstaterna stod i begrepp att utplåna Israel och därför att Israel genom sitt snabba anfall mot Egyptens flygvapen i ett tidigt skede fick herravälde över luften och med detta räddade landet.
Israel ville skriva ett fredsavtal efter kriget, men det ville inte arabstaterna. FN:s säkerhetsråd antog enhälligt resolution 242 och uppmanade Israel att dra sig tillbaka från ockuperat territorium. Resolutionen slår också fast skyldigheten att respektera bl.a. att alla stater i området har rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser.
Israel gick med på att dra sig tillbaka från ockuperade områden om deras grannar erkände Israels existens och röstade för resolutionen. Arabstaterna röstade emellertid nej.
I en senare konferens 1967 i Sudan enades arabledarna om tre NEJ:
Nej till att förhandla med Israel.
Nej till att sluta fred med Israel.
Nej till att erkänna Israel.
Israel har sedan detta kriget ändå återlämnat 93% av de områden som de erövrade. Sinaihalvön till Egypten och Gaza till den Palestinska myndigheten.
Jordanien har förklarat att de avstår sitt anspråk på Västbanken.
Efter Oslo avtalen på 1990-talet mellan israeler och palestinier så är Västbanken uppdelad i tre olika zoner.
I område A ingår alla palestinska städer förutom en liten del av Hebron. I A områdena har palestinierna full kontroll, både civilt och säkerhetsmässigt, och israeler har inte ens rätt till tillträde. Området omfattar 55% av Västbankens befolkning och 17% av dess areal.
I område B så har den Palestinska myndigheten total civil och polisiär kontroll, men israeliska styrkor ligger förlagda på obebodda ställen. Ytan är 24% av Västbanken.
Område C har däremot Israel, enligt överenskommelsen, full kontroll över. Det är i huvudsak obebodda områden och där bor 4% av Västbankens befolkning och det är då följaktligen 59% av dess yta.
Men för att förstå den komplexa helheten måste vi också förstå vad som skett under ett längre tidsperspektiv, jag ska inte börja vid skapelsen eller med Abraham :-), utan lite närmre i tid.
Det område som hette Israel, men som romarna på 100-talet gav namnet Palestina, härskades av det osmanska imperiet i 400 år. Det osmanska imperiet bröt samman i första världskriget.
Det område som idag vanligtvis kallas Västbanken, Bibelns Judéen och Samarien, behärskades alltså av turkarna fram till 1918. Det kom att ingå i det brittiska mandatet under Nationernas Förbund.
Större delen av det brittiska mandatet tillföll araberna under ledaren Abdullah, trots tidigare löfte om att det skulle tillfalla judarna, och landet Transjordanien skapades.
Judarna accepterade den lilla del av det kvarvarande landområdet som FN tilldelade dem efter sitt beslut 1947, men araberna accepterade inte en judisk stat.
Engelsmännen lämnade området i maj 1948 och den 14 maj utropade Israel en självständig stat.
Dagen efter anföll de omgivande arabiska grannarna den nybildade staten, och de sa till sina arabiska bröder som bodde i landet att lämna det för en kort tid, tills det är erövrat, vilket det inte blev. Därav så finns alla flyktingar som är araber, men som förvägras assimilering i de länder de flydde till.
Den jordanska Arablegionen, utbildad av britterna, erövrade Västbanken, vilken bekräftades i ett stilleståndsavtal med Israel 1949. Transjordanien blev Jordanien och var ett av de länder som försökte utplåna Israel i sexdagarskriget 1967, där de förlorade Västbanken till Israel.
Det finns alltså ingen lång arabisk historia där de behärskade Västbanken, eller andra delar av Israel, utan det behärskades av turkarna under 400 år, därefter av britterna och sedan ockuperades det av Transjordanien under anfallskriget 1948. Slutligen så har Israel haft kontrollen sedan 1967 och det är nu uppdelat i tre områden med dess inskränkningar.
Ockuperar Israel egentligen Västbanken?
Man bör först vara medveten om att ockupation är en teknisk term som inte betecknar något olagligt eller stridande mot folkrätten. Fjärde Haagkonventionen definierar ockupation som att ett område faktiskt befinner sig under den fientliga arméns herravälde. Det innebär att ockupanten tar över den lagliga makten.
