Är du en yogakristen?

En yogakristen är en som anser
att sin tro ska man hålla mest för
sig själv. Man anser egentligen inte
riktigt att Jesu kors är enda vägen.

En yogakristen är en positiv
människa öppen för allt nytt på
själs- och kroppskulturmarknaden.

Därför har man mycket att prata
om på jobbet, mycket gemensamt
med sådana som utövar yoga,
mindfulness och andra övningar
som "tränar själen" - sprungna ur
andra "spännande" religioner.

Och det är liksom inte på plats att
börja prata om Jesus. Han får en
minut hemma, på kvällen, istället.

Man betraktar dessa övningar som
gåvor Gud erbjuder den moderna
västerländska människan, som
kommit bort från "andlighet". Och
man följer gärna med en väninna
på en yogaintroduktion.

En yogakristen ägnar en högst
begränsad tid åt att läsa bibeln
och be. I själva verket tror en yoga-
kristen inte på bibeln som Guds
Ord eller på att bönen har funktion
och verkan. Jesus är en "fick-Jesus"
som följer dit vi går.

Traditionen i det egna samfundet
är väldigt viktig för den yogakristne
som fortfarande vill gå i kyrkan.
Ofta är man trogen verksamheten,
men har inte koll på, och saknar
egentligt intresse för, om det är en
verksamhet förankrad i bibeln.

Gud finns, Jesus (kanske) finns,
för en yogakristen. Men - all hjälp
för kropp och själ kommer genom
andra vägar än genom att bibeln
skulle få fostra och bönen verka.

Han som skapade universum har
mer blivit en tanke, inte någon att
riktigt räkna med.

En yogakristen ägnar 59 av 60
minuter inte åt bibeln, utan att läsa
om forskning och framsteg, nya
rön gällande medicin;

T ex om att man säger sig ha upp-
täckt att det är gener som gör att
människor hjälplöst avviker från
vad som tidigare betraktats som
det normala; och därmed blir det
ju nu accepterat och något fint..

En yogakristen sitter gärna och
tar en kopp kaffe i solen och
betraktar det exotiska Pridetåget
på sin väg genom Stockholms
gator.

Allt medan Jesus betalade sitt
oerhörda pris på korset för att alla
skulle kunna vandra i samma fri-
het och seger som han gjorde;

..när vi väl överlåter oss full-
ständigt till honom.. och hellre
är världens ovän än är tysta om
honom.

/Björn Hellman