Wilkersons förutsägelse om världsekonomin

Länk till tidningen Hemmets Vän och den aktuella artikeln:
http://www.hemmetsvan.se/nyhetstexter.jsp?oid=6315&coid=6


Artikelinnehållet:


1973 skrev den amerikanske predikanten och socialarbetaren David Wilkerson boken Synen, som blev oerhört omdebatterad. Han menade att Gud hade visat honom stora allvarliga händelser som skulle inträffa i världen både i USA och i andra världsdelar, inom ekonomin, energiförsörjningen och även bland kyrkorna.
David Wilkersons tidigare bok Korset & Stiletten om hans arbete bland gangsterledare och drogmissbrukare hade fått stor uppmärksamhet.
Men den här boken, Synen, med profetiska förutsägelser om framtiden, den blev David Wilkerson oerhört kritiserad för. Många ifrågasatte vad han nedtecknat.
Men allteftersom åren gick fick David Wilkerson på område efter område rätt. Det fanns en skarp precision i mycket han skrev även om det var omskakande.
1994 talade David Wilkerson om ett framtidsscenario där ett europeiskt, nordafrikanskt eller österländskt land kommer att sluta betala sina internationella lån och mycket kort efter det kommer Mexiko att göra det samma och det får oerhörda konsekvenser därför att Mexiko har kanske 900 miljarder i lån till amerikanska banker. När bankerna öppnar kommer mängder av bankkonton att tömmas och leda till en djup kris i USA.
Kommer det att bli så här? Ingen kanske kan veta idag, men orosmolnen runt om i världen hopar sig med en oerhört bräcklig ekonomi i många länder samtidigt som vi ser svåra politiska konflikter i många länder samtidigt.
I sin predikan utmanade han sina åhörare och sa: ”Nu behöver vårt böneliv komma i ordning, vår livsföring rätas upp och vi behöver göra oss av med våra avgudar och som Paulus skriver söka Guds ansikte i helighet. Annars kommer du inte att vara förberedd på det som kommer.”
Ska vi lita på det här? Följer vi de bibliska profeterna i Gamla och Nya testamentet fick de rätt även om samtiden ofta var kritisk först. Wilkerson kan givetvis ha fel, men det han sagt tidigare som visat sig stämma med stor precision, stärker hans trovärdighet. Vi behöver följa både bibelordets vägledning, den helige Andes maningar och omvärldens händelser. Allt profetiskt tal ska prövas och inte allt behållas. Om det stämmer är ändå alla som vänder om, bekänner sin synd, sina felaktiga vägar och ödmjukar sig, utlovade beskydd mitt i stormen. Den vägen är oerhört viktig i en tid som denna.
Per Danielsson

Anita fick en syn om vad som händer efter döden

Utdrag ur Tidningen Inblick  | 23 jul , 2015 (Angelica Victorin)

Som trettonåring fick Anita Kjaernet en syn om vad som händer efter döden. Hon vill berätta om den för att fler ska lära känna Jesus och förstå att det bara är genom att tro på Honom som man kommer till himlen.

Anita Kjaernet bor i en by utanför Edsbyn i Hälsingland och arbetar som kokerska på en kristen skola. Hon växte upp i Vansbro i Dalarna med sina föräldrar och en äldre bror. Hennes familj var inte troende kristna. Men Anita berättar att ”skogshuggarevangelisten” Sigurd Larsson predikade i hennes trakter när hon var barn på 60-talet.
– Jag hörde aldrig talas om Gud hemma. I skolan läste vi Bibeln på kristendomslektionerna, men jag upptäckte inte Jesus förrän jag var tretton år gammal. Jag hade en sorts barnatro och trodde att Gud fanns, men mer än så var det inte, säger Anita.

Lärde känna kristen familj

På fritiden hjälpte hon och en kompis till med hästar hos en familj som visade sig vara frälsta. En söndag då de var i stallet fick de frågan om de ville följa med till frikyrkan.
– Jag och min kompis följde med till gudstjänsten. På den tiden hade församlingen en väldigt låg medelålder och bestod av många barnfamiljer. När kören började sjunga tänkte jag de där människorna har något som jag inte har, minns Anita. Jag blev helt tagen och sa till min kompis att hit vill jag gå fler gånger. Men hon kände inte alls som jag. Jag började däremot följa med familjen på förmiddagsmöten.
Fick en syn
Under ett möte läste man från Markus 8: 36 där det står: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?”
– Då gav Gud mig en syn, trots att jag inte var frälst än. Allt runtomkring mig försvann och jag stod plötsligt på en väg. Det var massor med folk som gick på vägen, unga som gamla. Några hade instrument med sig och sjöng och spelade, medan andra gick och pratade och skrattade. Jag undrade vart alla var på väg, men ingen verkade lägga märke till mig. Jag följde efter folkmassan och vi vandrade länge.

Vid Pärleporten

Anita beskriver att plötsligt blev det helt tyst och då hade vägen blivit så smal att det inte längre gick att gå i bredd, utan man fick gå på ett led efter varandra. Det var en andäktig tystnad, minns hon. Långt fram såg hon något som liknade en jättestor pärla. Det var en stor port som var välvd upptill och delad i två halvor. Det fanns inget handtag på utsidan utan den som stod närmast knackade på dörren så att den öppnades och sedan stängdes igen. En jättestor vacker ängel öppnade porten när de knackade. Han granskade människorna framför henne och nickade sedan godkännande och släppte in dem en efter en. Sedan stängdes porten igen, berättar Anita.
– Jag visste inte då att det står i Bibeln att var och en som tror ska bli räddad. Det går alltså inte att halka in på ett bananskal med hjälp av någon annans tro. Men eftersom alla före mig hade blivit insläppta trodde jag att jag också skulle bli det. När ängeln öppnade stod jag ensam framför porten. När han fick syn på mig såg han bestört ut. ”Hur har du kommit hit?” frågade han. ”Jag följde efter de andra”, sa jag och tog ett kliv framåt.
– Ängeln stoppade mig med sin hand medan tårarna forsade på honom. Hans vackra ansikte var helt förvridet och han sa med stor smärta i rösten: ”Här kommer inte du in, för du känner inte Jesus.” Sedan stängde han porten och jag stod kvar. Då visste jag med ens att jag skulle gå till helvetet om jag inte lärde känna Jesus. Det finns inget annat sätt att komma in i himlen. Med ens var jag tillbaka i kyrkan igen och synen var över, berättar Anita.

Tog emot Jesus

Det tog ett par veckor innan Anita vågade ta steget att gå fram i kyrkan och be frälsningsbönen.
– Jag tyckte att jag var så oerhört smutsig trots att jag aldrig hade rökt en cigarett, druckit mig full eller ens varit på en dans. Efter ett möte kom en man fram till mig och frågade om jag ville bli frälst. Jag kände att jag inte hade något att förlora och sa ja. Han bad för mig, men jag kände ingenting speciellt. ”När du kommer hem ska du bekänna att du blivit frälst”, sa han. I samma stund som jag berättade för mina föräldrar att jag tagit emot Jesus exploderade något inom mig och jag fylldes av en enorm glädje. Det var så fantastiskt!

Föräldrarna frälsta

Anita fick senare veta att hennes mamma var uppväxt i Pingstkyrkan, men att hon hade lämnat sin tro som ung. Ett par år efter att Anita hade blivit frälst kom mamman tillbaka till Gud. Hennes pappa brukade inte följa med dem till kyrkan men gjorde det en jul. När han fick frågan om han inte skulle bli frälst svarade han att det var han redan och förklarade: ”När jag satt i badkaret sa jag till Gud att jag inte klarar att göra insidan ren, så förlåt mig min synd Jesus och fräls mig!”, berättar Anita och skrattar.

Jesus är enda vägen

Anita har under en tid känt att Herren vill att hon ska dela med sig av sin upplevelse.
– Gud gjorde klart för mig att man inte kommer till himlen om man inte känner Jesus. Det finns människor som behöver läsa om detta nu när det i många kretsar påstås att det finns flera vägar till Gud, vilket inte är sant! Jesus är vägen, sanningen och livet och ingen kommer till Fadern utan genom Honom, säger hon.

Påvens planerade tal i FN i september

Läs i länken nedan om nuvarande påvens agenda när det
gäller globalt miljötänk. Och hur han troligtvis kommer att
presentera detta vid FN:s möte i september, där han är
inbjuden som öppningstalare.

Påven väver in miljöarbetet som en del i ansvaret som
människa och som kristen i synnerhet. Så långt kan de flesta
följa med, att detta är ett allmänt ansvar vi har för skapelsen.

Men påven ger det ett alldeles för stort utrymme. Det är inte tid
för sanna kristna att ge sina liv för miljön - vi ska ge våra liv
för att vinna förlorade människor för Kristus.

Inte minst i våra egna samfund och kyrkosystem finns många
människor som behöver omvända sig på djupet till Kristus. Vi
behöver prata mer om Jesus kors, Jesu blod, den helige Andes
verk - än om miljö.

Bibeln fastställer att denna tidsålder går mot sitt slut. Det kan
vi inte göra så mycket åt, även om vi gör vad vi kan i rätt
riktning på en rimlig nivå. Kristus ska komma åter för 1000 år
- och då tror vi på en tid av extraordinär upprättelse också
för skapelsen.

