Sunday, December 31, 2023
Gravitas | France Grounded Plane: Who are the Child sellers?
Svensken i konfrontation med antisemitism
Dr Patricia Green. December 2023 LORD'S Message
Saturday, December 30, 2023
Profettjänsten inom och utom församlingen
Thursday, December 28, 2023
Manuel Johnson /Powerful Supreme Court Vision 2024. D Trump
Tuesday, December 26, 2023
The UN uses a special scale when measuring Israel & Jews
Monday, December 25, 2023
Van Morrison: As I Walked Out
Sunday, December 24, 2023
Christmas Eve Service from Church International, Warrior, AL
Netanyahu Sends a Christmas Message to Christians
Douglas Murray: "Arabs don't care about Palestinians. They hate Jews."
Saturday, December 23, 2023
Jussi Björling - O Helga Natt / O Holy Night
Friday, December 22, 2023
What’s Next for Israel? Amir Tsarfati Lifestory & Interview
of what did forego October 7, the state
within the army, internal politics, the tries
toget rid of Bibi Netanyahu. And details
of the horror of what took place.
Thursday, December 21, 2023
Wednesday, December 20, 2023
IDF exposes massive Hamas' Elite Quarter tunnel network in Gaza Strip
I saw my daughter being kidnapped by Hamas
Tuesday, December 19, 2023
Monday, December 18, 2023
Sunday, December 17, 2023
Bob Dylan - Death Is Not the End (Official Audio)
Israel at War Day 72 | The Genius of Israel. Jews flooding to Serve..
Saturday, December 16, 2023
Herre, Lär oss att Be..
till Jesus;
Herre, lär oss att be,.. (Luk 11:1)
Jesus har just avslutat ett bönepass, och det verkar som
lärjungarna förstår att det måste finnas hemligheter
bakom Jesu framgångar. Jesus hade ju framgång - det
hände en del saker kring honom..
Det är då oerhört intressant att höra vad Jesus ska svara
på en önskan som "Herre lär oss att be.."
Jesus börjar med att undervisa om bönen vi kallar Fader
vår;
Då sa han till dem: ”När ni ber, ska ni säga så: ’Fader, helgat vare
ditt namn; tillkomme ditt rike; vårt dagliga bröd ge oss var dag; och
förlåt oss våra synder, för också vi förlåter var och en som är oss
något skyldig; och inled oss inte i frestelse." (Luk 11:2-4)
Fader vår är en viktig bön som samlar områden kring vår
vardag, vårt uppehälle, våra relationer, vår helgelse och
uthållighet i tron och om Guds rikes tillväxt.
Men - Jesus fortsätter undervisningen med en rätt
märklig liknelse, och det är den jag vill försöka förmedla
min syn på med det här studiet.
Vi behöver inse att det är något mycket viktigt Jesus
vill förmedla med denna liknelse, lärjungarna har bett
honom att undervisa dem om bönens hemligheter;
Ytterligare sa han till dem: ”Om någon av er har en vän och mitt
i natten kommer till denne och säger till honom: ’Käre vän, låna
mig tre bröd; för en av mina vänner har kommit resande till mig,
och jag har inget att sätta fram åt honom’ så svarar kanske den
andre inifrån huset och säger:
’Gör mig inte omak; dörren är redan stängd, och både jag och
mina barn har gått till sängs; jag kan inte stå upp och göra dig
något.’
Men jag säger er: Om han än inte, av det skälet att han är hans
vän, vill stå upp och ge honom något, så kommer han likväl, där-
för att den andre är så påträngande, att stå upp och ge honom
så mycket han behöver..” (Luk 11:5-8)
Jag tror Jesus vill lära oss att be för våra behov och ta
emot svar på bön från Gud i tro - genom uthållighet.
Vem som helst kan be en enda gång till Gud för ett böne-
önskemål. Det är inte nödvändigtvis ett utslag av tro.
Man bara kollar om något händer..
När vi kommer och "knackar på dörren" hos vår vän "för
att få låna bröd" enligt liknelsen, så motsvarar det att vi
ber vår bön en första gång. Från denna första bönen till
dess vi får bönesvar behöver vi stå fasta i tro. Vi be-
höver tro Gud om att han är god (det är vad det handlar
om att tro) även om svar inte kommer direkt. Vi kommer
i den här världen inte undan ett moment av uthållighet.
Det som händer efter "första knackningen" är relaterat
till kampen mellan kött och ande inom oss. Köttet har
ingen tro. Paulus säger i Romarbrevet att "i mitt kött bor
inget gott..". Köttet förväntar sig inte svar, och orkar
därför inte hålla ut i tro. Efter "den första knackningen"
kommer därför tvivelstankar som brev på posten.
Vad säger då tvivlen? Jo, de säger att Gud "har gått och
lagt sig" och inte är villig att stå upp och ge det man bett
honom om. Dock; Jesus fortsätter undervisningen och
säger att även om "vännen" inte är mer god vän än så,
så kommer han ändå att stå upp och låna dig bröd för att
du inte ger dig, utan fortsätter att bulta ännu mer och
leva om tills han inte orkar höra på det längre utan står
upp och ger dig det du önskar.
