Förlåtelse

Den kristna kvinnliga förkunnaren Joyce Meyer
har sagt (ungefär) följande tänkvärda sanning;

Att inte förlåta någon som gjort dig illa - eller

till och med riktigt illa, det är som att tömma en

flaska gift i sin egen strupe, och tro att den som

gjort en ont är den som kommer att ta skada.

I Ordspråksboken i bibeln står att ett bittert

sinne är röta i benen. Benröta är en sjukdom;

Ords 14:30

Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv, men

bittert sinne är röta i benen.

När lärjungen Petrus frågar Jesus om det är till-

räckligt att sju gånger förlåta någon som gång

på gång gör en illa, så svarar Jesus att vi ska

förlåta 7 x 70 gånger.

Vilket måste betraktas som att vi alltid ska för-

låta oavsett vad vi utsätts för eller hur många

gånger det sker.

Matt 18:21-22
Då trädde Petrus fram och sa till honom:

”Herre, hur många gånger ska jag förlåta

min broder, om han syndar mot mig? Är

sju gånger nog?

”Jesus svarade honom: ”Jag säger dig:

Inte sju gånger, utan sjuttio gånger sju

gånger.

Huvudtanken med förlåtelse är naturligtvis

inte att man själv ska må bra, utan att man ska

visa Guds kärlek och förlåta som han har för-

låtit oss.

Jesus dog ju för våra synder redan innan vi

lärde känna honom och tog emot hans för-

låtelse. Han avkrävde inte att vi först bad om

förlåtelse för våra fel.

Jesus dog ju därmed också för alla de/ni som

inte ens vill ta emot Guds förlåtelse i Jesus

under jordelivet.

Men - det Jesus gjorde på korset blir inte till

någon nytta alls för människor som inte öd-

mjukar sig och tar emot Guds förlåtelse. De

dör i sina synder och går evigt förlorade.

Det visar att om jag förlåter någon innan den

bett mig om förlåtelse, så har den personen

fortfarande ett ansvar. Men min ovillkorliga

förlåtelse skapar i det osynliga en öppning i

relationen istället för ett ställningskrig.

Här en tänkvärd liknelse från Jesus själv i

Matteus evangelium som handlar om för-

låtelsen;

Matt 18:23-35
Alltså är det med himmelriket, som när en

kung ville hålla räkenskap med tjänarna.

Och när han började hålla räkenskap förde

man fram till honom en som var skyldig

honom tio tusen pund.

Men då denne inte kunde betala bjöd hans

herre att han skulle säljas så även hans

hustru och barn och allt vad han ägde, för

att skulden skulle bli betald.

Då föll tjänaren ner för hans fötter och sa:

’Ha tålamod med mig, så ska jag betala dig

allt.’ Och tjänarens herre ömkade sig över

honom och gav honom fri och efterskänkte

honom hans skuld.

Men när samme tjänare kom ut, träffade

han på en av sina medtjänare som var

skyldig honom hundra silverpengar; och

han tog fast denne och grep honom vid

strupen och sa: ’Betala vad du är skyldig.’

Då föll medtjänaren ner och bad honom

och sa: ’Ha tålamod med mig, så ska jag

betala dig.’

Men han ville inte, utan såg till att sätta

honom i fängelse, till dess han hade betalt

vad han var skyldig.

Då nu hans medtjänare såg detta tog de

mycket illa vid sig och gick och berättade

för sin herre allt som hade skett.

Då kallade hans herre honom till sig och

sa till honom: ’Du onde tjänare, allt vad

du var skyldig efterskänkte jag dig,

eftersom du bad mig om det.

 

Borde då inte du också ha förbarmat dig

över din medtjänare, som jag förbarmade

mig över dig?’

Och i sin vrede överlämnade hans herre

honom i fångknektarnas våld, till dess

han hade betalt allt vad han var skyldig.

Så skall också min himmelske Fader göra

med er, om ni inte av hjärtat förlåter var

och en sin bror.”

Vi kan behöva hjälpa varandra att förlåta. Det
kan ske genom att vi lyssnar till och försöker
förstå vad en annan människa gått igenom
och ger den människan gehör för det hon
faktiskt har utsatts för.

Det kan finnas djupa sår. Sedan får vi leda
allt vidare mot att förklara förlåtelsens
hemligheter.

Vi  kan  först behöva leda en  människa fram
till Jesus Kristus för att ta emot Guds för-
låtelse för sin egen del - med vilket följer en
förståelse och insikt om att vi alla har brustit
i smått eller stort, och alla är i behov av för-
låtelsen.

Björn Hellman