Påven kallar i talet jorden för Moder jord och vår syster. Vidare
sägs att vi bör rikta våra blickar och böner till Maria, som sedan
hon upptagits till himlen nu är Moder och Drottning över allt
skapat.. Och vi uppmanas utbe oss vishet ifrån henne. Allt
mycket obibliskt..

Det är i mina ögon och öron ett förrädiskt budskap i denna
skrivelse. Det pratas inget om omvändelse från synd mer än från
egoismen i att inte tänka skapelseenligt. Det försvaras säkert
med att detta är en skrivelse som gäller just miljön. Men
budskapet i sin helhet är inte ett budskap i linje med skriften
och Guds hjärta, och Guds prioriteringar i den yttersta tiden.

Det är ett budskap som passar ett framväxande antikristligt
alternativ till Jesu kommande fridsrike - bibeln profeterar ju
också om båda dessa riken och varnar för en kommande Antikrist.

Det kommande antikristliga systemet går ut på att rädda världen.
Det kommer säkerligen vävas ihop med globala planer för andra
samhällsområden, som ekonomi - och andlighet.

Och - naturligtvis även en fredsplan i Mellanöstern med ett delat
Jerusalem; för att försöka hindra Guds planer med Israel och
den sanne Messias ankomst.

Här är en länk till en artikel i ämnet, där det även finns en länk
till det 180 sidor (!) långa påvliga dokumentet /skrivelsen:

http://www.raptureready.com/soap2/ungurean56.html



//Björn

Herre lär oss att be

(Björn Hellman)

Det finns ett ställe i evangelierna där lärjungarna säger till Jesus;

Herre lär oss att be,.. (Luk 11:1)

Jesus har just avslutat ett bönepass, och det verkar som de förstår att det finns hemligheter bakom ett framgångslikt böneliv. Det hände ju lite saker kring Jesus.

Det är ju väldigt intressant att höra vad Jesus svarar på en sån önskan.

Jesus börjar med att lära dem be den bön vi kallar Fader vår;

Då sa han till dem: ”När ni ber, ska ni säga så: ’Fader, helgat vare ditt namn; tillkomme ditt rike; vårt dagliga bröd ge oss var dag; och förlåt oss våra synder, för också vi förlåter var och en som är oss något skyldig; och inled oss inte i frestelse." (Luk 11:2-4)

Fader vår är en viktig bön som samlar områden som Guds rikes tillkommelse, vår vardag - behandlar frågor om vårt uppehälle, våra relationer, helgelse och uthållighet i tron.


Jesus fortsätter undervisningen med en märklig liknelse, och det är den jag vill försöka förmedla min syn på med det här studiet.

Vi behöver förstå att det är något viktigt Jesus vill förmedla här, lärjungarna har bett honom att undervisa dem om bön;

Ytterligare sa han till dem: ”Om någon av er har en vän och mitt i natten kommer till denne och säger till honom: ’Käre vän, låna mig tre bröd; för en av mina vänner har kommit resande till mig, och jag har inget att sätta fram åt honom’ så svarar kanske den andre inifrån huset och säger: ’Gör mig inte omak; dörren är redan stängd, och både jag och mina barn har gått till sängs; jag kan inte stå upp och göra dig något.’ Men jag säger er: Om han än inte, av det skälet att han är hans vän, vill stå upp och ge honom något, så kommer han likväl, därför att den andre är så påträngande, att stå upp och ge honom så mycket han behöver..” (Luk 11:5-8)

Jag tror Jesus vill lära oss att be för våra behov och ta emot från Gud i tro genom uthållighet.

Vem som helst kan be en enda gång till Gud för ett böneönskemål. Det är inte nödvändigtvis ett utslag av tro. Man bara kollar om något händer.

När vi kommer och "knackar på dörren" hos vår vän "för att få låna bröd" enligt liknelsen, så motsvarar det att vi ber vår bön en första gång. Från denna första bönen till dess vi får bönesvar behöver vi stå fasta i tro. Vi behöver tro Gud om att han är god (det är vad det handlar om att tro) även om svar inte kommer direkt. Vi kommer i den här världen inte undan ett moment av uthållighet.


Det som händer efter "första knackningen" är relaterat till kampen mellan kött och ande inom oss. Köttet har ingen tro. Paulus säger i Romarbrevet att "i mitt kött bor inget gott..". Köttet förväntar sig inte svar, och orkar inte hålla ut i tro. Efter "den första knackningen" kommer därför tvivlen som brev på posten.

Vad säger då tvivlen? Jo, de säger att Gud "har gått och lagt sig" och inte är villig att stå upp och ge det man bett honom om. Dock; Jesus fortsätter undervisningen och säger att även om "vännen" inte är mer god vän än så, så kommer han ändå att stå upp och låna dig bröd för att du inte ger dig, utan fortsätter att bulta ännu mer och leva om tills han inte orkar höra på det längre utan står upp och ger dig det du önskar.

Ska vi behöva övertala Gud om att ge oss bönesvar?? Är Gud som en som gått och lagt sig och inte orkar stiga upp och öppna sin dörr för oss?

Nej! Denna undervisning om bön handlar inte om en Gud som är ovillig men till slut blir villig genom övertalning. Gud är alltid villig om vår bön är rimlig och i enlighet med hans vilja i bibeln!

Denna uthålliga bön ändrar inte på Gud - den ändrar istället på oss som ber!

När vi är utålliga - trots tvivelsrösten inom oss som säger att " Gud kanske har gått och lagt sig" - och håller fast vid att Gud faktiskt är god och håller fast vid vår böneönskan, så ska vi få se vårt bönesvar.


Fortsättningen på detta bibelsammanhang i Lukas tror jag är tänkt som en förklaring till liknelsen om vännen som gått och lagt sig;

På samma sätt säger jag till er: Be, och er ska vara givet; sök, och ni ska finna; klappa, och för er ska vara upplåtet. För var och en som ber, han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar ska vara upplåtet. Finns bland er någon fader, som när hans son ber honom om en fisk, i stället för en fisk räcker honom en orm, eller som räcker honom en skorpion, när han ber om ett ägg? Om nu ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall inte då den himmelske Fadern ge helig ande åt dem som ber honom!” (Luk 11:9-13)

Här sägs att var och en som ber - han får. Det ställs en fråga till oss: ger vi våra barn en skorpion när de ber om ett ägg..? Om vi som är onda förstår att ge våra barn goda saker - hur mycket mer ska inte Gud ge sina barn goda saker!! Han är ju Gud. Hur mycket godare än Gud är vi egentligen.

Jag tror det kan vara så att många felaktiga uppfattningar om Gud fötts i mellanrummet mellan "den första knackningen" och fram till dess att "vännen" masar sig upp och öppnar dörren. Uppfattningar om att Gud inte svarar på bön, eller bön för vissa typer av behov, föds här.

Att vi tillmäter Gud diverse visa och höga syften bakom att vi inte får bönesvar kan jämföras med rösten i liknelsen som säger att vännen gått och lagt sig och inte orkar stiga upp. Och vi kanske då ger upp i förtid, för att vi upplevt "att Gud redan svarat men inifrån huset".

Men om svaret inte är i linje med Guds ord, och om inte dörren öppnats av en vänlig vän, är det då verkligen Gud som svarat? Eller är det en väl inlindad otrosröst vi hört, som trängt sig före Gud och säger "skulle Gud ha sagt?"

Kan det vara så att vi ibland kallar det som är skorpion för en Guds välsignelse?


//Björn

Profetiskt tal gällande Sverige i ändens tid

Intressant om tidigare profetiskt tal gällande situationen i Sverige och Norden precis innan Jesus rycker hem sin församling till himlen. Det som talats kommer med stor säkerhet att inträffa i framtiden, men det verkar också som att Herren fördröjt de negativa delarna som beskrivs, på grund av kristnas gensvar till dessa budskap efter att de delats.

 

Profetior om vårt land, av Birger Ohlsson

Birger Ohlsson (1912-1998)

Hämtat ur en bok från 1984: ”Budskap och profetord” av Birger Ohlsson. Citerat, som det står, ur kapitlet: ”Profetior om vårt land” 

”…Jag ska börja med 1946. Jag hade just flyttat upp till Lycksele. Det var i juli månad. Jag var med på Lapplandsveckan. Det var missionsmöte. Det var torsdagkväll. Och i samband med detta kom Guds Ande på ett mycket mäktigt sätt över mej. Jag släppte mig till och fick tala i tungor. Så fick jag uttydningen. 

Missionär Evert Karlsson sa vid ett tillfälle en tid efteråt, när jag träffade honom, att det budskap som kom på Lapplandsveckan var ett historiskt budskap. Han hade nedtecknat det. 

”Se, det är jag Herren som har hållit min hand över detta land, därför att jag har en plan med detsamma enligt mitt rådslut. Den frist I nu uppleven är en kort frist, säger Herren. Därför I mitt folk, som jag kallat att utföra min missionsgärning, vad I skall göra, skall göras nu. Ty ännu en kort tid går skeppen över haven, som skall föra ut mina budbärare. Hasten därför åstad över land och hav till folk som ännu är bundna vid djävulsdanserna och fångna i satans makt. Jag har hört deras ångestrop under tillbedjan av onda andar.

