Thomas Leopold

Thomas Leopold fick på 1700-talet, i Sverige, sitta i
fängelsehåla i närmare 43 år - för att han predikade
om troendedopet och inte kunde stå för barndopet.

Han ansåg att Bibeln lär att man döper sig som en
följdhandling av att man själv personligen tagit
ställning för Jesus.

Thomas dog i isoleringscellen 77 år gammal år
1771. Han fick inte begravas på kyrkogården utan
fick plats bland de bannlysta.

År 1809 infördes religionsfrihet i Sverige.

Intressant artikel om vad det kostat människor även
i Sverige att stå för sin tro. Det fanns ett starkt å-
siktsförtryck från Svenska Kyrkan mot de som hade
åsikter om kyrkans lära.

Kan ett sådant läge uppstå igen? Idag omfattar den
Svenska kyrkan (som numera är fristående från
staten) och andra samfund mer och mer av lära som
inte stämmer med Bibelns och Jesu undervisning.
Allt för att anpassa sig efter tidsandan och kunna
inrymma så många medborgare som möjligt.

Man kan se samma tendens till lärokompromisser
utöver Europa och världen när det gäller officiella
statskyrkor och även allmänkyrkligt.

Det ropas idag efter tolerans, mot allt och alla.
Kärlek får inte längre vara tillrättavisande utan allt
som sker i den nyuppfunna definitionen av kärlek
ska accepteras.

Men om någon idag har en fast åsikt som skiljer sig
från gängse uppfattning i en toleransfråga - då möts
man ofta av en oerhörd intolerans.

-----------------------------------

På Bohus fästning

På Bohus fästning utkämpades den grymmaste

kampen för religionsfriheten. Thomas Leopolds livs-

öde är utan motstycke i Sveriges kyrkohistoria.

På Bohus fästning utanför Kungälv utkämpade han

en ytterst hård och omänsklig kamp under 1700-

talet för religionsfriheten.

Ensam och isolerad, bland förbrytare, ödlor, ormar

och råttor i de fuktiga och mörka fästningsvalven

led han för sin tro på vuxendopet.

Om han avsade sig sina "tokiga religionsidéer" skulle

han bli en fri man. Men Leopold var obeveklig.

Under 43 år hölls han fängslad.

Bohus fästning vid Kungälv tillhör en av de absoluta

sevärdheterna. Som gränsfästning mellan Sverige

och Norge fick Bohus fästning utstå mycket.

Borgen belägrades fjorton gånger utan att fienden

lyckades inta den. Bohus fästning är idag en ruin.

Trots det så reser den sig ändå som ett monument

över okuvlig segervilja vid infarten till Kungälv.

Vad många inte vet är att just här, innanför dessa

murar, utkämpades den grymmaste kampen för tros-

friheten i vårt land. Det var här som radikalpietisten

Thomas Leopold under 1700-talet satt för sin tro.

Av sitt 77-åriga liv, tillbringade Thomas de sista 43

åren i fängelse. Av dem satt han 32 år i Bohus

fästning.

Den behandling han utsattes för var ytterst hård
och omänsklig. Men han efterlämnar ett arv som
är omistligt religionsfriheten. 

Pietismen

Pietismen intåg i vårt land under slutet av 1600-

talet medförde en ny andlig frigörelse. De konserv-

ativa pietisterna uppträdde i allmänhet ej mot

Svenska kyrkan.

Annorlunda var det med de radikala pietisterna,

som framträdde under senare hälften av 1720

talet. De vände sig mot den vedertagna läran.

I sin starka reaktion mot allt ceremoniellt och

hävdvunnet gick de ibland till ytterligheter. Deras

kamp för andlig frigörelse blev hård.

Thomas Leopold föddes den 15 december 1693

på gården Snäckestad, nordost om Kristianstad.

Hemmet var fattigt, men barnen fick en god upp-

fostran.

Thomas far, Sigfrid Leopold, var provinsialläkare

i Kristianstads län. Han kom från Tyskland. Redan

i Tyskland hade Sigfrid Leopold kommit i beröring

med, och påverkats av, de andliga strömningar

som där bröt fram.

Det var i synnerhet den innerliga mystiken som

fångade honom. När han sedan flyttade till det

ortodoxa Sverige, tog han en del litteratur med

sig. Skrifter som här ansågs som mycket farliga

och som var förbjudna att införa.

Thomas Leopold tog djupa intryck av sann och

levande pietism i sitt föräldrahem. Men det var

först vid universitetsstudierna i Lund som han blev

väckt.

