Bland välmenande kristna, ibland hela samfunds-
rörelser, finns en bekännelse att som kristen är man
en syndare frälst av nåd.
Uttrycket är minst sagt missvisande; helt enkelt en
felaktig lära, och man undrar hur de som uttrycker
sig så, kan rätt uppskatta Jesu dyrbara frälsning.
Bibeln lär oss att vi var syndare innan vi tog emot
Jesus som vår frälsare. Bibeln lär vidare att Jesus
blev gjord till synd i vårt ställe, för att vi skulle
bli rättfärdighet från Gud.
Romarbrevet 5 säger att vi har blivit rättfärdig-
gjorda av tro, att vi inte alls är syndare längre i
vår natur sedan vi tagit emot Jesus.
Vi har alltså inte bara förklarats rättfärdiga - som
under det gamla förbundet, där Kristus ännu inte
hade utplånat synden, som bibeln säger att han har
gjort.
"I Kristus" är ett bibliskt återkommande begrepp,
och det är I Kristus som synden är utplånad.
Bibeln säger att om någon är i Kristus så är han en
ny skapelse. Detta är inte fin poesi - utan krass
verklighet.
Om vi fortfarande skulle vara syndare till vår natur
så skulle vi inte kunna vara Guds barn. Barn har ju
samma natur som sina föräldrar.
Bibeln säger faktiskt, för någon kanske lite hår-
resande, att vi blivit delaktiga av gudomlig natur
när vi levandegjorts med Kristus (2 Petrus brev).
Gud skulle inte heller kunna bo i oss om vi var
syndare (och inte barn), på det sätt som bibeln be-
skriver att han gör.
Bibeln lär nämligen att som kristna har vi blivit
den helige Andes (vandrings-)tempel, tabernakel,
och att Gud bor i oss och vill uppenbara sig genom
oss för omvärlden.
I vilken del av templet i det gamla förbundet up-
penbarade sig Gud? I det allra heligaste dit bara
översteprästen fick ha tillträde.
Guds Ande har i frälsningen, när vi blev födda på
nytt, levandegjort vår mänskliga ande. Anden bor
nu i vårt innersta, i vår egen ande.
Detta är något unikt, en hemlighet som varit be-
varad, men som uppenbarats i och med församling-
ens födelse.
Tabernaklet och det fysiska templet i Jerusalem före-
bildade just det som vi idag vandrar i som kristna.
Jesus säger om Johannes Döparen att ingen större
profet hade funnits under det gamla förbundet,
men - säger Jesus, den minste i himmelriket är lik-
väl större än Johannes.
Detta har som vi förstår inte med tjänst och kraft
att göra - utan med identitet; att vara Guds barn
är en unik hög ställning i nya förbundet i Kristus.
Psaltaren 8 säger att "av spenabarns mun har Gud
upprättat en makt" till att nedslå fienden.
Hebreerbrevet säger att Mose var trogen som
tjänare i Guds hus, men Kristus var trogen som
Son (arvinge).
Vi vet att Jesus inte blygs för att kalla oss bröder,
och vi är Kristi medarvingar. Mose var tjänare
men aldrig barn till Gud, vi kristna är barn till
Gud.
Det judiska templet som det beskrivs i GT be-
stod av 1/ det allra heligaste 2/ det heligaste, och
3/ hedningarnas förgård.
Människan är också tredimensionell, eller hur
man nu ska uttrycka det. Enligt bibeln är vi ande,
själ och kropp, räknat inifrån och ut och i direkt
jämförelse med templets delar ovan;
1/ Bibeln säger att Anden vittnar med vårt in-
nersta, vår pånyttfödda ande att vi är Guds barn.
2/ De problem vi fortfarande kämpar med som
kristna har med vår själs helande/helgelse att göra.
3/ När Anden mer och mer får dominera vår själ
så syns Gud för vår omvärld, genom att hans
härlighet strålar ut från oss genom den yttre och
synliga delen av vår varelse, vår kropp, i form
av Andens frukter, och genom de Kristi gärningar
vi utför med våra kroppsliga lemmar.
Om rättfärdiggörelsen genom tron på Kristus
finns oerhört mycket mer att säga, den är starkt
underbyggd i skriften.
Läran är helt enkelt grundläggande för att för-
samlingen ska byggas upp till ett sant tempel i
Herren, för att församlingen ska bli fri från
fruktan.
Fruktan är enligt bibeln (Joh brev) alltid en
fruktan för straff (från Gud). Vi kommer i Kristus
inte under någon dom, Jesus blev ju dömd i vårt
ställe, utan vi har genom tron övergått från
döden till livet.