Vad I skall göra skall göras nu. Ty ännu en kort tid går skeppen över haven. Se, ångest kommer över folken, och tiden är nära för en stor drabbning. Och detta land skall inte undkomma, när förskräckelsen kommer från öster och ödeläggelsen drabbar folken. Men se, från himmelen kommer jag, säger Herren med stor makt och härlighet för att förlossa min skara från jorden och rädda min brud undan den kommande vreden, säger Herren.”

Det var en detalj i det här budskapet, som jag inte vågade frambära. Man ska ju profetera efter måttet av den tro man har. Eller om det var en särskild Guds ledning, att jag inte kom att säga den delen. När jag hade burit fram det här budskapet, så kom Evert Karlsson upp efteråt. Och så sa han, att när Ohlsson talade i tungor, så fick han i en syn se detta budskap som han burit fram. Och det är exakt så, som han har burit fram det. Men det finns en del, det var mot slutet av budskapet, som inte kom med. Och jag såg det, sade han.

Det var nämligen så, att i norra delen av vårt land kom härar över den svenska gränsen. Och jag hörde med mina egna öron de järnskodda stöveltrampen, när de gick in över vårt land. Han nämnde då, i samband med detta vad som skulle hända.

Efteråt kom två till som hade haft exakt samma upplevelse, när det gällde uttydningen. Den ene var Manne Lind och den andre var missionär Christenson. Efteråt fick jag reda på, att samma kväll kom budskap med samma innehåll i Sundsvall och i Västerås. Sedan den tiden har det gjorts enorma missionsinsatser. 

Birger Claesson var vid den tiden föreståndare i Sorsele pingstförsamling. Han var inte med på torsdagens möte. Och i förmiddagsmötet på söndagen fick han fram detta mäktiga budskap:

  

"Upplyften edra huvuden, säger Herren, och stån upp och uträtten vad jag har befallt er. Ty från norr kommer mörker över folken. Från söder kommer eld. Och i väster öppnar sig en avgrund och från öster kommer stor förskräckelse. Men från himmelen kommer jag, säger Herren och förlossar er. Mitt egendomsfolk Israel skall hämnas sjufalt. Varen därför redo och hav era länder omgjordade och era lampor brinnande, säger Herren.”

Det var liksom den första gången jag på ett speciellt sätt upplevde det historiska skeendet i samband med en profetisk uppenbarelse. Och det är klart, att det grep ens unga hjärta, och man kände att man ville göra en insats. Jag kanske redan nu skall ge den anmärkningen, att i dessa budskap ligger detta att Gud har en speciell tanke för att han skall utföra sin gärning genom församlingen, till väckelse.

När jag sedan 1950 i slutet av november fick göra denna mäktiga förnyelseupplevelse uppe i fjällvärlden. Jag har ju skrivit en bok: ”Det stora löftet”, där jag har berättat en del. När jag hade upplevt detta, så förstod jag, att vad jag upplevde var inte enbart en sak i den lilla församling jag då tjänade, utan det var något, som hörde samman med hela Guds verk. Och det gjorde, att jag naturligtvis lämnade ut mig på nåd och onåd åt allt folket. Men Herren har varit nådig. 

I en evangelistvecka i Lycksele skulle Uno Olofsson och jag predika i avslutningsmötena, och missionshuset hade hyrts, eftersom det var större än Filadelfia. I slutet av mötet på söndagskvällen fick han tala i tungor. Vid det tillfället fick jag uttydningen i form av en syn. Och det är nog detta budskap som har gjort det starkaste intrycket på mej själv.  

”Jag fick se både södra och norra Sverige precis som man ser det på en karta. Så fick jag se en mur runt om landet och på den muren stod det: ”Guds långmodighet.”

 

När vi läser i 2:a Petri brev talas det om hur bespottare ska uppträda i den yttersta tiden och uttala bespottande ord och mena, att allt förblir sig likt. Men Petrus gjorde klart för oss orsaken till att inte Jesus har kommit. Det är därför att han är långmodig och stor i mildhet. 

Han vill inte, att någon skall gå förlorad. Sen talar han om långmodigheten också i samma kapitel som en varning till Guds folk, att inte bruka den långmodigheten till ”lösaktighet”, försoffning, slöhet och materialism. Utan det verkligen kan bli till frälsning, så vi kan påskynda Guds dags tillkommelse.

”När jag såg det här framför mig såg jag åt öster. Jag såg hela landet framför mej. På östra sidan mot Finland, såg jag vatten stiga upp mot muren. Jag var lite undrande först vad det kunde betyda, men när jag sedan började se, vad som hände innanför murarna tog det hela mitt intresse. 

Jag fick nämligen se, hur det började bildas bönegrupper i de olika kristna fraktionerna och sammanslutningarna. Det var inte bönegrupper för någon splittring för att börja med någon ny verksamhet eller ny rörelse. Utan det var människor inom olika samfund, metodister, frälsningssoldater, missionsförbundare, statskyrkliga. Bland dem alla bildades bönegrupper.

Det var bara en enda sak, och det var att de längtade efter Andens dop.

Och så fick jag se, hur de började uppleva dopet i Anden och talade i tungor. Jag märkte givetvis, att det var så mycket nytt för dem, så de var lite undrande och såg yrvakna ut. 

Men de ledande i stora sammanhang var väldiga motståndare. Men det gjorde att bönen blev ännu intensivare och fler och fler slöt sig till dem. Men genom den bristande undervisning de fått, såg det ut som det skulle kunna tona bort på något vis.

Men i detta skede kom det en så förunderlig förbrödring i kristenheten, bland dessa andedöpta och längtande själar. Det blev möten tillsammans, och vi predikade Guds ord. De var hungriga och längtade efter undervisning, så att det inte skulle bli något som rann ut i sanden, utan bli till en effektiv väckelse.

Och i samband med detta föddes det fram en dopväckelse. Dopförrättning på dopförrättning. Och det var så intressant att se detta. Jag fick bilden av att på det här sättet håller Gud på att göra iordning bruden som ska hämtas.

När jag nu hade sett vad som skedde, så hårdnade det till i landet. Så fick jag se hur vattnet steg mer och mer utanför muren. Rätt vad det är, började det blåsa och vågorna slog mot muren med stänk över muren. Jag var väldigt undrande, vad det kunde betyda. 

Guds Ande gjorde det klart för mig att landet utsätts för politik från öster, påtryckningar och indoktrinering.

Och detta kom in över massmedia, över ledande i landet utan att de själva förstod, att det var så farligt. Samtidigt hårdnade det till inom landet, och man kände, samtidigt som man pratade om att man vill vara öppen för kristendomen, fjärmade man sig mer och mer från den och ville liksom komma den till livs. Det är en andemakt. 

Och så började det bli svårigheter och förföljelse, inte så mycket från början, men man märkte motstånd.

Men rätt vad det var så ökade stormen, och så vattnet ännu mer in över vårt land. Och efter detta, kommer det förföljelse. Då kom också härar in över landet. Många av de kristna fick lida martyrdöden. Och många deporterades mot norska gränsen på uppsamlingsläger.

Men vad som var intressant i det sammanhanget, det var, att det var en sådan strålande salighet och visshet hos de kristna. Jag var ju själv förskräckt, för jag är en stackare, när det gäller att lida. Men när jag såg detta, så tänkte jag som Moody, när de frågade honom om han hade mod att lida martyrdöden. Det vet jag inte, sade han, men om den tiden kommer, så kanske också jag får martyrnåd. Och jag tror det, pris ske Gud! 

Vad som också var intressant, det var att dessa som kom till dessa uppsamlingsläger, inte bara var troende utan även andra som inte följde med vänstern. Och de andedöpta fick tala i tungor på vakternas eget språk. Den ene efter den andre av dem blev frälsta, och det blev ett väldigt gny. Så skickades en hel del mot Östeuropa och överallt dit de troende kom, talade de i tungor på deras eget språk och många blev frälsta. 

Många blev deporterade ända bort till Sibirien. Men det var väckelse. Käre Gud, vilken väckelse! Så, när det händer sådana ting, vill  Gud hjälpa oss efter sin nåds rikedom. Sedan när jag hade sett detta fick jag se att vårt land blev avskuret – norra delen kom att vara avskuret från den södra delen.

Så brakade det loss ännu mer, och jag märkte liksom i fjärran, att nu nalkas Harmagedon. Det kom som ett mörker över länderna. Men så i ett nu öppnades himlen och skaran rycktes upp mot skyn. Jesus kom. Pris ske Gud! Halleluja!”

Jag kom till en plats, där pastorn hade varit väldigt emot Andens dop och tungomålstalande. Så fick han höra mig i ett möte, när jag först talade i tungor på italienska, sedan på någon dialekt från Frankrike, och på estniska.

Och det var ingen uttydning, men han förstod det. Och han säger själv, att alla dessa tungotal var en lovprisning till Gud. Då blev han övertygad om, att det var riktigt. Och nu är han andedöpt. Jag blev sedan kallad dit att ha bibelstudievecka, och han sa:

-Vill du komma hit och läsa Guds ord för oss om Andens nådegåvor?