Ska vi alltså behöva övertala Gud att ge oss bönesvar??
Är Gud verkligen en "vän" som gått och lagt sig och inte
orkar stiga upp och öppna sin dörr för oss?
Nej!! Denna undervisning om bön handlar inte om en
Gud som är ovillig men som vi till slut lyckas övertala.
Gud är alltid villig om vår bön är rimlig och är i enlighet
med hans vilja i bibeln!
Den uthålliga bönen ändrar inte på Gud - den ändrar i-
stället på oss som ber!
När vi är uthålliga - trots tvivelsrösten inom oss som
säger att " Gud kanske har gått och lagt sig" - och vi
håller fast vid att Gud faktiskt är god och håller fast vid
det vi ber om, så ska vi få se vårt bönesvar.
Fortsättningen på hela bibelsammanhanget i Lukas 11
tror jag är tänkt som en förklaring till liknelsen om vän-
nen som gått och lagt sig;
På samma sätt säger jag till er: Be, och er ska vara givet; sök,
och ni ska finna; klappa, och för er ska vara upplåtet. För var och
en som ber, han får; och den som söker, han finner; och för den
som klappar ska vara upplåtet.
Finns bland er någon fader, som när hans son ber honom om en
fisk, i stället för en fisk räcker honom en orm, eller som räcker
honom en skorpion, när han ber om ett ägg? Om nu ni, som är
onda, förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall
inte då den himmelske Fadern ge helig ande åt dem som ber
honom!” (Luk 11:9-13)
Här sägs att var och en som ber - han får. Det ställs en
fråga till oss: ger vi våra barn en skorpion när de ber om
ett ägg..? Om nu vi som är onda förstår att ge våra barn
goda saker - hur mycket mer ska inte Gud ge sina barn
goda saker!! Han är ju Gud. Hur mycket godare än Gud
tror vi att vi är vi egentligen..?
Jag tror det kan vara så att många felaktiga uppfattningar
och "teologier" om Gud har fött eller föds i mellanrummet
mellan "den första knackningen" och fram till dess "vän-
nen" masar sig upp och öppnar dörren.. Teologiska upp-
fattningar om att Gud inte svarar på bön, eller bön för
vissa typer av behov, löper stor risk att födas här, om vi
ger upp.
Om vi inte får det bönesvar vi önskat, så är det ärligare
att konstatera att vi inte nådde ända fram med vår tro,
än att vi försöker förändra Guds egenskaper.
När vi tillmäter Gud diverse visa och höga syften bakom
(ännu) uteblivet bönesvar - så kan det jämföras med
rösten i liknelsen, den som säger att vår vän gått och
lagt sig och inte orkar stiga upp. Vi kanske ger upp i för-
tid just för att vi upplevt "att Gud redan svarat, men
inifrån huset"..
Men - om svaret inifrån huset inte är i linje med Guds
ord, och om inte dörren öppnats av en vänlig vän som
tagit sig tid att gå och öppna, är det då verkligen Gud
som svarat?
Eller är det en väl förtäckt otrosröst vi hört, som trängt
sig före Guds röst i vårt sinne, och säger "skulle Gud ha
sagt?"
Kan det vara så att vi ibland eller ofta har gett upp för
tidigt, och då har kallat sådant som är skorpion för
något gott - för Guds välsignelse..?
B Hellman
How the shepherd boy David killed Philistée giant Goliath
4 A champion named Goliath, who was from Gath, came out of the Philistine camp. His height was six cubits and a span.[a] 5 He had a bronze helmet on his head and wore a coat of scale armor of bronze weighing five thousand shekels[b]; 6 on his legs he wore bronze greaves, and a bronze javelin was slung on his back. 7 His spear shaft was like a weaver’s rod, and its iron point weighed six hundred shekels.[c] His shield bearer went ahead of him.
8 Goliath stood and shouted to the ranks of Israel, “Why do you come out and line up for battle? Am I not a Philistine, and are you not the servants of Saul? Choose a man and have him come down to me. 9 If he is able to fight and kill me, we will become your subjects; but if I overcome him and kill him, you will become our subjects and serve us.” 10 Then the Philistine said, “This day I defy the armies of Israel! Give me a man and let us fight each other.” 11 On hearing the Philistine’s words, Saul and all the Israelites were dismayed and terrified.
12 Now David was the son of an Ephrathite named Jesse, who was from Bethlehem in Judah. Jesse had eight sons, and in Saul’s time he was very old. 13 Jesse’s three oldest sons had followed Saul to the war: The firstborn was Eliab; the second, Abinadab; and the third, Shammah. 14 David was the youngest. The three oldest followed Saul, 15 but David went back and forth from Saul to tend his father’s sheep at Bethlehem.
16 For forty days the Philistine came forward every morning and evening and took his stand.
17 Now Jesse said to his son David, “Take this ephah[d] of roasted grain and these ten loaves of bread for your brothers and hurry to their camp. 18 Take along these ten cheeses to the commander of their unit. See how your brothers are and bring back some assurance[e] from them. 19 They are with Saul and all the men of Israel in the Valley of Elah, fighting against the Philistines.”
