I Lukas Evangelium 15:e
kapitlet finner vi Jesu lik-
nelse om den förlorade
sonen.
Det finns 3 huvudaktörer
i liknelsen. En fader och
två söner.
En son begär sin del av
arvet och ger sig iväg
"bort från fadershuset".
Den andre sonen stannar
hos fadern och gör tjänst
"på gården".
Den son som gett sig iväg
lever vad han tror är livet.
Men - sanningen hinner i-
kapp honom. Till slut är han
pank, och får ta jobb med
att sköta svin (ingen hög
status för en judisk man).
Han kommer till besinning,
står det. Han bestämmer
sig för att återvända hem.
Han har ett väldigt flyt; på
så sätt att det är fadern
han möter först, och inte
äldstebrodern.
Där hade han annars varit
ett lätt byte. Han har ju
nämligen i sinnet att åter-
vända inte som son utan
som tjänare. Han ser son-
skapet som avslutat..
Om han mött äldstebrodern
först, en broder som aldrig
förstått faderns omsorg - en
broder som tjänat fadern
mer som tjänare än son,
så hade det varit stor risk
att brodern hade uppmun-
trat honom till en falsk om-
vändelse - att följa lagen;
För man kan ju inte leda
någon längre än man själv
kommit. Samtidigt var äldste-
brodern även avundsjuk på
sin brors eskapader ute i
världen, han höll sig ifrån
de samma; men inte av kär-
lek till fadern utan i fruktan
för fadern.
Den hemvändande sonen
var i stor risk att bli en pro-
selyt från synd till lag. Det
vill säga från synd till synd.
Omvändelse är ett mycket
viktigt begrepp. Men man
omvänder sig inte till lagen
utan till fadern. Det är sen
fadern som helgar sedan
man lärt känna faderns
hjärta.
Den här hemvändande
sonen hade en fader som
längtade efter honom så
oerhört starkt. Fadern såg
honom redan på långt av-
stånd. Det berodde på att
fadern varje dag sedan
många år spanade bort
efter vägen, och den här
dagen fick hans hjärta liv,
hans son kom gåendes.
Han skyndade sonen till
mötes. Kysste honom.
Han tog fram en ny fin
klädnad. Och sist fick han
ringen på fingret, faderns
auktoritet delegerad.
Sonen blir helt tagen. Han
tänkte att han inte var värd
att komma hem. Han hade
varit nöjd att arbeta som
en tjänare. Men faderns
räddningsplan var något
så mycket större.
Sénsmoralen i denna lik-
nelse förstår vi nu. Galater-
brevet varnar oss i våra
församlingar för att inte
leva i uppenbarelsen av
Guds nåd. Om vi inte lever
i nåden själva kan vi inte
föra människor till Fadern,
och då har vi missat allt,
då är det inte längre sann
kristen tro.
Varje människa har sin
väg med Gud. Två per-
soner i samma ålder, till
det yttre till synes lika
mogna, kan vara på helt
olika plan i sina liv.
Det är inte vi som ska
tala om hur de ska följa
lagen. Vi ska föra var
människa inför Kristus.
Det är han som för oss
har blivit till både rätt-
färdighet, helgelse och
förlossning. Dvs allt.
Till sist. Det fanns inte
bara en förlorad son i
denna av Jesus förmed-
lade liknelse, utan två.
/Björn Hellman
No comments:
Post a Comment