Och vem ville inte det? Tack och lov! Och det är detta skeende som är på gång nu. När jag hade upplevt detta, så kommer jag till den välsignade Lapplandveckan igen. Det var 1951 i juli. Vi upplevde ju en fantastisk vecka, som ingen som var med då glömmer.

”När jag satt där uppe på podiet tillsammans med de övriga intill Levi Pethrus fick vi plötsligt se en syster framme i partiet till vänster, där vi satt. Hon reste sig och gick över bänkarna, där folk satt utan att de rörde på sig. Hon blundade hela tiden. Så kom hon från bänken och gick gången fram mot trappan och upp på talarstolen som var väldigt hög. Hon blundade hela tiden och talade i tungor. Broder Pethrus sa till mej:

” Hör du, det var märkligt. Hon blundar ju hela tiden.” Han kunde inte begripa hur hon kunde gå. Men det var väl Herren som såg. Så gick hon ner på andra sidan och fortsatte gången runt. Och när hon kom till den där gången på mitten, där tältöppningen är, där stod det fullt med folk. Då tänkte jag: ”Det skall bli intressant att se.”

Schsss, precis som en vind som gick igenom utan att någon av dem rörde sig. Hon kom fram och ställde sej framför talarstolen. Och så sa hon: ”Så säger Herren! Så skall jag i de yttersta dagarna sända mina budbärare ut över land och hav. Och de ska få tala till folken på deras egna tungomål. Ty jag har beslutat mig för en besökelse tid, innan jag kommer med skyarna”.

Det skedde också väldiga under i denna vecka av helbrägdagörelse och kraftgärningar. När hon hade burit fram detta budskap, tänkte jag att det skall bli intressant att se. Då var hon precis som vanligt. När hon gick in och satte sig, fick de lov att resa på sej, så att hon kunde komma in och sätta sej. Och jag tänkte: ”Tänk, vad kan inte den helige Ande utföra, om han får hand om oss”.

1951 hade jag möten i Chicago och där sammanträffade jag med en svenskamerikan, som har haft mycken nöd för vårt land. Han hade fastat i tre veckor. Han hade en sådan nöd och han bad. 

Han fick uppleva hur han liksom i en sky förflyttades till Sverige. Och i den skyn öppnades en dörr. Han såg ner över landet. Han kom att se över västra Värmland. Så fick han se vad som var i görningen, hur kriget hade kommit och hur främmande härar österifrån trängt in, hur stora delar av Göteborg låg i ruiner.

I Småland var det ett oerhört angrepp, men det såg ut som om svenskarna kunde hålla stånd där. Men sedan Dalarna, Gästrikland och Medelpad uppöver. Så skars landet av. Och han såg i denna syn hur människor flydde mot norska gränsen. Och hur även en del av Stockholm låg i ruiner.

 

Och allt detta, sa han, var så fasansfullt att se, så han fick lov att stänga in sig i flera dagar efteråt för att liksom komma till lugn. Han hade en väldig nöd för vårt land. Brodern har, så långt jag vet och kunde förstå, ett gott förtroende. Han hade aldrig läst och visste ingenting om Birger Claessons profetior om vårt land. Men på det sättet fick han uppleva något enahanda. Det finns flera, som när det gäller vårt land, har mött enahanda uppenbarelser. Och därför förstår jag, att vi står i ett skede, som är oerhört viktigt för oss.

1952 var jag på Lapplandsveckan igen. En kväll, det var evangelistmöte, var en ung evangelistsyster uppe och vittnade. När hon slutade sitt vittnesbörd, föll Anden över henne med mycket stor kraft, och hon fick ett mycket vackert, man kan säga formfulländat språk. Jag fick uttydningen. ”Jag har sett mitt folks längtan att få uppleva mer av mina välsignelser och jag har hört ert bönerop”.

Nu hör till saken, att 1952, om det var i september sedan, så hade vi en internationell tio dagars fastetid, där allt pingstfolk över hela världen deltog. Det kom sen på hösten. Det här var då i juli månad. ”Och såsom den törstande jorden väntar efter regnet, så skall jag låta min välsignelse i denna yttersta tid komma över detta land. Och såsom I får höra regnet falla mot tältdukarna” – och så började det att regna, precis som budskapet kom. Och det började regna fint. Det var riktigt ljuvligt. 

Man kände det kom mot tältdukarna – ”Så skall jag komma med segerns skördedagg över min längtande skara.” O, ja det var så förkrossande. Det var så fyllt av barmhärtighet. Det var så fyllt av upprättelse för nedböjda, avfälliga , stapplande svaga själar. Halleluja! Och när budskapet hade gått och man kände denna underbara vila, så fick systern tala i tungor igen. Då hade regnet ökat något, men inte mer än att man kunde höra.

När jag då fick uttydningen på det sista tungotalet, så gick jag fram till mikrofonen. Då var det ännu allvarligare till väckelse för Guds folk. ”O, mitt folk, säger Herren! Vakna upp och kom till besinning inför vad tiden lider. Vart viljen I fly, när ovädret kommer fjärran ifrån. Och till vem vill ni lämna era skatter i förvar, när ovädret kommer österifrån. Och ni nödgas fly från allt vad ni har och intet kunna ta med er. 

Ty såsom ljungelden synes på fästet, så skall det vara!” (Och så small det). Det var en eldkula, som kom ner över tältet och det blev blixt och dunder. Och regnet ökade och det kom en stormvind, som lyfte hela detta stora tält, så att mittenmasterna lyftes minst en meter från backen. Det skall till många karlar för att lyfta en enda mast, när tältet hänger på. Det kom precis efter som jag fick profetera. 

Och när tältet började att svaja iväg, så blev det panik. Men jag fortsatte att profetera som om ingenting hade hänt. Så small det en gång till och så gick strömmen. Och då hade regnet börjat ösa ner så fruktansvärt, och det kom en stormvind till, så man i panik for ut vart man kunde komma. Stora starka män knuffade undan kvinnor, för att själva komma fram för att komma ut från tältet. En polisman, som stod utanför, fick se eldkulan på tältet. Han var ofrälst, men sa: ”Gode Gud, nu brinner tältet.

Alfons Andström var med och kom fram till mej, och vi stod och la händerna på  varandras händer. Och när vi såg tältet, tänkte vi: ”Vad sker om det skulle fara alltsammans över denna väldiga folkskara. Så vi ropade genom den Helige Andes kraft: ”I Jesu Kristi, Nasaréns namn skall tältet stå. Och så var det som någon hade tagit i det, och så åkte det tillbaks en bit. Och där blev det stående.

 

Två män, som var antagonister, hade krupit under en bänk för att få skydd om masterna skulle ha kommit ner över dem. Och där mötte de varann och tittade på varann. Och under bänken gjorde de upp med varann. Nog är det väl bra att göra upp innan man kommer under en bänk. Och en kvinna hade fått ett av de där stora bardunrepen kring foten, så när hon skulle springa iväg, så föll hon omkull.

”Men gode Gud, sa hon, satt jag då fast.”

Det var inte mindre än tolv, tretton stycken som lämnade sig åt Gud den kvällen. Och några av dem är ute och predikar evangelium i dag. När man såg detta, var det liksom Gud gav en illustration. Sedan plockade vi ihop handväskor med bankböcker på tusentals kronor och nycklar till bostäder och annat. Det var fullt på talarstolen och på bänkar nedanför, så vi fick lov att ha vakt på natten så ingen skulle komma dit och ta någonting. Men det kom en syster lite försiktigt till broder Andsröm och undrade om han hade sett hennes brosch. Ni skulle ha annat att tänka på än broscher i detta sammanhang, svarade han. Och det tycker jag man borde ha. För vänner, Jesus kommer snart!

Och vad som var intressant i det här sammanhanget, att när jag sedan åkte från Husbondliden, så tog det tvärt slut med regnet.

Vänner, vi kan aldrig helga oss nog. Men låt det bli en biblisk helgelse, att Gud får helga dej. Det är inget påhäng, påtaget, lagiskt i den meningen som slår ihjäl folk. För den rättfärdighet till synes moralisk, som inte har någon kärlek. Det är inte rättfärdigheten från Gud. Rättfärdigheten från Gud, den är fylld av Golgata barmhärtighet och kärlek. Och den har frälsningskraft i sitt sköte. Den har sötma av honung till förtvivlade människor, som ska kunna uppleva hans underbara kraft till seger.

Dessutom vill Herren väcka vårt land till besinning. Vad som framgår av detta jag har berört här, så är det att Gud vill komma med välsignelse. Om jag går tillbaka till 1952. Jag var då kallad till missionskonferensen för att predika i Filadelfia i Stockholm. Vi hade då i september tidigare haft denna tio dagars bön och fasta. Jag hade varit i Örebro under den tiden.

Så kom jag till Stockholm. Där kom det ett budskap något liknande detta som kom 1946 på Lapplandsveckan. Och Gud riktigt manade på, när det gällde den yttre missionen att hasta åstad. Broder Alfons Andström trädde fram senare och berättade, att han såg hela detta budskap som jag fick bära fram, i en syn. Så det stämde hur det gått fram i vårt land en väldig ödeläggelse. 

