Utsorteringen av ofödda barn

En brännande och obekväm fråga i vårt samhälle är
utsorteringen av ofödda barn i moderlivet, där vi tar oss
rätten att avgöra vilka individer som ska få leva och vilka
som inte ska få leva. Det ofödda barnet har ingen röst
utan är helt utlämnat åt de som har det i sin vård och
om är ansvariga för att det blivit till - med den
uppmuntran eller det uteblivna stöd och den press som
omgivande samhälle bidrar med.

I de fall där, utifrån subjektiv bedömning, livssituationen
för barnets föräldrar inte ser ut att bli gynnsam, brister
samhället ofta i uppmuntran till att "behålla barnet" och
utövar inte så sällan press. Det kan vara så att det även
antas att det "inte skulle bli så bra för barnet om man
låter det födas".

Med de villkor vi sätter upp så är det många betydelsefulla
och uppskattade människor i vårt samhälle idag som inte
skulle ha blivit till - om dagens abortnormer följts. Ett
exempel kan vara fotbollsspelaren Christiano Ronaldo som
berättat om hur hans mor upplevde situationen svår när
hon blivit gravid och hon försökte framkalla abort; men
hon fick inte stöd av sin doktor och till slut födde hon
sin son.

Nu är det inte stjärnstatus eller produktivitet som ska vara
mätsnöret, det handlar om varje unik individs rätt att få
födas och leva. Oavsett allt annat.

 
En kampanj har nyligen uppmärksammats för
människor med Downs Syndrom. Den som vill vara med
och stödja kampanjen uppmanas att ta på sig två olika
strumpor för att visa på olikheten som ngt positivt. Ett fint
initiativ.

Samtidigt har tekniken gått "framåt" så långt att man idag
kan upptäcka Downs Syndrom på fosterstadiet och med
ganska hög grad av säkerhet - och undersökningar visar
att idag aborteras så gott som utan undantag alla foster
som upptäcks med troligt Downs Syndrom.

Hur ska detta uppfattas av dem det berör, deras syskon,
familjemedlemmar, vänner? Samhället visar med all
tydlighet att de egentligen inte är välkomna till världen om
de bär på denna olikhet, nu när man "kan välja".

Kan det vara så att med tekniken följer även ett tryck att
man bör göra abort - för samhällets skull och kanske för
barnets skull. Kan det vara så att tekniken och samhälls-
normer underlättar ett abortbeslut, medan ett beslut att
låta barnet leva har blivit svårare att fatta.

Frågan är hur mycket man uppmuntras av sjukvård och
samhälle att verkligen välja livet för sitt barn?

Känner varje par eller kvinna som hamnar i en sådan svår
situation att man får fullt stöd och uppmuntran att föda sitt
barn? Det är ju en svår situation man hamnar i vid ett
sådant besked, många känslor och tankar måste bearbetas,
och man kan inom relationen och i familje- och vänkrets
se annorlunda på situationen.

Som jag ser det finns det bara en väg och det är att "välja"
livet. Det är inte upp till oss att bestämma något i denna
fråga.

------------------------------

Nedan ett utdrag ur en tänkvärd artikel av Ruth Nordström
i tidningen Världen idag 2015-03-23:
Jag samtalade nyligen med en mamma som berättade att
hennes barn hade frågat om abort. Abortfrågan är komplex
och komplicerad. Hur förklarar man vad abort är – för ett
barn? Hur motiverar man skälen för abort – för ett barn?
Pojken hade frågat: ”Varför vill mammor göra abort?”
varpå mamman svarade: ”därför att mammorna vill slippa
barnet.” Pojken funderade över svaret. Och frågade: ”men
mamma, varför får man göra abort?” Och mamman svarar:
”därför att barnet är så litet.” Då blev det svårt för pojken.
”Men mamma, är det inte de små barnen vi borde skydda”?