Genom förståelsen av vår rättfärdiga identitet kan
vi bli sant ödmjuka och hålla Gud för trovärdig.
Vi kan frimodigt bemöta varje dömande anklagelse
från Satan (brödernas åklagare) med att säga att
"den du talar till Satan är redan död och begraven
med Kristus - just på grund av alla de synder du
påtalar"!!
I Kristus vägrar vi att längre lyssna på uppfostran
från Satans håll, som vill göra oss till antingen
syndare ute i världen eller laglydiga fariséer.
Istället lyssnar vi till Andens stilla underbara röst,
när han undervisar oss, tröstar oss, uppmuntrar oss -
eller för den delen förmanar oss.
Andens röst innehåller aldrig fruktan och trycker
aldrig ner någon. Genom träning att lyssna till
Anden och lyda Andens fostran, Anden som för-
medlar från den Gode herden (en annans röst följer
fåren alls icke), kan vi träna upp ett rent och gott
gott samvete.
Ett rent samvete är den absolut bästa, helt nöd-
vändiga plattformen för en växande tro på Gud
och för att leva i trohet mot Gud.
När Paulus i Apg 23 står inför översteprästen, så
säger Paulus att "jag har intill denna dag tjänat Gud
med ett i allo gott samvete". Det blev för mycket
för översteprästen, som nästan reflexmässigt såg
till att Paulus fick ett hårt slag över munnen.
Översteprästen hade troligtvis försökt lyda Gud på
ett lagiskt sätt hela sitt liv och hans samvete hade
aldrig vittnat för honom, utan bara vittnat mer och
mer om att om du ska lyda lagen så räcker det
att du felar endast i ett - så är du skyldig i allt.
Vilken frustration att vara "religiös", och bara
komma längre och längre bort från Gud ju mer
man försöker vara lydig. Detta för att man försöker
åstadkomma det i egen kraft, till egen berömmelse.
Tack gode Gud att vi just genom lagen har fått dö
bort från lagen - för att istället leva för Gud
genom nåden i Kristus Jesus.
Och att vår helgelse inte är att lyda en anklagelse-
skrift (lagen), utan vår helgelseprocess utgår från
att vi redan är rättfärdiggjorda av tro på Jesus
från första stunden när vi tar emot Jesus - av
endast nåd.
Älskade av vår Far. Abba sa Jesus om Gud, det
betyder pappa!
Björn Hellman
rörelser, finns en bekännelse att som kristen är man
en syndare frälst av nåd.
Uttrycket är minst sagt missvisande; helt enkelt en
felaktig lära, och man undrar hur de som uttrycker
sig så, kan rätt uppskatta Jesu dyrbara frälsning.
Bibeln lär oss att vi var syndare innan vi tog emot
Jesus som vår frälsare. Bibeln lär vidare att Jesus
blev gjord till synd i vårt ställe, för att vi skulle
bli rättfärdighet från Gud.
Romarbrevet 5 säger att vi har blivit rättfärdig-
gjorda av tro, att vi inte alls är syndare längre i
vår natur sedan vi tagit emot Jesus.
Vi har alltså inte bara förklarats rättfärdiga - som
under det gamla förbundet, där Kristus ännu inte
hade utplånat synden, som bibeln säger att han har
gjort.
"I Kristus" är ett bibliskt återkommande begrepp,
och det är I Kristus som synden är utplånad.
Bibeln säger att om någon är i Kristus så är han en
ny skapelse. Detta är inte fin poesi - utan krass
verklighet.
Om vi fortfarande skulle vara syndare till vår natur
så skulle vi inte kunna vara Guds barn. Barn har ju
samma natur som sina föräldrar.
Bibeln säger faktiskt, för någon kanske lite hår-
resande, att vi blivit delaktiga av gudomlig natur
när vi levandegjorts med Kristus (2 Petrus brev).
Gud skulle inte heller kunna bo i oss om vi var
syndare (och inte barn), på det sätt som bibeln be-
skriver att han gör.
Bibeln lär nämligen att som kristna har vi blivit
den helige Andes (vandrings-)tempel, tabernakel,
och att Gud bor i oss och vill uppenbara sig genom
oss för omvärlden.
I vilken del av templet i det gamla förbundet up-
penbarade sig Gud? I det allra heligaste dit bara
översteprästen fick ha tillträde.
Guds Ande har i frälsningen, när vi blev födda på
nytt, levandegjort vår mänskliga ande. Anden bor
nu i vårt innersta, i vår egen ande.
Detta är något unikt, en hemlighet som varit be-
varad, men som uppenbarats i och med församling-
ens födelse.
Tabernaklet och det fysiska templet i Jerusalem före-
bildade just det som vi idag vandrar i som kristna.