Många vaknade och satsade för missionen, offrade medan andra höll in och inte ville släppa till det de hade för Guds verk. Så fick han se hur de gick där, när kollektboxen gick förbi. De var väl med lite grand för det skulle synas att de var med. Så hade då förödelsen gått fram. Så fick han se en del, krokiga, de hade blivit gamla på en kort tid, gick och petade i askan där deras hus stod, för att se om det fanns något värdefullt kvar. Och i allt detta ropade den helige Ande: ”Se, jag har förlängt nådatiden, eftersom ni sent omsider har vaknat till besinning för vad som skall göras, när det gäller missionens heliga sak, och när det gäller detta land”.

Jag måste säga, jag var så skakad av detta som vi upplevde. Och vi vet allesammans, att Anton Johansson och Birger Claesson hade talat en hel del om 1953. Men nu ska vi komma ihåg att vi ska inte belasta Anton Johansson med årtal, som en del gör. För han säger själv i slutet av boken, att han fick inget årtal av Herren. Utan det var sådant som han själv hade sökt få fram. Han säger att han tyckte sig uppleva att 1953 var ett speciellt år. Och det nämnde Claesson också. Men om vi ber till Gud, så skall det kunna vara något som fördröjes. 

Och vänner, i det sammanhanget var det Claesson upplevde *uppenbarelsen angående Boden och spionaget.  

(*Syftar på boken: ”Dom över Sverige”, av Birger Claesson) 

Och det som kom att hjälpa myndigheterna till en del att få grepp om det hela. Och sedan fram på 1953 så dog Stalin. Malenkov kom till makten och han började mera arbeta inåt. Men det är numera känt, att det låg färdigt ett angrepp på Sverige 1953. Och det är säkra källor, som har kommit till det sedan. Och vänner, när man ser detta vilken nåd Gud har bevisat. 

Låt oss då i dessa ögonblickets sista dagar i solnedgången, som ändå skall bli den eviga soluppgången för oss, engagera oss i denna fasta, i denna bön. Och Gud vill bekläda med kraft. Han vill döpa i helig Ande och eld. Han vill väcka de gåvor som finns i församlingen till en sund, aktiv verksamhet. Och vi ska få vara med om skördetider. Jag har märkt sista tiden, att det blir mäktigare och mäktigare uppenbarelser och helbrägdagörelser.

Den gamle mannen på 80 år, som var blind, som vi bad för, han fick uppleva helbrägdagörelse. Så när pastorn en dag var ute och gick fick han se farbrorn gå ute på vägen. Han hade fått sin syn. Ingen behöver leda honom längre. Ingen behöver läsa för honom längre. Jesus har varit där. 

Och jag säger som A. B. Simpson: ”Den väckelse, som kommer att vara den sista väckelsen, det är den, där Jesus säger, att vi ska bjuda halta och blinda och lytta att komma. Det är inte andligen halta och lytta. De är lekamligen halta, lytta och blinda. Gud skall manifestera sin härlighet och låta sin Ande falla och kraftgärningar skall bli uppenbarade. Jesus kommer snart! Gör dig redo, om inte du är det! I Jesu namn.”

Honom älskar ni fast ni inte ser honom..

Fastnade vid nedanstående bibelord idag när jag satt under lovsången vid besök i församlingen Arken. För övrigt ett mycket härligt och trostärkande möte med Simon Ådahl och hans vän Örjan.

1 Petrus brev 1:8-9
Honom älskar ni utan att ha sett honom; och fast ni ännu inte ser honom, tror ni dock på honom och fröjdar er över honom med outsäglig och härlig glädje, då ni nu är på väg att vinna det som är målet för er tro, nämligen era själars frälsning. (1917 övers.)

Tänk att man kan älska någon man inte ser och glädja sig så över den personen att man knappt vet var man ska ta vägen!

Hemligheten är gemenskapen med den helige Ande. Jesus sa innan han gick bort att han i sitt ställe skulle sända hjälparen den helige Ande - som för alltid skulle vara hos den troende; eftersom ingen kan ta ifrån oss någon som inte syns!

Anden uppenbarar Jesus för oss och vad Jesus gjort för oss. Guds kärlek strömmar till oss och ut genom oss genom den helige Ande. Strömmar av LEVANDE vatten. Vatten som lever!

Om du inte tagit emot Jesus ännu, så snabba dig på. Låt inte fler dagar gå förlorade.. Allt du gör idag och gillar blir så mycket roligare med Jesus i båten.

//Björn

90-årig kvinna hade en syn

En 90-årig kvinna hade en syn som hon berättade för förkunnarenEmanuel Minos redan 1968:

Långvarig fred och nedrustning
Jag fick se världen som en karta. Jag såg Europa land efter land. Jag såg Skandinavien och jag såg Norge. Jag såg vissa saker som skulle ske strax innan Jesus kommer tillbaka och strax innan den stora olyckan bryter lös över människorna. En olycka som vi aldrig tidigare upplevt maken till.

Strax innan Jesus kommer tillbaka och allvaret bryter lös, blir det en tid med avspänning som vi aldrig förr har haft. Det blir fred, och freden kommer att vara länge. Under fredsperioden blir det avrustning i många länder, också i Norge. Det tredje världskriget kommer att starta på ett sätt som ingen hade väntat och från ett oväntat håll, och vi är lika oförberedda som vi var 9 april 1940.''

Ljumhet och avfall i kristenheten
Jag såg att det kommer en ljumhet utan motstycke bland kristna. Ett avfall från sann och levande kristendom. De kristna kommer inte att vara öppna för rannsakande förkunnelse tiden före Jesu återkomst.

De kommer inte att lyssna om synd och nåd, lag och evangelium, bot och bättring. Istället kommer en annan slags förkunnelse, en slags lycko-kristendom. Det gäller att bli framgångsrik och nå fram. Det handlar om materiella saker, på ett sätt Gud aldrig hade lovat det.

Kyrkor, frikyrkor och bönehus blir mer och mer tomma. Istället för en förkunnelse om att ta sitt kors och följa Jesus, blir det mer underhållning, konst och kultur, där det skulle vara väckelse, nöd och omvändelsemöten. Detta kommer att ske i stor utsträckning strax innan Jesus kommer tillbaka och olyckan bryter lös över oss.''

Moralupplösning; samboende, otrohet, homosexualitet, våld och sex på TV, våld i samhället
Det blir en moralupplösning som Norge inte sett maken till. Folk kommer att leva som gifta utan att vara gifta. Att flytta ihop innan äktenskapet och otrohet i äktenskapet kommer att tillta i stor utsträckning. Det kommer att ursäktas på alla vis. Det kommer också att smyga sig in i kristna församlingar, och det kommer inte att konfronteras. Också synd mot naturen kommer att tolereras.

Strax innan Jesus kommer tillbaka kommer det att visas TV-program som vi aldrig tidigare har upplevt. TV kommer att bli fylld av ett våld så hemskt att det kommer att lära folk att mörda och ta kål på varandra, och det blir otryggt att gå på gatorna.

Folk kommer att ta efter det de ser och det kommer inte att bara finnas ett utbud på TV, utan massor av utbud. Det kommer att bli precis som vi har det på radion. Vi kommer att kunna skruva in det ena programmet efter det andra, och det kommer att vara fyllt av våld och folk kommer att ha detta som underhållning. De värsta tänkbara scenerna av mord och våld mot varandra kommer att visas och detta kommer att sprida sig i samhället.

Det kommer att visas samlagsscener. De mest intima saker som sker i ett äktenskap kommer att visas i rutan. Det kommer att ske och du kommer att se det uppfyllas. Lagar som vi har nu kommer att brytas ner och det mest osedliga kommer att visas mitt framför våra ögon.



Invandring och det tredje världskriget
Folk från fattiga länder kommer att strömma in i Europa. De kommer också till Skandinavien och Norge. Folk kommer att ogilla att de är här och kommer att vara hårda mot dem. De kommer mer och mer bli behandlade som judarna blev innan kriget. Då är måttet för våra synder nått. Detta kommer att ske strax före Jesu återkomst - och det tredje världskriget bryter lös.

Det blir ett kort krig. Allt av krig jag upplevt förut är rena barnleken i förhållande till detta. Det kommer att börja som ett vanligt krig, men det kommer att sprida sig, och det kommer att avslutas med atombomber.

Luften kommer att bli så förorenad att det är omöjligt att andas den, och det kommer att drabba flera kontinenter. Amerika, Japan, Australien - de rika länderna. Vattnet kommer att förstöras. Vi kan inte bruka jorden där. Resultatet blir att en liten rest blir kvar.

De som finns kvar i de rika länderna kommer att försöka fly till de fattigaste länderna, som inte är skadade, men de kommeratt behandla oss som vi har behandlat dem och inte vara villiga att ta emot. Jag är glad att jag inte får uppleva detta, men när tiden närmar sig, måste du ta mod till dig och resa runt och varna och berätta för folket detta som jag har sett.