Västbanken var under jordansk kontroll sedan arabstaternas anfallskrig 1948 mot Israel. Strikt folkrättsligt hade Transjordanien, som det då hette, inte förvärvat området på ett rätt sätt, eftersom det förvärvades genom ett anfallskrig. När britterna lämnade sitt mandatområde 1948 så kunde Västbankens territorium betecknas som ”herrelöst land”.
Transjordaniens erövring 1948 skedde genom ett erövringskrig, men Israels erövring 1967 var resultatet av ett försvarskrig och den folkrättsliga principen att krig inte ska löna sig får anses gälla bara för anfallskrig.
Krig för att försvara sig mot anfall är tillåtet enligt folkrätten, även om det är ovanligt att man förvärvar territorium i ett försvarskrig.
Man kan därför säga att Israels erövring av Västbanken är ett giltigt förvärv av territorium. Som tidigare skrivits är ockupation i sig självt på inget sätt olagligt, men det som gör denna ockupation speciell är inställningen hos mäktiga delar av motståndarsidan, att de vill utplåna ”ockupanten” och att vägra erkänna dess existens.
Det har däremot inte i folkrättspraxis fastställts om man i försvarskrig kan giltigt förvärva territorium, som Israel skulle kunna åberopa vid en tänkt annektering av Västbanken.
Av ovanstående redovisning kan vi fastslå att det ofta förekommande talet om att Israel handlar olagligt eller omoraliskt orätt i fråga om ”ockupationen” saknar grund i folkrätten och i historien. Detta gäller oavsett om man vill kalla Israels kontroll över Västbanken för ockupation eller ej.
Det kan också nämnas att ovanstående har prövats rättsligt i bl.a. Frankrike.
De två bolagen Alstom och Veolia stämdes av palestinska organisationer för att de byggt den nya spårvagnslinjen i Jerusalem på ”ockuperad palestinsk mark”.
Domstolsutslaget finns att läsa på www.dreuz.info och har titeln Missing Peace.
Frankrike är ju inte neutralt gentemot Israel, därför är domstolsutslaget särskilt intressant. Domstolens utslag har förbigåtts med tystnad i våra vanliga media eftersom det går emot den gängse uppfattningen om ”ockupationen”.
De palestinska organisationerna åberopade en massa artiklar ur den fjärde Haagkonventionen och Genèvekonventionen.
Domstolens utslag blev att: Israel är i sin fulla rätt eftersom att den legitima rätten övergått i ockupantens händer så skall den senare återställa och se till, så långt det är möjligt, att allmän ordning och säkerhet upprätthålls, om de inte förhindras av lagar som gäller i landet (artikel 43 i fjärde Haagkonventionen från 1907).
Domstolen förklarade därmed varför ockupationen inte bryter mot någon internationell lag.
Det finns naturligtvis oändligt mycket att skriva i denna fråga, men trots att texten blev längre än jag först tänkt mig, så har jag ändå försökt beskriva en komplex process kortfattat.
Israel gör alltså inget olagligt när man bygger på mark i C-områdena. Israel har i princip rätt att annektera hela Västbanken utan att det skulle bryta mot folkrätten.
Israel bryter alltså inte alls mot folkrätten:
- Israel tilldelades landet i San Remo-avtalet, som fortfarande är gällande internationell lag.
- Araberna har inte haft någon långvarig stadsbildning i området.
- Araberna vägrar att acceptera Israel som land, trots FN:s beslut.
- Arabstaterna erövrar Västbanken i ett anfallskrig och ockuperar det mot den internationella folkrätten.
- Israels försvarskrig 1967 innebar att Israel intog Västbanken, vilket inte var olagligt eller stred mot folkrätten.
- Israel har all rätt i världen att bygga på C-området enligt San Remoavtalet, men även enligt de senare Oslo-avtalen.
Kuriosa:
Den tidning som idag heter Jerusalem Post grundades 1932 av judiska sionister, dess namn var Palestine Post! De hade detta namn på tidningen ända fram till 1950.
Hans P Lindblad
TV-producent, www.fokus-israel.org/