20 Early in the morning David left the flock in the care of a shepherd, loaded up and set out, as Jesse had directed. He reached the camp as the army was going out to its battle positions, shouting the war cry. 21 Israel and the Philistines were drawing up their lines facing each other. 22 David left his things with the keeper of supplies, ran to the battle lines and asked his brothers how they were. 23 As he was talking with them, Goliath, the Philistine champion from Gath, stepped out from his lines and shouted his usual defiance, and David heard it. 24 Whenever the Israelites saw the man, they all fled from him in great fear.
25 Now the Israelites had been saying, “Do you see how this man keeps coming out? He comes out to defy Israel. The king will give great wealth to the man who kills him. He will also give him his daughter in marriage and will exempt his family from taxes in Israel.”
26 David asked the men standing near him, “What will be done for the man who kills this Philistine and removes this disgrace from Israel? Who is this uncircumcised Philistine that he should defy the armies of the living God?”
27 They repeated to him what they had been saying and told him, “This is what will be done for the man who kills him.”
28 When Eliab, David’s oldest brother, heard him speaking with the men, he burned with anger at him and asked, “Why have you come down here? And with whom did you leave those few sheep in the wilderness? I know how conceited you are and how wicked your heart is; you came down only to watch the battle.”
29 “Now what have I done?” said David. “Can’t I even speak?” 30 He then turned away to someone else and brought up the same matter, and the men answered him as before. 31 What David said was overheard and reported to Saul, and Saul sent for him.
32 David said to Saul, “Let no one lose heart on account of this Philistine; your servant will go and fight him.”
33 Saul replied, “You are not able to go out against this Philistine and fight him; you are only a young man, and he has been a warrior from his youth.”
34 But David said to Saul, “Your servant has been keeping his father’s sheep. When a lion or a bear came and carried off a sheep from the flock, 35 I went after it, struck it and rescued the sheep from its mouth. When it turned on me, I seized it by its hair, struck it and killed it. 36 Your servant has killed both the lion and the bear; this uncircumcised Philistine will be like one of them, because he has defied the armies of the living God. 37 The Lord who rescued me from the paw of the lion and the paw of the bear will rescue me from the hand of this Philistine.”
Saul said to David, “Go, and the Lord be with you.”
38 Then Saul dressed David in his own tunic. He put a coat of armor on him and a bronze helmet on his head. 39 David fastened on his sword over the tunic and tried walking around, because he was not used to them.
“I cannot go in these,” he said to Saul, “because I am not used to them.” So he took them off. 40 Then he took his staff in his hand, chose five smooth stones from the stream, put them in the pouch of his shepherd’s bag and, with his sling in his hand, approached the Philistine.
41 Meanwhile, the Philistine, with his shield bearer in front of him, kept coming closer to David. 42 He looked David over and saw that he was little more than a boy, glowing with health and handsome, and he despised him. 43 He said to David, “Am I a dog, that you come at me with sticks?” And the Philistine cursed David by his gods. 44 “Come here,” he said, “and I’ll give your flesh to the birds and the wild animals!”
45 David said to the Philistine, “You come against me with sword and spear and javelin, but I come against you in the name of the Lord Almighty, the God of the armies of Israel, whom you have defied. 46 This day the Lord will deliver you into my hands, and I’ll strike you down and cut off your head. This very day I will give the carcasses of the Philistine army to the birds and the wild animals, and the whole world will know that there is a God in Israel. 47 All those gathered here will know that it is not by sword or spear that the Lord saves; for the battle is the Lord’s, and he will give all of you into our hands.”
48 As the Philistine moved closer to attack him, David ran quickly toward the battle line to meet him. 49 Reaching into his bag and taking out a stone, he slung it and struck the Philistine on the forehead. The stone sank into his forehead, and he fell facedown on the ground.
50 So David triumphed over the Philistine with a sling and a stone; without a sword in his hand he struck down the Philistine and killed him.
51 David ran and stood over him. He took hold of the Philistine’s sword and drew it from the sheath. After he killed him, he cut off his head with the sword.
When the Philistines saw that their hero was dead, they turned and ran. 52 Then the men of Israel and Judah surged forward with a shout and pursued the Philistines to the entrance of Gath[f] and to the gates of Ekron. Their dead were strewn along the Shaaraim road to Gath and Ekron. 53 When the Israelites returned from chasing the Philistines, they plundered their camp.
54 David took the Philistine’s head and brought it to Jerusalem; he put the Philistine’s weapons in his own tent.
55 As Saul watched David going out to meet the Philistine, he said to Abner, commander of the army, “Abner, whose son is that young man?”
Abner replied, “As surely as you live, Your Majesty, I don’t know.”
56 The king said, “Find out whose son this young man is.”
57 As soon as David returned from killing the Philistine, Abner took him and brought him before Saul, with David still holding the Philistine’s head.
58 “Whose son are you, young man?” Saul asked him.
David said, “I am the son of your servant Jesse of Bethlehem.”