Emanuel Minos svarar

För ett tag sedan fann Emanuel Minos ett gulnat papper i en koffert. Det var en syn han hade skrivit ner 1968. Efter ett möte i Etnedalen i Valdres kom en dam på 90 år bort till honom och berättade om det Gud hade talat till henne om. Jag skrev ner synen, men då jag kom hem till Oslo ansåg både jag och min hustru att den var för radikal och märklig för att kunna offentliggöras, berättar Minos för Magazinet.

Mycket är uppfyllt

Han var emellertid av en helt annan uppfattning när han läste den nu, 30 år senare. Först är det väldigt viktigt för mig att understryka att jag på inget sätt ger en mänsklig profetia samma värde som Skriften. Det står att en profeterar och två eller tre prövar det. Men det är många intressanta saker i denna syn som är mycket aktuella i vår tid.

Detta är orsaken till att jag har börjat att dela det hon berättade bland annat under pingstvännernas sommarstämma på Hedmarkstoppen i fjol. Minos berättar att han blev mycket förskräckt då han läste profetian och såga att mycket av den redan har gått i uppfyllelse saker som var helt otänkbara 1968.

Kvinnan bad honom ta mod till sig  och varna och berätta om synen när ''tiden närmar sig: Synen tog upp en rad ämnen: Kvinnan såg att samboförhållanden och otrohet skulle tillta i stor utsträckning. 1968 var detta så okänt att man inte ens använde begreppet sambo därför beskrev kvinnan det som levde som gifta utan att vara gifta.

Homosexualitet. Fram till 1972 gav åtminstone norsk lag ett straff på ett års fängelse för ''otuktiga handlingar mellan män''. Kvinnan såg att ''synd mot naturen'' Det vill säga homosexualitet skulle tolereras innan Jesus kommer tillbaka.

TV-program. Kvinnan såg att det skulle bli ett stort utbud på TV-skärmen. Då var det TV-monopol och norska statstelevisionen NRK var allenarådande. Hon såg att det skulle visas grovt våld som räknades som underhållning och att detta skulle påverka och lära folk och sprida sig i samhället. Kvinnan sa att 'de mest intima saker som sker i äktenskapet kommer att visas i rutan.

Jag protesterade starkt och sa att vi har ju paragrafer som förbjuder detta. Men då sa den gamla damen: 'Detta kommer att ske, och du kommer att se det uppfyllas. Lagar som vi nu har kommer att brytas ner och det mest oanständiga kommer att visas inför våra ögon'', berättar Minos.

Invandring. 1968 kände man inte till begrepp som invandring eller invandrare, ändå sa kvinnan att folk från fattiga länder kommer att strömma in i Europa. Hon sa också att folk kommer att tycka illa om att de kommer och kommer att behandla dem  illa - som mot judarna före kriget.

Jag protesterade igen och menade att vi hade lärt oss av kriget. Då rann tårar ner för den gamla kvinnans kinder och hon sa: ''Detta kommer inte jag att få se, men du, Emanuel Minos, kommer att få uppleva det.''

Utbredd ljumhet

Ljumma kristna. Kvinnan såg ljumhet och avfällighet från sann och levande kristendom bland kristna. Hon såg underhållning, konst och kultur där det skulle vara väckelse, nöd och omvändelsemöten. Kyrkor, frikyrkor och bönehus skulle bli mer och mer tomma. Dessvärre ser vi att det är så på många platser idag både i  kyrkliga och frikyrkliga sammanhang, kommenterar Minos.

Fred och nedrustning. 1968 var mitt i det kalla kriget, och länderna rustade upp. Det var ingen som hade en tanke på den avspänning, fred och nedrustning man kan se idag. Det tredje världskriget. Det ser ut som om uppryckandet sker strax innan tredje världskriget bryter ut, som hon upplevde det i synen. Den som har fått sina synder förlåtna och har Jesus Kristus som Frälsare och Herre är trygg, menar Minos.

Emanuel Minos reser både i Norge och  Sverige och andra länder. Nyligen kom han hem efter en mötesserie i Stockholm. Det som engagerar mig mest är att vinna själar för Jesus därnäst att kristenheten ska vara trogen Ordet. Den liberalisering vi ser idag är livsfarlig. Vi kan inte anpassa bibeln efter vår tid. Vår tid måste anpassas efter bibeln, avslutar Minos.

Per-Arne Imsen predikar om ändens tid

Viktig predikan som berör den sista tiden innan Jesu återkomst.
Ämnen som tas upp:

- Att inte låsa sig bedras
- Bruden och skökokyrkan, vilken vill vi tillhöra, vem väntar vi på
- Katolska kyrkans framväxt, vad vi inte visste om Katolska kyrkan
- Protestantiska kyrkors närmanden till katolska kyrkan
- Det antikristliga systemets framväxt
- Ny världsregering, nytt världsvitt ekonomiskt system och ny världsreligion
- Antikrist absoluta krav att få tillbedjan
- Jesu återkomst
- mm

Missa inte denna predikan. Rannsaka var du är i tron. Låt Herren upplysa dina
ögon för vilken tid vi lever i och gällande vikten att hålla dig andligt vaken.

https://www.youtube.com/watch?v=ZrAsU83-J9A

//Björn

Esters bok i Gamla Testamentet

Drottning Ester som förebild av församlingen


Av Björn Hellman

Länk till bibeln.se: http://www.bibeln.se/las/1917/est#q=Est+1%3A1-10%3A3

Inledning

Esters bok är den sista av de historiska böckerna i Gamla Testamentet. Händelserna tilldrar sig ca 480 år före Kristus. På den tiden regerade kung Ahasveros i ett världsrike som sträckte sig över större delen av den då kända världen, från Indien ända till Etiopien. Ahasveros var ett slags kungarnas kung. Hans ord var lag. Ahasveros regerande utgick från "Susans borg". Susa var huvudstad i Elam, som ingick i det dåvarande Persien, närmast motsvarande dagens Iran.

Utöver hela Ahasveros rike fanns stora grupper av judar bland alla folkslagen, utspridda efter den babyloniska fångenskapen då större delen av alla judar blev bortförda ur dåvarande Israel. Även i Susa fanns en judisk koloni.

Esters bok är ett stycke judisk historia, som åminns under judarnas Purimhögtid. Men den är i högsta grad också en profetisk bok, som visar på den kristna församlingens koppling till det judiska folket och Israel. Framförallt menar jag att boken pekar på tiden strax innan Jesu andra tillkommelse, där boken i ett avsnitt säger - mycket utmanande; 

Ester 4:13-14
..sa Mordokai att man skulle ge Ester detta svar: Tänk inte att du ensam bland alla judar skall slippa undan, därför att du är i kungens hus. Nej, om du är tyst vid detta tillfälle, så skall nog hjälp och räddning beredas judarna från något annat håll, men du och din faders hus, Ni ska förgöras

Men vi ska inte föregå berättelsen mer än så.


Ahasveros söker en ny drottning

Inledningsvis i Kap 1 av Esters Bok beskrivs hur drottning Vasti under en längre tid visar förakt för kung Ahasveros, vilket leder till att han till slut tröttnar på hennes ej föredömliga uppträdande, och vill ta ifrån henne den kungliga värdigheten:

Ester 1:17-21
För vad drottningen har gjort ska komma ut bland alla kvinnor, och ska leda till att de föraktar sina män, då de ju kan säga: ’Kung Ahasveros befallde att man skulle föra drottning Vasti inför honom, men hon kom inte.’...Om det så täcks kungen, må han därför låta en kunglig befallning utgå — och må den upptecknas i Persiens och Mediens lagar, så att den blir orygglig — att Vasti inte mer ska få komma inför kung Ahasveros’ ansikte; och hennes kungliga värdighet give kungen åt en annan, som är bättre än hon. När så den förordning som kungen utfärdar blir kunnig i hela hans rike...då ska alla kvinnor ge sina män den ära de bör...Detta tal behagade kungen och furstarna.. 

Efter en tid börjar Ahasveros tänka på att hitta en annan drottning i Vastis ställe. Man samlar in vackra jungfrur från hela riket och förbereder dem för att en efter en få träffa kung Ahasveros. En av dem är en judisk flicka, Ester, vars föräldrar är döda och hon har uppfostrats av sin styvfar och släkting Mordokai:

Ester 2:2-17
Då sa kungens män som betjänade honom: ”Må man för kungens räkning söka upp unga och fagra jungfrur, och må kungen i sitt rikes alla hövdingdömen förordna vissa män som samlar alla dessa unga och vackra jungfrur till fruhuset i Susans borg och överlämnar dem åt kungens hovman Hege, kvinnovaktaren, och man ska ge dem vad som behövs till deras beredelse. Och den kvinna som kungen finner behag i ska bli drottning i Vastis ställe.” Detta tal behagade kungen, och han gjorde så ...I Susans borg fanns då en judisk man som hette Mordokai...Han var fosterfar åt Hadassa, som också kallades Ester, hans farbrors dotter; för hon hade varken far eller mor. Hon var en flicka med skön gestalt, vacker att se; och efter hennes fars och mors död hade Mordokai upptagit henne som sin egen dotter. Då nu kungens befallning och påbud blev känt...blev också Ester hämtad till kungshuset och överlämnad åt kvinnovaktaren Hegai. Och flickan behagade honom och fann nåd inför honom; därför skyndade han att ge henne vad som behövdes till hennes beredelse, även den kost hon skulle ha...Då nu ordningen att gå in till kungen kom till Ester, dotter till Abihail, farbror till Mordokai, som hade upptagit henne till sin dotter, begärde hon inget annat än det som kungens hovman Hegai, kvinnovaktaren, rådde henne till. Och Ester fann nåd för allas ögon, som sågo henne. Ester blev hämtad till kung Ahasveros...Och Ester blev kungen kärare än alla de andra kvinnorna, och hon fann nåd och ynnest inför honom mer än alla de andra jungfrurna, så att han satte en kunglig krona på hennes huvud och gjorde henne till drottning i Vastis ställe.