Jesus säger om Johannes Döparen att ingen större
profet hade funnits under det gamla förbundet,
men - säger Jesus, den minste i himmelriket är lik-
väl större än Johannes.
Detta har som vi förstår inte med tjänst och kraft
att göra - utan med identitet; att vara Guds barn
är en unik hög ställning i nya förbundet i Kristus.
Psaltaren 8 säger att "av spenabarns mun har Gud
upprättat en makt" till att nedslå fienden.
Hebreerbrevet säger att Mose var trogen som
tjänare i Guds hus, men Kristus var trogen som
Son (arvinge).
Vi vet att Jesus inte blygs för att kalla oss bröder,
och vi är Kristi medarvingar. Mose var tjänare
men aldrig barn till Gud, vi kristna är barn till
Gud.
Det judiska templet som det beskrivs i GT be-
stod av 1/ det allra heligaste 2/ det heligaste, och
3/ hedningarnas förgård.
Människan är också tredimensionell, eller hur
man nu ska uttrycka det. Enligt bibeln är vi ande,
själ och kropp, räknat inifrån och ut och i direkt
jämförelse med templets delar ovan;
1/ Bibeln säger att Anden vittnar med vårt in-
nersta, vår pånyttfödda ande att vi är Guds barn.
2/ De problem vi fortfarande kämpar med som
kristna har med vår själs helande/helgelse att göra.
3/ När Anden mer och mer får dominera vår själ
så syns Gud för vår omvärld, genom att hans
härlighet strålar ut från oss genom den yttre och
synliga delen av vår varelse, vår kropp, i form
av Andens frukter, och genom de Kristi gärningar
vi utför med våra kroppsliga lemmar.
Om rättfärdiggörelsen genom tron på Kristus
finns oerhört mycket mer att säga, den är starkt
underbyggd i skriften.
Läran är helt enkelt grundläggande för att för-
samlingen ska byggas upp till ett sant tempel i
Herren, för att församlingen ska bli fri från
fruktan.
Fruktan är enligt bibeln (Joh brev) alltid en
fruktan för straff (från Gud). Vi kommer i Kristus
inte under någon dom, Jesus blev ju dömd i vårt
ställe, utan vi har genom tron övergått från
döden till livet.
Genom förståelsen av vår rättfärdiga identitet kan
vi bli sant ödmjuka och hålla Gud för trovärdig.
Vi kan frimodigt bemöta varje dömande anklagelse
från Satan (brödernas åklagare) med att säga att
"den du talar till Satan är redan död och begraven
med Kristus - just på grund av alla de synder du
påtalar"!!
I Kristus vägrar vi att längre lyssna på uppfostran
från Satans håll, som vill göra oss till antingen
syndare ute i världen eller laglydiga fariséer.
Istället lyssnar vi till Andens stilla underbara röst,
när han undervisar oss, tröstar oss, uppmuntrar oss -
eller för den delen förmanar oss.
Andens röst innehåller aldrig fruktan och trycker
aldrig ner någon. Genom träning att lyssna till
Anden och lyda Andens fostran, Anden som för-
medlar från den Gode herden (en annans röst följer
fåren alls icke), kan vi träna upp ett rent och gott
gott samvete.
Ett rent samvete är den absolut bästa, helt nöd-
vändiga plattformen för en växande tro på Gud
och för att leva i trohet mot Gud.
När Paulus i Apg 23 står inför översteprästen, så
säger Paulus att "jag har intill denna dag tjänat Gud
med ett i allo gott samvete". Det blev för mycket
för översteprästen, som nästan reflexmässigt såg
till att Paulus fick ett hårt slag över munnen.
Översteprästen hade troligtvis försökt lyda Gud på
ett lagiskt sätt hela sitt liv och hans samvete hade
aldrig vittnat för honom, utan bara vittnat mer och
mer om att om du ska lyda lagen så räcker det
att du felar endast i ett - så är du skyldig i allt.
Vilken frustration att vara "religiös", och bara
komma längre och längre bort från Gud ju mer
man försöker vara lydig. Detta för att man försöker
åstadkomma det i egen kraft, till egen berömmelse.
Tack gode Gud att vi just genom lagen har fått dö
bort från lagen - för att istället leva för Gud
genom nåden i Kristus Jesus.
Och att vår helgelse inte är att lyda en anklagelse-
skrift (lagen), utan vår helgelseprocess utgår från
att vi redan är rättfärdiggjorda av tro på Jesus
från första stunden när vi tar emot Jesus - av
endast nåd.
Älskade av vår Far. Abba sa Jesus om Gud, det
betyder pappa!
Björn Hellman
No comments:
Post a Comment