Vid universitetet anordnades en disputation över

pietismen. Rent formellt anfördes många skäl både

för och emot.

Under denna diskussion gick det upp ett ljus för

Leopold. Han blev väckt och fick uppleva synder-

nas förlåtelse. Han blev pietist. Nu började en

annan kamp för den unge studenten;

Skulle han bli kvar vid denna akademi och ta del

av all själsdödande visdom. Det var en samvets-

fråga. Han samlade ihop sina få tillhörigheter,

Bibeln och några pietistiska uppbyggelse böcker

och lämnade Lund.

På den lilla ön Hanön, två mil söder om Karlshamn

vistades han en längre tid. Han var ensam och i

stilla bön. Han forskade i Ordet och andlig litteratur.

Det blev en skola för honom av allra största be-

tydelse. Det var här han utrustades med kraft som

sedan bar honom genom fyra decennier med av-

grundsdjupa lidande.

Denna förberedande skola pågick under 5-6 år.

Under den tiden genomgick han en utveckling åt

det radikala hållet. Han blev radikalpietist. 


Barndopet mänskligt påhitt

Han reagerade starkt mot lundateologernas skol-

astik och stela formalism. Han intog en starkt

kritisk hållning mot Sveriges officiella kyrka med

alla dessa ceremonier och formväsen.

Han blev till exempel övertygad om att barndopet

blott är ett mänskligt påhitt, att nattvarden ej var

avsedd för de ogudaktiga, att den allmänna guds-

tjänsten såsom den i regel var utformad icke hade

någon verklig uppgift att fylla.

Hans tankar och åsikter var dynamit. Efter starka

påtryckningar återvände han så småningom till

studierna i Lund. Men nu med en helt annan

övertygelse.

I Lund fick Thomas Leopold en vapendragare i

smålänningen Johannes Stendahl som blev hans

första lärjunge. Tillsammans med Leopold gjorde

också han en livsinsats för religionsfriheten. 


Sinnesförvirring

Det första officiella vittnesbördet om Leopolds om-

vändelse får man av Lunds teologiska fakultets

protokoll för den 31 juli 1728.

Då meddelar fakultetens ordförande, Jacob Benz-

elius, att Leopold "olyckligtvis drabbat av ett slags

sinnesförvirring". De betyg studenten tidigare fått,

hade han nu återlämnat.

Saken kommer inför akademiska konsistoriet i Lund.

Därifrån görs förtvivlade försök att bringa de två

studenterna till "sunda vätskor" igen.

Ett privat pietistmöte hos mjölnaren Anders Rasmus-

son blev droppen som fick bägaren att rinna över.

Stadsstyrelsen ingrep och de två "förvirrade stud-

enterna" sattes i säkert förvar. Den 13 december

1728 ställs de två inför sina andliga domare.

Efter diverse förhör sänds så en skrivelse till uni-

versitetskanslern. Den 22 januari 1729 läggs

ärendet fram i riksrådet. Kung Fredrik I var när-

varande, då den viktiga frågan behandlas.

Efter några månaders bollande med frågan kommer

domen: "Thomas Leopold och Johannes Stendahl är

från sina sinnen. Enda lösningen att komma tillrätta

med dem är att förvara dem i offentligt rum. Den

ene kunde lämpligen skickas till Bohus fästning,

den andre till Varbergs fästning".

Så blev de ödesdigra namnen uttalade i riksrådet!

Den 14 april 1729 sattes de två radikalpietisterna

på varsin fångkärra. Den långa färden till Varberg

och Bohus startade.

De två kamraterna skildes åt för att aldrig mer här

i livet återse varandra. Thomas Leopold var 36 år

gammal när han vandrade de ödestunga stegen

upp mot Bohus fästning.

Anade han att han aldrig mer skulle bli en fri man,

när den tunga porten till fästningen slog igen och

vägen till frihet definitivt blev stängd ?

När Leopold kom till Bohus fästning, fanns där ett

50-tal fångar, förutom de 30 som från Marstrands

fästning skickats dit för tvångsarbete.

Besättningen uppgick till 72 man, varav 24 stod

på ständig vakt. Bland dessa förbrytare skulle han

tillbringa sitt liv. Bland tjuvar, dråpare och sådana

som dömts för blodskam.

Han fick också sällskap med ödlor, ormar, paddor,

för att inte tala om råttor, som brukade göra

fångarna sällskap i dessa mörka och fuktiga valv-

rum.

Många dog av hunger och fångarna led av skör-

bjugg. Någon ved och eldning var det aldrig frågan

om. Föreskrifter om eldning vintertid för fästnings-

fångar lämnades ej förrän år 1778.