Ahasveros finner alltså det han söker, och gör Ester till drottning. Han ställer till stor fest. Ester har blivit noga instruerad av sin styvfar att inte avslöja sitt judiska ursprung. En komplott mot kungen avslöjas av Mordokai och två hovmän avrättas, en händelse som vi senare ska se få stor betydelse:

Ester 18:23
Och kungen gjorde ett stort gästabud för alla sina furstar och tjänare, ett gästabud till Esters ära..När efter hand jungfrur för andra gången samlades och Mordokai satt i kungens port (men Ester hade, som Mordokai bjöd henne, inte talat något om sin släkt och sitt folk, för Ester gjorde efter Mordokais befallning, som när hon var under hans vård), vid den tiden, medan Mordokai satt i kungens port, blev Bigetan och Teres, två av de hovmän hos kungen som höll vakt vid tröskeln, arga på kung Ahasveros och sökte efter tillfälle att bära hand på honom. Om det fick Mordokai kunskap, och han berättade det för drottning Ester; därefter talade Ester om det för kungen... Saken blev nu undersökt..; och de blev båda upphängda på trä. Och detta upptecknades i krönikan, för kungen.


Den onde Haman

Hos Kungen finns en högt uppsatt tjänsteman vid namn Haman. Alla böjer knä och faller ner inför Haman när han passerar genom porten. Men Esters styvfar Mordokai gör inte det. Mordokai avslöjar till slut att det har med hans judiska härkomst att göra. Haman blir ursinnig bortom allt förstånd; han bestämmer att inte bara bära hand på Mordokai utan att döda alla judar i hela Ahasveros världsrike;

Ester 3:1
En tid härefter upphöjde kung Ahasveros agagiten Haman, Hammedatas son, till hög värdighet.. Och alla kungens tjänare som var i kungens port böjde knä och föll ner för Haman, för så hade kungen bjudit om honom. Men Mordokai böjde inte knä och föll inte ner.. ”Varför överträder du konungens bud?” Och när de dag efter dag hade sagt så till honom, utan att han lyssnade till dem, berättade de det för Haman, för att se om Mordokais förklaring skulle få gälla: för han hade berättat för dem att han var en jude. När nu Haman såg att Mordokai inte böjde knä eller föll ner för honom, uppfylldes han med vrede. Men det tycktes honom för lite att bära hand bara på Mordokai.. utan Haman sökte tillfälle att utrota alla judar som fanns i Ahasveros’ hela rike, därför att de var Mordokais landsmän.. Och Haman sade till kung Ahasveros: ”Här finnes ett folk som bor kringspritt och förstrött bland de andra folken i ditt rikes alla hövdingdömen. Deras lagar är olika alla andra folks, och de gör icke efter kungens lagar; därför är det inte kungen värdigt att låta dem vara. Om det så täcks kungen, må därför en skrivelse utfärdas, att man ska förgöra dem.. Då tog kungen ringen av sin hand och gav den åt agagiten Haman, Hammedatas son, judarnas ovän. Därefter sade kungen till Haman: ”Silvret har du, och med folket gör du som du finner för gott.. Men kungen och Haman satte sig ned till att dricka, under det att bestörtning rådde i staden Susan.

Det här är oerhört intressant. Det framgår ingenstans att judarna inte följde kungens lagar. Det var Haman som la fram det på ett illvilligt sätt inför kungen. Den enda "lag" det framgår att någon bröt mot var Mordokai som inte bugade för Haman.

På samma sätt anklagas idag judar och Israel för allt möjligt, men de verkliga motiven bakom är antisemitism, ett hat mot den stolthet och den höghet som Gud lagt ner i det judiska folket.

Mordokai pläderar inför drottning Ester

Mordokai blir naturligtvis mycket upprörd och utom sig av beslutet att det nu planeras för att hans folk ska förintas, ett beslut som tillkommit för att Mordokai vägrat att böja sig för Haman vilket vore mot hans judiska tro;

Ester 4:1-3

När Mordokai fick veta allt vad som hade skett, rev han sönder sina kläder och klädde sig i säck och aska, och gick så ut i staden och uppgav högljudda och bittra klagorop. Och han begav sig till kungens port och stannade framför den, för in i kungens port fick ingen komma, som var klädd i sorgdräkt. Och i varje hövdingdöme dit kungens befallning och påbud kom blev stor sorg bland judarna, och de fastade, grät och klagade.. 

Mordokai sänder nu genom ombud meddelande till drottning Ester, att hon ska gå in till kungen och söka nåd för sitt folk. Ester har ännu inte bekänt öppet att hon själv är av judisk börd. Ester menar att det är förenat med stor fara att gå inför kungen utan att vara kallad;

Ester 4:8-11
Och en avskrift av det skrivna påbud som hade blivit utfärdat i Susan om att de skulle utrotas lämnade han honom också, för att han skulle visa Ester den och berätta allt för henne, och ålägga henne att gå in till kungen och be honom om misskund och söka nåd hos honom för sitt folk..Alla kungens tjänare och folket i kungens hövdingdömen vet, att om någon.. går in till kungen på den inre gården utan att vara kallad, så gäller för var och en samma lag: att han skall dödas, om inte kungen räcker ut mot honom den gyllene spiran, till tecken på att han får leva. Men jag (Ester) har icke på trettio dagar varit kallad att komma till kungen.

I nästa stycke kan vi läsa hur Mordokai står på sig och hävdar att Ester har inget val - hon måste våga gå inför kungen. Och egentligen räddar hon troligvis även sig själv genom detta, medan Gud kan rädda judarna på annat sätt. Mordokai fortsätter; Är det kanske så att Ester kommit till kunglig värdighet just för denna tid?

Ester 4:12-17
När man nu berättade för Mordokai vad Ester hade sagt, sa Mordokai att man skulle ge Ester detta svar: ”Tänk inte att du ensam bland alla judar skall slippa undan, därför att du är i kungens hus. Nej, om du är tyst vid det här tillfället, så ska nog hjälp och räddning komma till judarna från något annat håll, men du och din faders hus, Ni ska förgöras. Vem vet om du inte just för en sådan tid som denna har kommit till kunglig värdighet?” Då lät Ester ge Mordokai detta svar: Gå åstad och samla alla judar som finns i Susan, och håll fasta för mig.. därefter vill jag gå in till kungen, fastän det är emot lagen. Och ska jag gå förlorad, så må det då ske.” Och Mordokai gick bort och gjorde alldeles som Ester hade bjudit honom.

Ester blir utmanad. Hennes folk är i fara, även Mordokai, han som ”varit hennes uppfostrare” till nåden hon nu står i. Ester är i en unik ställning att kunna plädera för judarna inför kungen. Kommer hon att undandra sig ansvar och kallelse av rädsla eller bekvämlighet, förneka sitt ursprung? Hur går det då med Ester, hon är själv judinna?

Här finns en profetisk koppling till den kristna församlingen. Vi som kommit in i nåden. Tror vi att vi klarar oss undan att behöva stå för det judiska folket varifrån vi har våra andliga rötter, bara för att "vi är i kungens hus" och sjunger lovsång och fortfarande upplever välsignelse? Det är underbart och rätt, men jag tror det kommer en tid då vi måste välja att stå upp tydligt i många frågor som går emot världens syn, och en av de viktigaste gäller att försvaret av judarna och Israel. Där är det mycket hög tid för församlingen att komma in i Guds plan.

Ester, hon bestämmer sig för att trotsa "lagen" och våga gå inför kungen och plädera för det judiska folket. Känn de profetiska vibrationerna. Församlingen, Jesu brud, är kallad att plädera inför kungars kung Jesus Kristus för det judiska folket och nationen Israel.

Gud vill rädda dagens judar ur alla de länder de idag är spridda till, han vill församla dem och föra dem till Israel där de ska fullfölja sin profetiska kallelse. Det är ett massivt motstånd mot detta. Förstår vi att vi att vi fått nåd att komma till kungavärdighet för att omfatta också en djup omsorg om, och en förbönsstjänst för, det judiska folket.


