Kristen snällhet

Över åtminstone delar av kristenheten i Sverige vilar
en "snällhet". När man undrar "ska jag höja rösten och
säga vad sant är från bibeln" i en fråga; så backar man
istället, i tanke att det kan ju såra någon.

En stilla viskning inombords säger var försiktig, visa
kärlek men säg inte för mycket. Men är det den helige
Ande som viskar?

Vad man då tänker är att Gud vill inte såra någon, han
är hellre tyst. Då säger man också att Gud är ganska
nöjd med alla som de är, och vi behöver inte berätta om
behovet av frälsning. Eller så tänker man att det är bäst
att han (Gud) får tala till den människans hjärta, det
tror jag är väldigt vanligt, vi bara ber..

Med det så blir vi väldigt mycket vän med allt och
alla på ett felaktigt sätt. Man är nog inte så förlorad
trots allt fast man inte vill ha med evangelium och
Jesus att göra. Vi går inte utanför lägret som Jesus,
bär inte smäleken.

Kyrkan blir så vän med folket, och ofta inte minst
med överheten. Det kan se väldigt fint ut. Och över-
heten å sin sida prisar kyrkan för dess fina gärningar.
Dock: många pastorer tröttnar i desillusion, och blir..
begravningsentreprenörer. Ja, faktiskt inte helt ovanligt.

Ofta höjs istället rösten i profana sammanhang och
frågor istället (vi alla har ju ett gudagivet behov kva
att tala ut, stå för något inför andra) när det skojas och
skålas (!), när favorit stand-up komikern kommer på
tal, han som ofta raljerar i frågor som vi istället borde
ha varit offentligt tydliga i.

Men rösten höjs inte i viktiga trosfrågor, för man är
rädda att "hamna fel". Man vill ju visa att vi kristna är
"helt vanliga människor".

Oftast handlar detta om en enda sak.. fruktan. Och
bibeln säger att all slags rädsla vi har är en rädsla för
döden, d v s dom. Och vem är domaren, d v s vem är
vi rädda för? Jo för honom som sagt oss stilla inom-
bords att vi alltid ska vara försiktiga och milda.

Vi har en dold rädsla för Gud, som vi inte själva ens
förstår. Vi har inte betalat priset för att verkligen nå en
högre frihet från fruktans makt. Vårt böneliv påverkas
av detta undermedvetna, och når inte de höjder som
finns till förfogande - det är ju ändå inte så kul att be
till en sån Gud.

Vi tror ju någonstans att det är han som tuktat ner oss
till att vara snälla, vänliga, tysta i tron. Men istället är
det vi själva som gjort val, och inte låtit Gud befria oss
från fruktan.

Men världen.. den är sannerligen inte tyst och stilla om
vad den tror på! Den står upp högljutt för de livsstilar
den vill leva ut.

Och, därmed lockar, vid en jämförelse, världen våra
unga så mycket, mycket mer än en tyst kyrka gör. Och
djävulen firar triumf när nästa generation kristna i
desillusion lämnar kyrkan.

Vi får fråga Gud varför vi aldrig blir speciellt många
fler i kyrkan om vi nu nått så långt i den sökarvänlighet
vi så intensivt arbetar på, och genom att vi "tiger stilla
i vår kärlek".

När David Wilkerson var i Stockholm för ett 10-tal år
sedan, så hade han ett profetiskt ord att dela till den
kristna församlingen i Sverige - och det handlade kniv-
skarpt om kyrkans kompromiss, ljumhet och liknöjdhet.