Kyrkoherden Andreas Tranchelius i Kungälv fick

uppdraget att undervisa och försöka återföra

Leopold till Svenska Kyrkans rätta vägar. Men

kyrkoherdens försök var resultatlösa.

Midsommardagen 1730 skriver Tranchelius i sin

rapport : "Leopold förkastar barndopet allt

ivrigare. Han ropar högt ut sina kätterska mening-

ar, så att folket utanför ska höra det och lyssna."

Leopolds mission över muren blev för mycket för

prästerskapet i Kungälv. För att inte sången och

förkunnelsen från den farlige fången skulle nå

utanför muren, blev han placerad på en enslig

plats i fästningen.

Åren gick på Bohus fästning. Lidandet var o-

hyggligt. Rutinen bröts dock en gång om året;

När våren kom, träden började knoppas, fåglarna

sjöng ute i fästningsparken då fick han under

några korta minuter " känna på friheten ";

Leopold, hör du fåglarna ? Känner du doften av

våren ? Avsäg dig dina tokiga religionsidéer och

återvänd till Svenska kyrkans trygga lära, och

du är en fri man. Men Leopold var obeveklig. 


Hospitalshjon

Efter sju år i Bohus fästning fick Leopold uppleva

några år av "omväxling". En majdag 1736 sattes

han på fångkärra för transport till Kalmar fästning.

Fem år senare kom nästa flyttning. Denna gång

till Danvikens hospital i Stockholm. Radikalpietisten

placerades på dårhus.

Men på Danviken ansågs han alltför farlig. Smittan

från pietismen var för stark. Detta trots att han

hölls i enskilt förvaringsrum. Någon väckelse var

man inte öppen för där inte.

Den 29 januari 1746 sattes han på fångkärra igen

för fjärde gången under 17 år. Det fanns bara en

plats där isoleringen var hållbar - Bohus fästning.

Under de många år som nu följde hölls Thomas

Leopold helt isolerad. Inte ens själasörjarna be-

sökte honom. Han satt i sin mörka, fuktiga cell,

dit aldrig en stråle ljus trängde in.

Det enda som bröt mot den trista enformigheten

var fångpersonalens korta och nödvändiga på-

hälsning.

I december 1748 hade 20 år gått sedan han första

gången sattes i förvar. Detta "jubileum" förbigicks

i stillhet liksom den följande 10-årsperioden.

Julen 1763 stod för dörren och Thomas Leopold

fyllde 70 år. Jämnt hälften av livstiden hade han

suttit i förvar.

Efter 35 år i fängelse, på sin ålders höst, fick han

ytterligare ett generöst erbjudande. Om han bara

gav vika på några punkter: t.ex. läran om barn-

dopet, om nattvarden, om tusenårsriket.

Och om han godkände kyrkoceremonierna och

lovade att besöka den allmänna gudstjänsten;

då skulle celldörren öppnas och han blev en fri

man.

Men pietistens tro och övertygelse var ej knäckt.

Stilla, men utan tvekan, avgav han sitt svar.

Enligt slottspastorn var han oförbätterlig och för-

tappad.

Det sista beslutet om Leopolds öde togs: Han

skulle behållas på Bohus fästning. På morgonen

den 21 februari 1771 sker dock befrielsen för

Thomas Leopold.

Då lämnar hans ande den kropp som i 43 år

hållits fängslad, varav 32 år på Bohus fästning.

Då var Leopold 77 år gammal.

Intill slutet var han trogen sin övertygelse. Han

blev därmed en viktig förkämpe för den religions-

friheten som sedan kom 1809. 


Inga Kyrkklockor

Leopold var död. Nu borde väl ändå myndigheter-

nas bekymmer med honom var över. Men icke.

En kättare hade slutat sina dagar. Hur skulle då

begravningen äga rum ? Drygt en månad tog

man på sig att fundera.

Den 20 mars höll höga rådet sammanträde. Be-

slutet blev märkligt. Leopold skulle begravas i

stillhet och läggas vid sidan om kyrkogården.

Ingen person tilläts följa i begravningståg. Om

någon så gjorde skulle han få böta 200 daler i

silvermynt.

Inga kyrkklockor skulle ringa, inga tal hållas.

Fader vår och välsignelsen fick dock läsas.

Leopolds kropp lades på en plats för bannlysta.

Han var inte enligt kyrkans representanter värdig

att läggas i vigd jord.

Säkert fanns det en annan värdering av denne

Guds tjänare på högre ort!

Christer Thyr

Ord & Mening Nr 4 april 2001.

Bibeln till Alla