Ester går inför kungen

Ester träder "på tredje dagen" inför kungen för att påbörja sin plädering för sitt folk. Det var på tredje dagen Jesus uppstod och nåden kunde börja flöda. Lagen fick ju sin ände i Kristus till rättfärdighet för var och en som tror (Rom 10:4), d v s vågar gå in i kungens närhet. Haman tror att eftersom Ester även bjudit in honom, så väntar honom upphöjelse och ära..;

På tredje dagen klädde Ester sig i kunglig skrud och trädde in på den inre gården till kungshuset.. När nu kungen såg drottning Ester stå på gården, fann hon nåd för hans ögon, så att kungen räckte ut mot Ester den gyllene spiran.. ”Vad önskar du, drottning Ester, och vad är din begäran? Gällde den också hälften av riket, så ska den beviljas dig.”Ester svarade: ”Om det så täcks kungen, må kungen jämte Haman i dag komma till ett gästabud, som jag har tillrett för honom.. Då sade kungen: ”Skynda att hämta hit Haman, för att så må ske, som Ester har begärt.” Så kom då kungen och Haman till gästabudet, som Ester hade tillrett. 6Och när vinet dracks, sa kungen till Ester: ”Vad är din bön? Den vare dig beviljad.. Ester svarade och sade: ”Min bön och min begäran är: om jag har funnit nåd för kungens ögon, och det täcks kungen att bevilja min bön och uppfylla min begäran, så må kungen och Haman komma till ännu ett gästabud, som jag vill tillreda för dem; då ska jag i morgon göra som kungen har befallt.” Och Haman gick därifrån den dagen, glad och väl till mods. Men när han fick se Mordokai i konungens port och denne varken stod upp eller ens rörde sig för honom, då uppfylldes Haman med vrede mot Mordokai.... och jämväl i morgon är jag bjuden till henne, jämte konungen. Men vid allt detta kan jag dock inte vara till freds, så länge jag ser juden Mordokai sitta i kungens port.” 14Då sa hans hustru Seres och alla hans vänner till honom: ”Res upp en påle, femtio alnar hög, och be i morgon kungen, att Mordokai ska bli upphängd på den; då kan du glad komma med kungen till gästabudet.” Detta behagade Haman, och han lät resa upp pålen.

Ester skjuter av någon anledning upp sin plädering och inbjuder till ännu ett gästabud. Haman är full av förväntan att få komma inför kungen och drottningen, bli ärad och framlyft. Men samtidigt står han inte ut med att en enskild jude, Mordokai fortfarande sitter i porten utan att buga för honom. Haman som på ett illvilligt sätt bedragit kungen att utfärda påbud om att döda alla judar, börjar därför här själv förbereda Mordokais död, men..


Den onde Haman får sin dom

Inför det påföljande gästabudet, oroas kungen inombords och har svårt att sova. Han vill läsa i krönikan över minnesvärda händelser i riket. Här kommer nu händelsen med de två hovmännen som stämplade mot Ahasveros in i bilden igen;

Ester 6:1-12
Den natten kunde kungen inte sova; därför lät han hämta krönikan, där minnesvärda händelser var upptecknade, och man föreläste ur den för kungen. Då fann man där skrivet, att Mordokai hade berättat, huru Bigetana och Teres, två av de hovmän, som höll vakt vid tröskeln, hade sökt tillfälle att bära hand på kung Ahasveros. Kungen frågade: ”Vilken ära och upphöjelse har vederfarits Mordokai för detta?” Kungens män, som betjänade honom, svarade: ”Inget sånt har vederfarits honom.” Då sa kungen: ”Är någon nu på gården?” Och Haman hade just kommit in på den yttre gården till kungshuset för att be konungen, att Mordokai skulle bli upphängd på den påle, som han hade låtit sätta upp för hans räkning. Så svarade honom då kungens tjänare: ”Ja, Haman står därute på gården.” Kungen sa: ”Låt honom komma in.” När då Haman kom in, sade konungen till honom: ”Huru skall man göra med den man, som kungen vill ära?” Men Haman tänkte i sitt hjärta: ”Vem skulle kungen vilja bevisa ära mer än mig?” Därför sade Haman till kungen: ”Om kungen vill ära någon, så skall man hämta en kunglig klädnad, som kungen själv har burit, och en häst, som kungen själv har ridit på, och på vilkens huvud en kunglig krona är fäst; och man skall överlämna klädnaden och hästen åt en av kungens förnämsta furstar, och klädnaden ska sättas på den man, som kungen vill ära, och man ska föra honom ridande på hästen fram på den öppna platsen i staden och utropa framför honom: ’Så gör man med den man, som kungen vill ära.’” Då sade kungen till Haman: ”Skynda dig att ta klädnaden och hästen, som du har sagt, och gör så med juden Mordokai, som sitter i kungens port. Underlåt inget av allt vad du har sagt.” Så tog då Haman klädnaden och hästen och satte klädnaden på Mordokai och förde honom ridande fram på den öppna platsen i staden och utropade framför honom: ”Så gör man med den man, som kungen vill ära.” Och Mordokai vände tillbaka till kungens port; men Haman skyndade hem, sörjande och med överhöljt huvud.

Haman blir oerhört förödmjukad. Han som tänkt ont om Mordokai får själv sätta på klädnaden på Mordokai och leda hästen på vilken Mordokai sitter! Men det är inte slutet, det kommer att gå ännu värre för Haman. Beskrivningen av förloppet kan vara ett exempel på hur Gud kan verka genom församlingens bön och fasta. Ords 21:1 säger; Kungars hjärtan är i Herrens hand som vattenbäckar: han leder dem vart han vill.

Esters Bok 7:1-10
Så kom då kungen och Haman till gästabudet hos drottning Ester. Och när vinet dracks, sa kungen till Ester,..: ”Vad är din bön, drottning Ester? Den vare dig beviljad...Drottning Ester svarade: ”Om jag har funnit nåd för dina ögon, o kung.., så blive mitt liv mig skänkt på min bön, och mitt folks på min begäran. För vi är sålda, jag och mitt folk, till att utrotas, dräpas och förgöras...Då svarade kung Ahasveros och sade till drottning Ester: ”Vem är den, och var är den, som har fördristat sig att göra så?” Ester sade: ”En hätsk och illvillig man är det: den onde Haman där.” Då blev Haman förskräckt för kungen och drottningen. Och kungen stod upp i vrede och lämnade gästabudet och gick ut i palatsets trädgård; men Haman trädde fram för att be drottning Ester om sitt liv, för han såg, att kungen hade beslutat hans ofärd. När kungen därefter kom tillbaka till gästabudssalen från palatsets trädgård, hade Haman sjunkit ned mot den soffa, där Ester satt; då sade kungen: ”Vill han också öva våld mot drottningen, härinne i min närvaro?” Knappt hade detta ord gått över kungens läppar, förrän man höljde över Hamans ansikte. Och Harebona, en av hovmännen hos kungen, sa: ”Vid Hamans hus står redan en påle, femtio alnar hög, som Haman låtit resa upp för Mordokai, vilkens ord en gång var kungen till sådant gagn.” Då sade kungen: ”Häng upp honom på den.” Så hängde de upp Haman på den påle, som han hade låtit sätta upp för Mordokai. Sen lade sig kungens vrede.

Vid Hamans hus står redan en påle..
Kungens vrede var starkt upptänd mot Haman efter avslöjandet om hans bedrägliga handlande mot kungen och judarna. Vreden släcktes inte förrän Haman, som agerat åklagare med hjälp lagen, själv blir upphängd på den påle han så noggrant förberett för Mordokai. Mordokai undgår pålen. Han bröt inte mot Ahasveros lag, det var falska anklagelser, han höll den konungsliga lagen när han inte böjde knä för Haman i porten.

-----------------------

Judarna har upplevt flera Haman i historien. En Haman i vår närtid var naturligtvis Hitler. Idag är det andra krafter som inte står ut med att judarna har en höghet över sig som folk och nation. Man vill försöka kontrollera juden, och man vill kontrollera staten Israel, dela upp landet och Jerusalem. helst ska nog landet stå under viss FN insyn. Man använder lagrum till hjälp för att anklaga.

Man vill hindra Guds profetiska plan med judarna och Israel. Starka krafter är i verksamhet till att förvränga sanningen och uppväcka känslor, så att världsledare ska fatta beslut utifrån falsk information. Precis såsom skedde genom Haman och hans listiga anslag inför Ahasveros

Ytterst är det Satan själv som försöker hindra Guds planer. Han vill hindra Guds planer med två folk; Församlingen och Israel.

1/ Satan vill inte att församlingen, konungen Jesus egen brud, ska förstå sin profetiska kallelse och vandra i den, där försvaret av det judiska folket ingår och hänger ihop med vårt eget väl. Där behöver vi upptäcka våra rötter och inte hålla tillbaka angående varifrån vi kommer - bibeln säger att frälsningen kommer ifrån judarna och även att vi hedningar som vilda grenar har inympats i det äkta olivträdet.

2/ Satan vill hindra det judiska folket, som efter lång exil återkommit till sitt land, att vandra in i sin profetiska kallelse, som också är geografiskt betingad.

Men - Guds planer går i fullbordan. Låt oss som församling och Jesu brud öppna oss för Guds hjärta för det judiska folket och landet Israel. Låt oss som församling samarbeta helhjärtat med Gud mot "den onde Hamans anslag" var vi ser dem. Låt oss lära av Esters exempel. Låt oss tänka på att Esters räddning låg i hennes agerande för judarna. Jag tror att församlingens inställning i denna fråga kommer ha betydelse för dess andliga liv.