Förlåtelse

Den kristna kvinnliga förkunnaren Joyce Meyer har
sagt (ungefär) följande tänkvärda sanning;

Att inte förlåta någon som gjort dig illa - eller till

och med riktigt illa, det är som att tömma en flaska

gift i sin egen strupe, och tro att den som gjort en ont

är den som kommer att ta skada.

I Ordspråksboken i bibeln står att ett bittert sinne är

röta i benen. Benröta är en sjukdom;

Ords 14:30

Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv, men

bittert sinne är röta i benen.

När lärjungen Petrus frågar Jesus om det är tillräckligt

att sju gånger förlåta någon som gång på gång gör en

illa, så svarar Jesus att vi ska förlåta 7 x 70 gånger.

Vilket måste betraktas som att vi alltid ska förlåta oav-

sett vad vi utsätts för eller hur många gånger det sker.

Matt 18:21-22
Då trädde Petrus fram och sa till honom: ”Herre,

hur många gånger ska jag förlåta min broder,

om han syndar mot mig? Är sju gånger nog?

”Jesus svarade honom: ”Jag säger dig: Inte sju

gånger, utan sjuttio gånger sju gånger.

Huvudtanken med förlåtelse är naturligtvis inte att man

själv ska må bra, utan att man ska visa Guds kärlek och

förlåta som han har förlåtit oss. Jesus dog ju för våra

synder redan innan vi lärde känna honom och tog emot

hans förlåtelse. Han avkrävde inte att vi först bad om

förlåtelse för våra fel.

Jesus dog ju därmed också för alla de/ni som inte ens

vill ta emot Guds förlåtelse i Jesus under jordelivet.

Men det Jesus gjorde på korset blir till ingen nytta alls

för människor som inte ödmjukar sig och tar emot

Guds förlåtelse. De dör i sina synder och går evigt

förlorade.

Det visar att om jag förlåter någon innan den bett mig

om förlåtelse, så har den personen fortfarande ett an-

svar. Men min ovillkorliga förlåtelse skapar i det

osynliga en öppning i relationen istället för ett

ställningskrig.

Här en tänkvärd liknelse från Jesus själv i Matteus

evangelium som handlar om förlåtelsen;

Matt 18:23-35
Alltså är det med himmelriket, som när en kung

ville hålla räkenskap med sina tjänare. Och när

han började hålla räkenskap, förde man fram till

honom en som var skyldig honom tio tusen pund.

Men då denna inte kunde betala, bjöd hans herre

att han skulle säljas, även hans hustru och barn

och allt vad han ägde, för att skulden skulle bli

betald. Då föll tjänaren ner för hans fötter och sa:

’Ha tålamod med mig, så ska jag betala dig allt.’

Och tjänarens herre ömkade sig över honom och

gav honom fri och efterskänkte honom hans skuld.

Men när samme tjänare kom ut, träffade han på

en av sina medtjänare, som var skyldig honom

hundra silverpengar; och han tog fast denne och

grep honom vid strupen och sa: ’Betala vad du är

skyldig.’ Då föll hans medtjänare ned och bad

honom och sa: ’Ha tålamod med mig, så ska jag

betala dig.’ Men han ville inte, utan såg till att

sätta honom i fängelse, till dess han hade betalt

vad han var skyldig. Då nu hans medtjänare såg

det som skedde, tog de mycket illa vid sig och gick

och berättade för sin herre allt som hade skett. Då

kallade hans herre honom till sig och sa till honom:
’Du onde tjänare, allt vad du var skyldig efter-

skänkte jag dig, eftersom du bad mig om det.

Borde då inte du också ha förbarmat dig över din

medtjänare, som jag förbarmade mig över dig?’

Och i sin vrede överlämnade hans herre honom i
fångknektarnas våld, till dess han hade betalt allt

vad han var skyldig. Så skall också min himmelske

Fader göra med er, om I inte av hjärtat förlåter var

och en sin bror.”

Vi kan behöva hjälpa varandra att förlåta. Det kan ske
genom att vi lyssnar till och försöker förstå vad en
annan människa gått igenom, och ger den människan
gehör för det hon faktiskt har utsatts för. Det kan
finnas djupa sår. Sedan får vi leda allt vidare mot att
förklara förlåtelsens hemligheter.

Vi  kan  först behöva leda en  människa fram till
Jesus Kristus för att ta emot Guds förlåtelse för sin
egen del - med vilket följer en förståelse och insikt om
att vi alla har brustit i smått eller stort, och alla är i
behov av förlåtelse.

Björn Hellman